Berättelsen om Mahdi

Berättelsen om Mahdi - En av de unga överlevarna från provinsen Ghazni, Afghanistan.

För snart sex år sedan förvandlades Mahdis liv plötsligt till en mardröm. Han var 12 år gammal när en grupp beväpnade talibaner kom till hans familjs hus i den lilla byn där han bodde och hotade att kidnappa någon av sönerna om pappan inte betalade tillbaka en drogskuld. Efter flera hot skickades Mahdi tillsammans med sina två yngre bröder akut iväg till en större stad för att gömma sig. Tanken var att föräldrarna skulle komma efter när skörden var klar, men efter bara en vecka kom en vän till pappan och berättade att talibanerna hade dödat deras pappa och tagit deras mamma med sig. Samma natt hörde Mahdi hur hans farmor planerade att de skulle skicka Mahdi och hans yngsta bror till Iran.

Dagen efter tvingades Mahdi och hans 10-årige bror iväg till Iran. Eter en flykt med långa vandringar tog en man emot dem och visade dem ett rum där de bodde ensamma. Varje dag från tidig morgon till sen kväll arbetade och en gång i veckan kom en man med mat till dem och tog de pengar de hade tjänat. Farmodern ringde någon gång i månaden så att Mahdi fick prata med henne via hans telefon. Varje gång svarade hon till Mahdis besvikelse att föräldrarna inte fanns mer. Pappan var begravd och mamman var borta.

När bröderna hade varit 1,5 år i Iran kom mannen med deras biljetter; utan att de hade förstått det hade de arbetat för att betala smugglarna som skulle ta dem vidare till Europa. Någon vecka efter att de hade lämnat Iran förlorade Mahdi sin lillebror. Smugglarna förde honom med våld till en annan lastbil. Den fortsatta flykten genom Europa kom att handla om att Mahdi hittade sin lillebror igen. 

Flykten till Sverige var länge mycket svår att prata om, men efterhand kom det fram att han hade tvingats att springa det snabbaste han kunde medan han blev beskjuten, han hade sett andra falla för kulor och han hade likt många andra suttit fängslad i flera dagar utan mat. Han undrade hela tiden vad hans bror var med om.

Mahdi hade minnesförluster och bar på trauman när han som 14-åring kom till Sverige i maj 2015. Han flyttade in på ett HVB-hem, började i skolan och kom med i det lokala fotbollslaget. Mahdi bad de vuxna som fanns runt honom om hjälp med att försöka hitta sin förlorade familj. Under denna tiden hade han svårt att sova, koncentrera sig, han grät mycket och skar sig med vassa föremål vid flera tillfällen.

Det dröjde ett halvår innan Mahdi fick komma på asylutredning och han hade problem med att förstå frågorna och svårt att ge beskrivande svar. I protokollet går det att läsa att de fick pausa intervjun eftersom han nästan svimmade. Mahdi själv var fokuserad på hur viktigt det var för honom att hitta sin lillebror. Tre månader efter det första och enda intervjutillfället fick Mahdi som 14-åring sitt första avslag. Migrationsverket ansåg att hans beskrivning av hembyn var detaljerad. Den ifrågasattes inte och inte heller hans ålder. Problemet för Migrationsverket var att hans berättelse om hur han hade tagit sig till Sverige var för vag och detaljfattig. De ansåg också att pappans död var ”andrahandsuppgifter” då han ej hade varit vittne till det själv. 

På så vis tolkade Migrationsverket att hans familj troligtvis fanns kvar i Afghanistan och därför kunde ta hand om honom.

Hans 3:e avslag vann laga kraft strax efter hans 15-årsdag, men han hade inget ”ordnat mottagande” att utvisas till. Samma dag som beslutet kom flyttade han hem till vår familj vilket blev Mahdis svenska familjehem. Socialtjänsten berättar att de aldrig tidigare har placerat ett barn med tre avslag i en familj och vi hoppades då alla på att saker och ting skulle hinna ändras till det bättre innan Mahdi skulle fylla 18 år.

Det blev en jobbig första tid i familjen för Mahdi. Samtidigt som han skulle knyta an till en ny familj skulle han bearbeta att han inte skulle få stanna hos oss. Det fanns stunder då han bara njöt av livet och stunder då han försvann med tankar om att ta sitt liv. Tillsammans hittade Mahdi och vi till slut en trygghet och balans i vardagen.

Migrationsverkets hantering av barn 

I september 2016 kallades Mahdi till sitt första återvändandesamtal hos Migrationsverket och det kom att bli början på en 2,5 år lång återvändandeprocess. En långsam tortyr där han om och om igen utsattes Migrationsverkets brister som han aldrig skulle komma att få någon ursäkt eller rättelse för.

Han tvingades till ambassaden i Stockholm som 15-åring för att förbereda återresehandlingar trots att inget visade på att han skulle kunna skickas innan 18-årsdagen. Han tvingades till regelbundna återvändandesamtal där han pressades till att ”komma på” att han har familj att återvända till samt påminnelse om att han kommer att utvisas när han fyller 18 år, om inte innan. Han fick en ny handläggare vid tredje återvändandesamtalet som lovade att eftersöka familjen skyndsamt. Handläggaren lovade även att Mahdi skulle få beslut kring det inom några månader. Denna handläggare bad också om ursäkt för att Mahdi hade tvingats till ambassaden och förklarade att tidigare handläggare hade trott att Mahdi var åldersuppskriven till 18 år, trots att godman flera gånger påtalat att så inte var fallet.

Fyra månader senare hade ingenting hänt. Mahdi fick vid detta besök ännu en gång en ny handläggare som sa att han återigen måste åka till ambassaden. Handläggaren menade att Mahdi inte hade samarbetat bra nog för att hitta sin familj. Handläggaren sa att han inte visste vad mer Mahdi kunde göra för att det skulle räknas som att ha samarbetat bra nog. Handläggaren meddelade också att de inte hade eftersökt Mahdis familj och att de inte heller skulle göra det framledes. Handläggaren sa att han visste att Röda Korset nekar att göra eftersök då det är för riskfyllt och för dåliga chanser att hitta någon i Afghanistan.

Vi fick hjälp av en advokat att skriva ansökan om verkställighetshinder där Mahdi visade att det har gått 1,5 år utan att något ordnat mottagande hade hittats och att ett barn då har rätt att få uppehållstillstånd. Migrationsverket gav avslag på ansökan, men vid överklagan beviljade Migrationsdomstolen ny prövning av Mahdis ärende. Deras motivering var att Mahdi hade visat att han samarbetat kring att möjliggöra ett återvändande och att bevisbördan var orimligt hög. Ärendet lämnades åter till Migrationsverket för ny utredning och Mahdi fick åter ett juridiskt ombud.

Utredning och väntan tog sex månader och vid utredningen hävdade handläggaren på Migrationsverket att Mahdi bara har varit på ett och inte fem återvändandesamtal, som Mahdi i sin ansökan hade påstått. Till slut kunde Migrationsverket hitta journalanteckningar från åtminstone två av tillfällena, men de övriga blev vi tvungna att kämpa för att kunna bevisa att de hade existerat genom kvitton, journalanteckningar hos socialtjänsten, epost och så vidare. Detta godkändes sedan av Migrationsverket. Trots att handläggaren hade sagt att Mahdi inte behövde komplettera med fler uppgifter innan beslut, ville handläggaren tre månader senare ha en mer detaljerad beskrivning av Mahdis hemort i Afghanistan. Ett mycket märkligt förfarande menar jag eftersom just den delen i Mahdis var tillförlitlig enligt myndighetens tidigare beslut. 

Till slut fann vi till och med husen i den lilla byn på Google maps och vi skickade in en mycket tydlig beskrivning. 

Handläggaren ville nu ha tillgång till Mahdis Facebookprofil. Detta konto hade under hela tiden varit öppet och helt offentligt. På kontot hade han ett annat efternamn än sitt egentliga namn. Det fanns en enkel förklaring till det så vi lämnade över allt som det var och handläggaren frågade ingenting om namnet. 

Mahdis namn på Facebook blev skäl för avslag. Migrationsverket ansåg att Mahdis Facebookprofil gjorde det troligt att han inte hade eftersökt sin familj nog eller att han hade gjort det i falskt namn.

Mahdis advokat överklagade beslutet och Migrationsdomstolen beviljade muntlig förhandling i februari 2019. Vi trodde att det var dags för Mahdi att få sin upprättelse. Äntligen skulle det komma ett positivt beslut. 

Domstolen gav avslag. Det innebär att Mahdi efter fyra år i Sverige måste lämna oss om tre månader för att utvisas till ett Afghanistan i krig där han inte känner någon alls.

Anna Larbring, 34 år, socionom, mamma till två barn under 10 år + familjehem till Mahdi