"Jag tänker att om jag har svårt att leta mig fram i sjukvården, hur svårt är det inte för de som precis anlänt till Sverige?" Lauri Nevonen, del 1

Lauri Nevonen är vd för Praktikertjänsts dotterbolag Praktikertjänst Psykiatri AB (Järvapsykiatrin). Han arbetar även med upphandlingar och FoU (forskning och utveckling) inom Praktikertjänst AB. Lauri är också docent i medicinsk psykologi vid Örebro universitet samt legitimerad psykoterapeut. Under hösten kommer han att dela med sig av tankar och reflektioner inom ramen för sitt arbete i Praktikertjänstbloggen.

Vardagshjältar

Det är både skrämmande och fascinerande att konstatera att vi i Järvapsykiatrin (i Stockholm) har ett områdesansvar för cirka 85 000 invånare. Av dessa har cirka 70 procent sitt ursprung i ett annat land än Sverige – de allra flesta kommer från länder i Afrika eller Asien. Ett smalt grönt fält skiljer villakvarteren i gamla Spånga från miljonprogramsområdena Rinkeby, Tensta, Akalla och Husby. 

Här finns tusentals personer som är papperslösa. Stockholm har en majoritet enskilda hushåll, men inte i dessa områden där stora familjer på upp till tio personer bor i en trea. När jag kommer ut på Rinkeby torg så ser jag inga ljushyade människor, men väl många män, troligen från Somalia, som står och samtalar i grupper. Det finns stora samhällsproblem med somatisk och psykisk ohälsa, överrepresentation av riskfaktorer som arbetslöshet, bidragsberoende, trångboddhet och låg utbildningsnivå, med många analfabeter. Segregationen känns total och många ungdomar känner hopplöshet inför framtiden. Detta anges som ett skäl till de kravall-liknande upplopp som blossade upp här i maj 2013 då bilar brändes och brandkår, ambulans och polis attackerades.

På min väg ner till den psykiatriska mottagningen ser jag balkonger med paraboler  på slitna husfasader. Jag tänker att TV är ett sätt att hålla kontakt med hemlandet i en tillvaro man sällan valt, utan tvingats in i. Vad har människorna i Rinkeby för drömmar och ambitioner för sig och sina barn nu när de har hamnat i ett samhälle och en kultur som de sällan förstår sig på?

Jag tänker att om jag har svårt att leta mig fram i sjukvården, hur svårt är det inte för de som precis anlänt till Sverige? Information om hälso- och sjukvårdsfrågor är svår att hitta och använda, bland annat på grund av en kulturellt färgad syn på till exempel psykisk sjukdom och bristande språkkunskaper.

I många invandrargrupper finns en negativ inställning till psykiatri på grund av kunskapsbrister, socialt tryck och rädsla för att bli utstött ur sin gemenskap.  Religion, kulturella traditioner och föreställningar krockar med hur vi västerlänningar tolkar symtom, förklaringsmodeller till sjukdom och föreställningar om lämplig behandling. Sjukdomsgraden är ofta allvarligare och mer frekvent än för svenskfödda, psykossjukdom är klart vanligare. I flyktinggrupper är det vanligt med så kallad multipel traumatisering från hemlandet, under migrationen och under anpassningsprocessen i det nya landet.

När jag sedan kommer in i våra lokaler möts jag av ”öppen grupp”. En aktivitet dit alla våra patienter är välkomna för att ta en fika till självkostnadspris. För många är detta det enda sociala mötet under dagen. Våra anställda i Järvapsykiatrin är, i sann bemärkelse, vardagshjältar. Våra läkare behärskar upp till 25 språk och kan på så sätt överbrygga många hinder i kontakten. Jag tror få kan ställa sig in i hur svårt och komplicerat deras arbete är och vilka stora mänskliga insatser de gör varje dag.

//Lauri Nevonen