Vi behöver prata mer och öppnare om missfall och aborter och sluta lägga skulden på oss själva

När en manlig bekant testläste min nya roman ”Tjugo år till dig” var den kommentaren som satte djupast spår i mig hans undran över varför min huvudperson, Linn, var så ledsen. ”Inget särskilt har ju hänt.” Och just den repliken, hela hans attityd kring Linns förlust, gör det så tydligt varför min roman behövs. För inte bara hos män, utan även hos andra kvinnor, har jag mött den inställningen gällande missfall. Att sörja någon som inte har funnits ”på riktigt” är inte helt okej. Och framför allt ska sorgen vara snabbt avklarad. ”Upp i sadeln igen bara, och gör ett nytt försök”, tycks vara den allmänna attityden.

Men tänk om vi inte har en fast partner att försöka igen med? Om vi redan har försökt och försökt och det här var femtielfte gången gillt? Om varken kroppen eller själen orkar mer och vi var snudd på för gamla för det här försöket? För det är ju inte bara att försöka igen. Missfall sätter spår, framför allt själsligt, och har du dessutom varit med om flera stycken är det väldigt lätt att skuldbelägga dig själv. ”Det är ditt eget fel att det inte blir några barn”, säger en inre röst. ”Det är din kropp som inte fungerar.” Och har du en eller två aborter i bagaget blir skulden ännu större. ”Du hade ju faktiskt chansen en gång. Alltså har du ingen som helst rätt att vara ledsen nu. Snarare är det här rätt åt dig.”

Javisst låter det tokigt att tänka så. Särskilt som det krävs både en man och en kvinna för en graviditet, och det kan bero lika mycket på mannen som på kvinnan att den inte fullföljs. Precis som att det är bådas ansvar att skydda sig om graviditeten är oönskad.

Men jag vet hur mina tankar gick när jag var i den situationen. Och jag vet hur andra kvinnors tankar går när de är i den situationen. Nu. Vi kvinnor är så bra på att sänka oss själva, särskilt när det kommer till våra egna kroppar.

”Tjugo år till dig” är först och främst en kärleksroman om två ensamma själar som möts i den vackra och dramatiska fjällvärlden i Abisko i nordligaste Lappland, och mer eller mindre motvilligt blir förälskade i varandra. Det är en historia om oväntad vänskap mellan generationsgränserna, om att definieras av sitt förflutna och att göra en inre resa för att våga bryta sig fri. Men när vi först möter Linn, fyrtioett år, har hon precis varit med om ett missfall efter att ha försökt skaffa barn på egen hand genom insemination. Och då är det inte så bara att försöka igen, liksom att personer i hennes närmaste omgivning menar att graviditeten aldrig var meningen eftersom den realiserades på konstgjord väg, som singel, vilket provocerar. ”Det finns en norm och den valde du att avvika från, och se bara hur det gick.”

Jag hoppas att vi ska våga prata mer öppet om missfall och aborter och därmed sluta lägga skulden för dessa på oss själva. Och jag hoppas att samhället ska omfamna alla olika möjligheter att ”bli med barn”. För det finns inte bara en föräldrakonstellation som är mamma och pappa, det finns fler, och i framtiden kanske de blir normen.

Anna Lönnqvist, författare

"Tjugo år till dig" utkommer 1:a juni 2016. Journalister och bloggare: beställ recensions- och läsex via: info@ordberoende.com