Centrum mot rasism

Varför så tyst, Reinfeldt?

Nyhet   •   Jul 15, 2009 12:08 CEST

Med anledning av EU-ordförandeskapet har regeringen formulerat ett Arbetsprogram för det svenska ordförandeskapet i EU där en uppsjö av prioriteringsområden listas. Men om rasismens illavarslande frammarsch i Europa yppas inte ett ord. Efter att ha ögnat igenom arbetsprogrammet för det svenska ord- förandeskapet i EU skulle man kunna luras att tro att rasism och invandrarfientlighet är icke- problem i dagens Europa. Visserligen skriver regeringen pliktskyldigt att "arbetet mot alla former av diskriminering är prioriterat". Det låter förvisso lovvärt vid en första anblick, men om antidiskrimineringsarbetet nu är så prioriterat, varför avsätts enbart tre futtiga rader åt ämnet i ett 39-sidigt programblad?

Att blunda för den ökande rasismen i EU-zonen är en högst oansvarig politisk linje som sänder ut fel signaler, signaler som implicerar att rasism och invandrarfientlighet inte är allvarliga och akuta problem i dagens Europa. Ingenting kunde vara mer fel. Faktum är att rasistiska episoder breder ut sig i "Fästning Europa", där alltifrån spektakulära hatbrott till politiska anti-invandrarkampanjer, som utmålar islam och invandrare ifrån utomeuropeiska länder som problemet med stort P, äger rum på strukturell basis.

En tystnadens politik är det sista som behövs i en oroväckande tid där politiska partier i Europa når stora parlamentariska framgångar med en hätsk ställa-krav-på-invandrare-retorik och en polariserande etnopolitik som kontinuerligt drar knivskarpa gränser mellan "vi" och "dom".

Tidningen Expos kartläggning visar att högern går framåt i nära hälften av EU:s medlemsländer, vilket de olycksaliga framgångarna i Europaparlamentsvalet vittnar om. I länder som Danmark, Storbritannien, Holland, Österrike, Ungern och Sverige vinner mer eller mindre öppet rasistiska partier terräng i det politiska landskapet genom att spela ut "invandrarkortet" och hetsa mot muslimer, judar, romer och "svarta".

Detta inte minst i Italien där romer förföljs i något som DN-skribenten Lisa Bjurwald har kallat för "en pogrom". De systematiska trakasserierna av romer i Italien har bland annat manifesterats genom att romska läger har angripits med molotovcocktails och stenar, nästan som en direkt orderlydelse på inrikesministern Roberto Maronis inflammatoriska uttalande om att "alla zigenarläger måste rivas och invånarna måste utvisas eller fängslas".

I samma Italien dundrade Giancarlo Gentilini, som tillhör det rasistiska partiet Lega Nord, att han "vill ha en revolution mot invandrarna". Gentilini har även ridit på den islamofobiska vågen då han i december 2007 (åter)använde den klassiska cancermetaforen för att refe- rera till muslimer som "en cancertumör som måste avlägsnas innan den sprider sig."

Rasismen låter sig dock inte isoleras till Italien eller begränsas till högerextremismens snäva domän. Rasism är en strukturell åkomma som inte går att sätta i ideologisk karantän, dess tentakler tränger djupt in i mainstreampolitikens mittfåra. På detta är den franska presidenten Nicolas Sarkozys kommentar om att "det finns för många muslimer i Europa" en sorglig påminnelse. Man kan med rätta fråga sig hur Sarkozys uttalande skiljer sig ifrån SD:s skrämselpropaganda om att "den muslimska populationen växer allt snabbare" och att vi därför "riskerar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat" där "det otänkbara blir tänkbart"?

Tysklands Angela Merkel har också bidragit till att utmåla islam och muslimer som hotet med stort H genom att varna för att "vi måste noga se till att moskékupoler inte byggs högre än kyrktorn". Nu skakas Tyskland av ett avskyvärt vansinnesmord på en gravid muslimsk kvinna i vad som förefaller vara ett glasklart fall av rasistiskt hatbrott, där förövaren tidigare hade dömts till böter för att ha kallat kvinnan för "terrorist" och slängt ut henne ifrån en park. Det bestialiska mordet på Marwa el-Sherbini som utspelade sig i Dresden häromveckan må vara en fanatisk ensamvargs dåd, men mordet har inte skett i ett sociokulturellt vakuum. Dådet i Dresden är ett symptom på en större samhällssjukdom, inte sjukdomen i sig.

Vi behöver modiga politiker och en ansvarsfull politik som markerar avstånd mot rasism, inte en populistisk politik som häller bensin i elden eller en politik av tysthet. Ordförandeskapet i EU är ett ypperligt tillfälle att författa ett kraftfullt antirasistiskt manifest. Så varför denna öronbedövande tystnad, ordförande Reinfeldt?

MARIAM OSMAN SHERIFAY

Ordförande, Centrum Mot Rasism