Fantastiska ÖG!

I sista avsnittet av min absoluta favoritserie, amerikanska versionen av “The Office”, säger en av karaktärerna, med vemod i rösten, att han önskade att det fanns ett sätt att veta att man befann sig i den gamla goda tiden innan man faktiskt lämnar den. På Östra Grevie folkhögskola visste jag att jag befann mig i den varje dag.

Terminerna består av en salig blandning av fysisk träning, skådespelarteknik, interpretation, individuella sånglektioner, ensemble, workshops och projektarbeten. Mellan varven kaffe, te, chokladbollar och improviserade sketcher. Vi trängs vid de runda borden i matsalen - några är väldigt trötta efter tre timmar körsång, andra har fått en plötslig rusch av energi och börjar dansa en oidentifierbar genre av modern dans för att hålla energin uppe. Någon av våra pedagoger går förbi och minst tre stycken av oss stoppar dem i deras jakt på kaffe: “Vilken låt ska jag sjunga på nästa interpret?”, “Snälla hjälp mig hitta en bra monolog!”, “Får vi känna på din mage?”. Om våra lärare någonsin kommer få uppleva en elevfri rast är tveksamt - men någonting säger mig att det är lite så de vill ha det. Inte oss emot.

Varje morgon hoppar vi på tåget mot okänd destination. Kommer jag att kräla på golvet och agera pytonorm? Eller kanske en överklassdam i 1800-talets Tyskland? Och hur gör jag ens det? Att undgå känslan av att känna sig vilse är svårt men det är ingenting man behöver ducka för. Våra pedagoger repeterar tålmodigt för oss att det viktigaste är att vi litar på dem. Det enda vi behöver göra i gengäld är att komma i tid och våga chansa. Oftast är det inte så svårt att göra det tillsammans med dem. Varenda en av våra pedagoger är lika roliga, varma och stöttande som de är kompetenta, disciplinerade och fokuserade.

Den största utmaningen är att lita på sin förmåga att utvecklas även när det känns som att man sitter fast. Att ta sig upp ur sängen och ta sig till morgonens lektion även om det var kämpigt dagen innan. Det är obekvämt att visa sig sårbar, våga vara ful och frivilligt ge sig ut på hal is. Att låta andra se att man inte orkar springa tre kilometer - men försöka ändå. Att inte få lika många skratt som sina medspelare under improvisationsövningarna - men fortsätta ändå. Att rösten spricker inför både elever, lärare och ibland en hel publik - men ta sig till sista tonen ändå.

Att ha fått möjligheten att dagligen våga utmanas och se mig själv vara modig har fått mig att inse att ingenting är så farligt som jag från början trott.

När jag går på auditions blir jag fortfarande nervös men idag vet jag att jag har ett hantverk som inte kommer att rubbas av lite nerver och extra hjärtslag. Jag vet att jag inte kan vara någon annan än mig själv och att mitt värde som människa förblir orört av resultatet. Om jag misslyckas med en uppgift kan jag fortfarande bli ledsen och självkritisk men jag vet att jag är kapabel till att finna lösningar och att det inte är så farligt att erkänna att jag behöver hjälp. Förut ville jag backa från de flesta utmaningar som kom min väg. Idag vill jag springa in i dem även om det betyder att jag kommer snubbla och se dum ut. För jag vet att jag har så väldigt mycket att vinna och faktiskt alldeles jättelite att förlora.

Det jag har lärt mig under min tid på musikteaterutbildningen genomsyrar allt jag tar mig an i livet. Idag är jag inte lika rädd. Och det är allt tack vare Östra Grevie.

Martina De Filippo, studerande på musikteaterutbildningen 2017-2018