Skip to main content

Ansvaret för arbetsmiljön läggs på individen

Pressmeddelande   •   Nov 02, 2010 10:33 CET

Örebroforskaren Joel Rasmussen har undersökt hur företag arbetar med arbetsmiljöfrågor. Hans avhandling i medie- och kommunikationsvetenskap visar att fokus flyttas allt mer från organisationers ansvar att skapa en säker arbetsmiljö till enskilda människors beteende och hur de kan undvika olyckor genom att vara försiktiga.

Joel Rasmussen har undersökt tre industriföretag för att se hur de kommunicerar risker i arbetsmiljön och åtgärder efter olyckor i sin doktorsavhandling vid Örebro universitet med finansiering från Myndigheten för samhällskydd och beredskap, MSB, och Kompetenscentrum för energetiska material, KCEM. Vad som bör betraktas som en risk och vad man ska göra åt risker är långt ifrån självklart. Hans forskning visar att två olika synsätt krockar.

– Om man ser på risker utifrån ett beteendeorienterat perspektiv kan man säga att någon fick problem med hörseln för att han glömde att använda hörselskydd – ansvaret ligger hos individen. Medan om man ser till arbetsmiljöorienterade åtgärder kan man lösa problemet genom att hitta tekniska lösningar som sänker bullernivån.

– En mellanchef illustrerade hur han tänkte med ett exempel med en roterande maskin som enligt reglerna alltid måste ha skyddsutrustning runt. Men han ansåg att maskinen skulle kunna vara utan skyddsanordning om människor ändrade sitt beteende.

Kan inte leva i vadderade rum
Vid ett annat tillfälle jämförs fabriken med en motorväg där människor naturligtvis inte går rakt ut framför en bil. Detsamma skulle gälla en roterande maskin. Den här mellanchefens slutsats är att anställda måste lära sig att vara försiktiga och att hantera sådana saker. Att de inte kan leva i vadderade rum.

– Men det är ju så klart inte aktuellt att fotgängare ska gå omkring på motorvägen. Däremot måste människor kunna få röra sig på sin arbetsplats, säger Joel Rasmussen.

Eftersom man ofta inte vill anklaga någon för riskfyllt beteende eller slarv används ett vagt språk och vilka som var inblandade utelämnas i incidentrapporter. Detsamma gäller när olyckan händer dem själva och de ser sitt eget beteende som orsaken till olyckan.

– Många använder ironi och humor för att lätta upp allvaret. Dessutom förminskar man risken eller olyckan. Om jag till exempel har bränt mig kraftigt avfärdar jag det som ”småsaker som händer”. Det är förståeligt, ingen vill vara den som klantar sig eller slarvar. 

Samtidigt gör det vaga språket rörande ansvar, och även förminskningarna av händelser, att ett beteendefokus blir mindre kontroversiellt. Det kan upprätthållas med mindre motstånd från dem som faktiskt tillskrivs, och tar på sig, ansvaret.

Vi och dem
Joel Rasmussen anser att hierarki och beteendefokus går hand i hand.

– Hierarkier upprätthålls genom fasta roller och kommunikationsmönster. Vissa grupper talar om för andra vad de ska göra och utvärderar deras prestationer medan det omvända sker sällan eller aldrig. När produktionspersonalen omtalas som att de slarvar, har riskfyllda beteenden och bör bättra sig befästs hierarkin. Produktionspersonalen kan till slut se på sig själva enligt dessa mönster och normer, men det finns också en risk för att ett ”vi och dem” späs på ytterligare.

– Känslan av vi och dem förstärks genom hur man hanterar vardaglig information och kommunikation. Efter en allvarlig olycka till exempel är ledningen tydlig med att det är ledningen som informerar om vad som har hänt – talar om sanningen. I informationen betonar de gärna tekniska problem eller felgrepp.

– När produktionspersonalen utesluts från kommunikationen kan de svara med: ”ledningen vet inte ens vad de gör”. Ett kommunikationsgap skapas gång på gång mellan olika personalkategorier som knappast gynnar ett öppet utbyte av information och kunskap om risker.

När en fabriksledning får makten att definiera vad som har hänt är tendensen också att fokus riktas mot så kallade riskfyllda beteenden eller mänskliga faktorn. Genom att framställa arbetsmiljöstrategin som ologisk och genom att belöna dem som arbetar med att införa ett beteendefokuserat arbetsmiljöarbete så snabbt som möjligt flyttas ansvaret till individen. Dessutom skapar och vidgar vissa fabriksledningar en klyfta mellan vi och dem genom att se information som något som bara går åt ett håll.

– I sämsta fall infinner sig en känsla av hjälplöshet inför arbetsmiljöarbetet, och vissa biter ihop och står ut. Man uttrycker en acceptans för allvarliga risker och framställer sig som en person som klarar av tuffa förhållanden, avslutar Joel Rasmussen.

För mer information kontakta: Joel Rasmussen 070-172 98 54, joel.rasmussen@oru.se