Vårdalstiftelsen

Vinst är inte problemet

Nyhet   •   Aug 15, 2012 09:20 CEST

En del teologer hävdar att det bästa sättet att få en människa att synda (ursäkta uttrycket, jag vet att det är otidsenligt) är att få henne att göra det som är näst viktigast, på så sätt undgår hon det viktigaste. När det gäller frågan om vinst i vården så är det verkligen den näst viktigaste frågan. Men vad är då viktigast?

Låt mig börja så här. Är vinst något patienter, anhöriga, klienter, kunder - eller vad vi nu kallas - går omkring och funderar över? Knappast. Våra frågor handlar om den bästa vården, den snabbaste tillgängligheten, det mänskliga bemötandet och om värdig behandling.

Jag tror att det finns allt för många som menar att staten är detsamma som samhället och att det kollektiva – gärna kallat ”Det gemensamma” – alltid ska ha företräde framför individen. Man ser hellre undersåtar än aktiva medborgare. För att bevara ett sådant synsätt måste världen beskrivas som bestående av å ena sidan ivrare av offentligt finansierad och driven vård, å andra sidan skrupelfria företagare i samma bransch.

Generellt sett är svensk socialdemokrati angelägen att bevara det gamla systemet, där makten snarare låg hos den politiska sfären än hos den enskilda. Det ska i rättvisans namn framhållas att det finns personer och strömningar inom S som välkomnar mer medborgarinflytande och valfrihet. Stefan Stern är en av dem som idogt och välformulerat ger uttryck för detta, men i det stora hela är svensk socialdemokrati hopplöst förälskad i dåtiden.

Därför är det särskilt intressant att resa till Tyskland för att höra socialdemokrater där resonera på ett helt annat sätt. Här följer pengarna patienten (/brukaren) och det slags köpslående som med det svenska systemet med offentlig upphandling är därför främmande. Medborgarna tillåts också lägga till och skaffa tjänster utöver dem som ingår i grundutbudet.

När det svenska välfärdssystemet i allt väsentligt till det bättre började förändras för 20 år sedan gjordes ett vägval som kanske kan beskrivas som ödesdigert. Man började leka "affär" med skattebetalarnas pengar. Köp och sälj-system kallades det och lade grunden för ett synsätt som idag har fått fullständigt genomslag. Tanken var att genom upphandling till lägsta pris skulle välfärden få ut så mycket som möjligt per skattekrona. Det har fungerat dåligt.

Tanken leder tillbaka till fattigauktionen där det gällde att betala så lite som möjligt. För ett antal år sedan erkände ordföranden för branschföreningen för upphandlare att upphandling ”nog inte passar sig för vård och omsorgstjänster”. Så sant. Mänskliga behov är inte möjliga att paketera i likformade paket.

Minnet är kort men för mindre än tio år sedan kunde vi svenskar inte få information om kvalitetsskillnader i olika delar av Sverige eller mellan olika sjukhus. Skälet till detta var inte att siffrorna inte fanns utan att om vi som medborgare kände till fakta så skulle myten om lika vård för alla överallt, gå om intet. Siffrorna pekar än idag på förskräckande stora skillnader.

Lustigt nog består den privata verksamheten många gånger av människor som har tröttnat på det offentligas tröghet, bristande utrymme för idéer och entreprenörskap. Kanske är linjen mellan dem som verkar i offentlig och privat regi inte så skarp som många kritiker ofta vill göra gällande?

Medicinska resultat, grad av rehabilitering, självupplevd kvalitet, grad av välbefinnande, återgång i arbete. Det finns mängder av kvalitetsparametrar som kan formuleras och jämföras.

Den nuvarande regeringen har förstått att mätning och jämförelse är bra och att val på organisationsnivå är bra. Vad den inte förstått är att de verkliga incitamenten för kvalitetsutveckling ligger i den maktförskjutning det skulle innebära att vi själva förfogade över vår journal och att pengarna följde patienten. Dessutom är det avgörande att alla kvalitetsparametrar finns tillgängliga för var och en, och att de ekonomiska incitamenten handlar om att vara bäst, inte sparsammast.

Att vägra vinst till den vårdföretagare som med korta avtal (oftast treåriga) har stora kapitalinvesteringar och mycket personalkostnader, är lika dumt som att försöka sälja vatten till sjömän.

Redan på 1200-talet diskuterades vinstens storlek och det var en teolog, Thomas av Aquino, som löste frågan genom att införa begreppet ”skälig vinst”. Skälighet när det gäller vinst måste ställas i proportion till alla möjliga storheter bl a i förhållande till risken. Det vore en givande vinstdiskussion.

Byt spelplan! Fokusera på frågan om kvalitet. Låt chefer, medarbetare och inte minst de som är politiskt aktiva svara på frågan: Vad har du gjort idag för att människor skall få den bästa vården och omsorgen?