Vårdalstiftelsen

Svag privatekonomi ett hinder för hälsan

Nyhet   •   Okt 18, 2012 16:59 CEST

Har de som beslutar om bidragsnivåer för sjuka människor alls någon insikt i hur svag ekonomi påverkar hälsan och möjligheten att tillfriskna, undrar Åsa Moberg i sitt debattinlägg.

Är pengar en medicin? Alla undersökningar visar att människor med god ekonomi mår bättre och lever längre, så det skulle man kunna hävda. Dock kan man inte påstå att politikerna agerar utifrån den kunskapen.

Det har varit rosafärgad bröstcancerkampanj i höst, igen. Än en gång har skickliga journalister lyckats presentera materialet så att jag tar det till mig. Som genomlysningen av de sjukas utsatta ekonomiska situation i Amelia (nr 21, 27/9): ”Jag har träffat kvinnor som på riktigt känner större oro över hur de ska klara ekonomin än själva cancern, och då är cancer ändå en livshotande sjukdom”, säger Yvonne Brandberg, psykolog, professor i vårdvetenskap och biträdande vetenskaplig sekreterare på Cancerfonden.

Så är det för många sjuka och exemplet bröstcancer är tydligt. Försäkringskassan ifrågasätter ersättningen efter sex månader. En cancerbehandling brukar vara längre, ofta ett år eller mer:

”Nästan alla våra patienter känner någon som har blivit ifrågasatt av Försäkringskassan, så oron är stor. Och ekonomisk oro påverkar hälsan negativt – det finns det hur många undersökningar som helst som visar”, säger Aina Johnsson, kurator och medicine doktor vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Medan inkomsten minskar dramatiskt får den sjuka högre utgifter: resor till och från sjukhuset (ofta långa), frånvaro för läkarbesök, parkeringsavgifter, mediciner, och extra dyrt: tandskador genom medicineringens uttorkande effekter.

”Jag har stött på kvinnor som väljer att ta bort hela bröstet helt enkelt för att de inte har råd att åka på strålbehandlingen”, säger Elizabeth Bergsten Nordström, ordförande för BRO (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation) och själv tidigare bröstcancerpatient.

Det behövs mer forskning om hur hälsan påverkas av bättre ekonomi. En studie har gjorts i psykiatrin i USA, berättar psykologen och forskaren Alain Topor i RSMH:s tidskrift Revansch (nr 3, -12) Ett extra bidrag på 30 dollar i månaden gjorde att patienter i psykiatrin ”fick vänner, alternativt kunde återuppta kontakten med gamla vänner och stärka sina familjeband. De fick ett socialt liv.”

Nu förbereds en liknande studie i Sverige. Människor med psykiska funktionsnedsättningar ska få ”500 kronor extra i månaden att roa sig för. Sedan kommer att vi att följa upp och intervjua dem”, berättar Alain Topor. ”För lite pengar är ett hinder som gör att denna grupp människor får det svårare att må bättre”.

Att aldrig kunna göra en resa, bjuda hem någon eller ge en present, det är en tillvaro som de som beslutar om bidragsnormer inte skulle överväga för egen del. För människor med svåra psykiska problem präglas allt av fattigdomen. Bostaden blir ett fängelse, som Topor sammanfattar situationen.

Vem skulle inte bli deprimerad av en fattigdom utan slut? Det som samhället tror sig spara på dagens snåla bidragsnormer kan mycket väl innebära en kostnadsökning. Men hur ska vi få veta priset för ökad ohälsa hos alla de patienter vars ångest och smärtnivå ökar i onödan på grund av ekonomisk oro?

 

/ Åsa Moberg