"På samma sätt som barnaföderskor skapar sin identitet genom att berätta, skapar vi barnmorskor vår identitet..."

Barnafödande har alltid engagerat människor, kanske därför att alla har en relation till det. Har man inte fött barn själv, finns alltid vänner, syskon eller andra släktingar som delat med sig av sina upplevelser. Att föda barn är en väldigt existentiell, fysisk och känslomässig upplevelse, som går utanför allt annat vi vanligen upplever i livet. Att föda sitt första barn är också ur ett psykologiskt perspektiv betraktat som en avgörande händelse i människor kognitiva och sociala utveckling. Ibland är dessa berättelser fyllda av dramatik.

Berättandet är en grundläggande form av kommunikation människor emellan och något vi människor alltid ägnat oss. Innan vi fick tillgång till tidningar, böcker, teater och media underhöll vi människor varandra med sagor och självupplevda berättelser. Berättelser är också identitetsskapande, det skapar en bild både av den som berättar och det berättelsen handlar om.

Jag tror att förlossningsberättelser har flera syften. Dels kan berättelsen i sig reda ut en stor och omvälvande upplevelse genom ord och därmed är det möjligt att vända upplevelsen till något positivt. Dels handlar berättelsen om att presentera sig själv och ge uttryck för värderingar. En annan funktion som förlossningsberättelsen får är att skapa en grupptillhörighet. Genom att berätta om hur det var då jag födde barn/blev förälder, kommer vi att tillhöra en grupp som genomgått eller ska genomgå samma sak och därmed delar samma upplevelse.

Vi lever i en värld idag där information sprids snabbt mellan människor genom tidningar, och sociala medier. Det är väldigt vanligt att nyblivna föräldrar delar med sig av sin förlossningsupplevelse, inte bara i samtal med vänner utan också i bloggtexter, på Facebook, Instagram och Twitter. Det finns en uppsjö av bloggare som skriver om sina egna upplevelser kring graviditet och barnafödande.

På samma sätt som barnaföderskor skapar sin identitet genom att berätta, skapar vi barnmorskor vår identitet genom att berätta. Desto längre någon arbetat som barnmorska, desto fler historier finns att berätta. Ofta är berättelserna dramatiska men med lyckliga slut. Vi lyssnar gärna på varandra och på andras berättelser om barnafödande, det är engagerande men också ett sätt för oss att bearbeta händelser som varit omvälvande. Det som skedde under förlossningen kan man inte ändra på i efterhand men hur man ser på det efteråt kan vi påverka.

Det förekommer att kvinnor och män som upplevt sitt barns födelse på ett skrämmande sätt i en ny graviditet kommer på samtal för att bearbeta en tidigare dramatisk och obehaglig upplevelse. Paret/den gravida kvinnan kan med hjälp av sin berättelse och vårt svar ges en möjlighet att se på det som hände, sin förlossningsupplevelse och sig själva i ett nytt ljus. Det är just detta som sker i samtal med kvinnor som varit med om traumatiska förlossningar när samtalet mynnar ut i något gott. Även för oss barnmorskor är berättandet ett sätt att genom kollegors reaktion på vår berättelse evaluera vår egen roll i det som skett. Berättelsen och kommunikationen med en eller flera intresserade lyssnare kan därför vara helande.

Att integrera berättelsen i oss själva är kanske ett steg mot självinsikt; att inse vem jag är i ett större sammanhang. Det handlar också om att ta en plats i det större sammanhanget, som mamma, pappa eller yrkesperson. Jag tror inte att barnmorskor är i unika i detta sätt att hantera sin yrkesmässiga utveckling. Jag hör både läkare, sjuksköterskor, poliser och brandmän berätta om särskilt intressanta fall eller situationer som de varit med om. Detta är kanske speciellt för alla som arbetar i yrken som då och då har ett inslag av dramatik.