Vårdalstiftelsen

Tillsammans blev vi starka

Nyhet   •   Aug 20, 2012 12:50 CEST

Det är sorgligt att tänka på all begåvning samhället förslösar genom att inte ta vara på funktionshindrade människors kapacitet. Pengar skulle kunna sparas i både socialtjänsten och hälsovården med rätt typ av stöd, kanske med hjälp av en ”livslots”.

Våra välfärdssystem bygger på att livet spaltas upp i väsensskilda tillstånd som förutsätts inträffa under olika perioder. Antingen har man arbete eller också är man arbetslös, antingen är man sjuk eller också är man frisk. Möjligen kan systemet klara att människor hela tiden är lite av flera olika saker; deltidsanställd eller deltidssjukskriven kan gå för sig.

Stora svårigheter drabbar den som lider av sådant som kommer och går i skov. De flesta som är sjuka både vill och kan arbeta, trots att de ibland har ont eller fungerar bristfälligt på andra sätt.

Jag fick många tillfällen att fundera över detta under de fjorton år jag översatte avancerad fransk litteratur tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos, som jag anlitade när jag inte på egen hand kunde klara av översättningen av Simone de Beauvoirs fantastiska roman Mandarinerna från 1954 (på svenska på Norstedts 1992).

Arbetet ledde till att Adam och jag blev ett par. 1999 utkom Adams bok (Natur & Kultur), där vi tillsammans berättade om hans liv, hans bipolära sjukdom och vår gemensamma kamp mot psykiatrins brister. Den finns fortfarande i pocket och vi får ständiga bevis på uppskattning. Boken blev mitt lilla skrivföretags största ekonomiska framgång hittills.

Adam var en lysande översättare, men när han varit intagen tre gånger för manisk psykos föreslog försäkringskassan förtidspension. Skulle han då inte få ha några inkomster? Nej, just det. Som egenföretagare och översättare var jag beroende av hans medverkan. ”Men han kan arbeta ändå!” sa den vänliga tjänsteman som handlade ärendet. Hur skulle jag då betala honom? Betalning! Nej, det fick arbetet förstås inte leda till.

Adam blev deltidsanställd i mitt företag. Eftersom vi bodde tillsammans kunde jag fånga upp hans kreativa begåvning när den var tillgänglig. När vi separerade år 2002 var vi mitt inne i vårt sista översättningsprojekt.

Ingen av oss klarade att fortsätta översätta på egen hand. När våra brister kombinerades, mina i franska språket och hans i uthållighet, blev de en tillgång för oss båda – och för samhället omkring oss. Att leva nära en sådan begåvning gav mig dessutom unik kunskap om människan och samhället.

Själv sökte jag till slut stöd hos en psykoterapeut, för att lära mig uthärda min egen frustration. Då blev det tydligt att vi alla behöver en livscoach. Det är sorgligt att tänka på all begåvning samhället förslösar genom att inte ha ett system med stödpersoner som förutsättningslöst tar vara på funktionshindrade människors kapacitet.

De typer av stöd som erbjuds innebär alltför många förödmjukelser. Alla insatser utgår från vad människor inte kan. Det är feltänkt i grunden. Många hittar ett fungerande vardagsstöd i familjen, vänkretsen eller på jobbet. Men övriga, där det vanliga sociala nätverket inte räcker, borde ha rätt till personligt ombud, livslots eller vad ni vill kalla det.

Vem ska betala? Det vet jag inte, men pengar skulle sparas i socialtjänst och hälsovård. Att ge hjälp kostar, men att inte ge hjälp när den behövs är dyrare i längden.

Åsa Moberg