Alerta Bokförlaget

Världens längsta bokbord

Nyhet   •   Aug 17, 2012 17:22 CEST

Utdrag ur kapitel 6 ur dokumentären om skolans vardag, Dimma över Albysjön

Helenas tysklärare Daniel Levin går igenom dativstyrande verb på vita tavlan. Han har radat upp dem efter varandra i bokstavsordning och råder eleverna att lägga dem på minnet, ja helst lära sig dem utantill.

– Va fett me zor! Majjen: Varför ska vi lära oss dom utantill? frågar Lejal. Det räcker väl med att du har skrivit dom på tavlan.

Daniels högra ögonbryn höjs en centimeter.

– Och tror du att du kommer ihåg dom då?

–  Majjen, är du dum i huvet, eller?

– Nej, men har du lärt dej något utantill, kan du  det sen, förstår du Lejal.

–  Zip han!

– Jallajalla, Lejal IG-barn, tagga ner! ropar Achim någonstans i bakgrunden.

 – Nemas problemas, läraren, fortsätter han. Vi ska kulturella oss tills i morron, majjen, jag lovar och svär.

– Bra, då säger vi det! Ni lär er dom här verben utantill tills i morron. Det blir skriftligt förhör.

– Volla det är sant!

 – Fägiz! skriker Lejal.  Jävla bonanza, flashare! lägger hon till i ilskan.

– Nu får det verkligen vara nog! Det är meningen att ni ska lära er tyska här och ingen betongsvenska. Ni får ta er samman. Snart är det prov och när ni sen får era omdömen ångrar ni som vanligt att ni inte har läst på ordentligt.

– Vi snackar vår buskiska om vi vill, det är inget du kan göra nåt åt! Förresten, är inte du jude?

– Jovisst,  svarar Daniel överraskat och lika generad som hundratals gånger förut.

Klassen ser en chans att slippa den förhatliga läxan och börjar skratta. Daniels högra ögonbryn darrar av indignation.

– Men vad har det med saken att göra? undrar han och går fram till Lejals bänk.

– Jaså, det är alltså sant. Du är jude! fastställer hon med en vidrig grimas, som tydligt visar hennes avsmak.

Han försöker le, men åstadkommer ett hånflin, är van att få den frågan ställd till sig. Såväl vänner som kollegor och främlingar brukar ställa den. Det är väl ingenting nytt med det. Men idag inträffar det oväntade. Lejal reser sig upp, lutar sig framåt över bänken och spottar magister Daniel i ansiktet.

Daniel tar upp en näsduk ur fickan och torkar överraskad och förbryllad av sig den våta sörjan.

 – Och du tror att jag vill lära mej nåt av dej! Jag vill ha en annan lärare, inte ett judesvin!

I sin ögonblickliga förvirring reagerar han inte, men finner sig i sista stund. Fastän han ryser av obehag, uppmanar han leende Lejal att stanna kvar efter lektionen. Det är dödstyst i klassen. Lejal triumferar, för hon har gjort det oerhörda och Helena tycker sig ana ett välbekant historiskt fenomen. Alla väntar på en reaktion, men Daniel har inte för avsikt att visa hur kränkt han är, försöker att påminna sig Lejals motiv, det som i alla tider har drivit fram antisemitismen.  Hon i sin tur har ingen avsikt att lyda läraren, följer inte uppmaningen, utan väljer i stället att smita ut ur klassrummet i skydd av sina klasskamrater.

Daniel dröjer kvar i klassrummet, lunkar fram och tillbaka mellan bänkraderna och funderar på vad han ska göra. När han lugnat ner sig, går han till expeditionen och söker upp rektor Hans Z. Torr i strupen och med bankande hjärta berättar han om händelsen i klassrummet. Rektorn vill lugna honom: ”Ungar anar inte vad de ställer till med”, suckar han. ”Inte hade Lejal någon direkt avsikt med vad hon gjorde! Flickan är ju av arabiskt ursprung, van vid att höra sina föräldrar berätta om israelernas attacker mot palestinierna. Hon är följaktligen ett offer för sin hemmiljö och upplärd att reagera mot judar. Jag ska personligen prata med henne.”, lovar rektor Hans Z. med en allvarsrynka mellan ögonbrynen.

Daniel och rektorn enas om att ta upp händelsen med kuratorn. Viss om att rektorn kommer att agera och göra sitt, lämnar Daniel rektorsexpeditionen och fortsätter in till lärarrummet. Medan han brygger sitt kaffe i automaten, berättar han i korta ordalag för kollegorna om vad som förefallit under lektionen.  Några av hans kollegor blir verkligen upprörda, ber honom slå sig ner vid deras bord, frågor ställs och reaktioner tänds, men sedan ringer det in till nästa lektion och alla rusar åt var sitt håll. Daniel sitter kvar i det tomma lärarrummet med en besk eftersmak i munnen. Han bestämmer sig för att fullgöra dagens schemalagda lektioner och går sedan hem. Efter en nästan sömnlös natt har han tagit ett beslut. Han vill låta saken bero. Nästa dag är allting som vanligt igen, man pratar och skrattar på kafferasten i lärarrummet, ingenting av gårdagens händelse nämns.

Vid nästa lektionstillfälle med klassen låtsas alla som om ingenting har hänt. Daniel ber klassen plocka fram sina läxförhörsböcker och skriver översättnings-meningar på tavlan. Det blir dödstyst i klasrummet. Alla skriver. När tjugo minuter av lektionen har gått, samlar han in provhäftena och fortsätter lektionen med textläsning.

På kvällen, när han ska rätta läxförhören, blir han såväl förvånad som upprörd. Han bläddrar rask igenom pappershögen framför sig. Några av eleverna har inte ens brytt sig om att försöka översätta de svenska meningarna till tyska, utan har skrivit brev till honom istället. Breven innehåller förolämpningar, förtal, beskyllningar och skymford utan like! Han blir sittande alldeles paff. Varför detta hat och just nu? Har han avkrävt eleverna för mycket? Är hans lektioner jobbigare än andra lärares? Vill man bli av med honom? Han bestämmer sig för att kopiera det skrivna och göra en anmälan till Judiska Församlingens säkerhetsansvariga. Lektionerna avlöper utan kommentarer med en kyla som inte ens vårsolen kan smälta. Han får ta emot nattliga telefonsamtal, man uttalar hot och terrorn får honom att uppsöka rektorn och förklara varför han inte orkar stanna kvar på skolan.

– Ja, om du inte orkar sköta ditt arbete, måste ju någon annan göra det, får han till svar.

– Har skolan inget ansvar för det som händer här?

– Du får väl polisanmäla hoten i vanlig ordning, men undervisningen måste naturligtvis fortsätta.

Rektorn lovar överlämna ärendet till sin närmaste chef för utredning och att personalkontoret kommer att underrättas, så att han blir erbjuden annat arbete. Daniel Levin fnyser och vänder på klacken. Han går ut genom skolans svängdörrar för att aldrig återvända.

En ny lärare uppenbarar sig i katedern. När Lisa, den unga vikarien, stiger över tröskeln till klassrummet utbryter kacklande och kukeliku, för vikarier är alltid välkomna. Ett tacksamt avbrott i studierna, någon att retas och driva med.

– Nu får ni verkligen lugna ner er! försöker hon tappert.

När hon inte får tyst på klassen, bankar hon tyskboken i katedern och ser lagom ilsken ut.

Klassen tiger stilla.

–Jag har kommit för att stanna terminen ut och det är jag som ska sätta era slutbetyg, klämmer hon i med.

Några elever blir genast upprörda.

– Hur ska du kunna sätta betyg på oss? Du känner oss ju inte ens!

– Jag får väl titta på resultaten som er förra lärare har skrivit in i klasspärmarna, så klart!

– Jamen, där står väl inte allt?

– Självklart inte, men jag gör så gott jag kan.

– Men då vill vi ha extraprov, så att du ser vad vi kan.

– Det vill vi visst inte! Du verkar mycket schystare än våran förra majje. Han var ju ett mifffo!

Lejal är upprörd.

Sara, en flicka med kolsvart hår, långa lösnaglar och omsorgsfull makeup blandar sig i diskussionen.

– För att du inte vill plugga ja! skriker hon. Det är ditt fel att han stack, din jävla hora!

– Vi har mått dåligt för din skull. Vi har fått mycket skit för de här, säger Helena.

– Vad då det här? undrar Lisa nyfiket.

– Lejal var otrevlig mot läraren och sen stack han, muttrar Ali.

– Hon spotta han rakt i fejset.

– Det låter illa. Varför gjorde du det, Lejal?

– Han är ju ett judesvin den jäveln?

– Men, nu får det väl ändå vara nog!

Lejal blir sur. Stämningen är minst sagt laddad.

– Dom där judarna bombar våra områden.

– Men er förre lärare bombar väl inga områden? Han arbetade ju här, protesterar Lisa och lägger huvudet vädjande på sned.

– Det förstås, medger Lejal.

– Varför är du arg på honom då?

– För att han är judisk så klart.

–  Och? Är du arg på alla judar?

– Dom är svin!

– Vet du om att det finns nåt som heter ”antisemitism” och att det är förbjudet att uttala sej på det viset som du gör?

– Skiter väl jag i!

Sara räcker upp handen.

– Ja, Sara!

– Palestinierna är ju självmordsbombare. Dom går in i bussar och på tåg och bombar oskyldiga människor. Är det bättre tycker du, ditt miffo? dånar Sara vänd mot Lejal.

– Håll klaffen, kontrar Lejal.

– Om vi inte kan tala om det här utan att strö invektiv omkring oss, tycker jag att vi avslutar diskussionen, bestämmer Lisa.

– Vad är invektiv? undrar en röst.

– Det är förolämpande tilltal. Nu fortsätter vi vår tysklektion så vi får något vettigt gjort idag!

Helena räcker upp handen.

– Var så god, Helena!

–  Jag skriver mitt specialarbete om antisemitismen i historien. Tyskarna gasade ihjäl sex miljoner judar under Andra Världskriget.

– Det stämmer.

– Det var inte bara judar som dom gasade ihjäl, det var präster och bögar och handikappade också, skriker Anders, vars pappa är präst i Svenska Kyrkan.

– Ja, så här kan vi hålla på i alla evigheter, stönar Lisa. Kan ni inte tala om sånt på SO-timmarna?

– SO- läraren säjer att vi måste följa läroplanen så på dom timmarna har vi inte tid att diskutera annat än det vi håller på med.

– Vad gör ni på SO:n då?

– Vi håller på med dom politiska partiernas information inför höstens riksdagsval.

– Urtråkigt! ropar Ali. Nu vill jag också fråga en sak.

– Okej, kör igång, Ali, men på tyska!

– En gång nästan alla trodde att en människas utseende kunde tala om hennes ras och att rasen bestämde hur han eller hon var som människa. Man trodde till exempel att dom med svart hudfärg var såna som man kunde ta till slavar. Om man piskade en lat neger gjorde man honom en tjänst, man hjälpte honom att bli lite mer ångerfull och civiliserad, förklarar Ali naturligtvis på svenska.

– Det stämmer, Ali, men nuförtiden har vi upphört att använda ordet  ”negrer”. Vi säger ”svarta” istället.

– Jag vet, men skit samma! Dom är väl samma människor ändå. Om man kallar dom för negrer eller svarta.

– De spelar visst roll! upplyser Joseph, som just är bärare av denna hudfärg.

–  Jag har släktingar som bor i USA och där säjer man ”Afro-Americans”. Jag vill inte bli kallad för ”neger”.

–  Afrika behövde hjälp av oss européer för att bli kristna och moderna – som riktiga människor, retas Anders.

– Vad fan är det där för jävla påhopp?

Joseph är upprörd.

– Var det din farsa som var nere och försökte omvända oss vildar att bli som ni här?

– Jag bara skojade lite, Joseph! Var lite schyst för de var inte illa menat, förstår du väl, kompis?

–  Gör ni inget annat än håller på och bråkar och retas med varandra i den här skolan? Ni förstår väl att det inte leder någon vart.

– Här är alla mot alla, förstår du Fröken. Chilenare mot araber och turkar, muslimer mot kristna och kristna mot muslimer. Alla är emot svennarna och svennarna är emot oss.  Dom enda som vi inte jiddrar med är gulingarna, ball va?

– Och vad lär ni er av det?

– Att kinakäk är gott! flinar Anders.