Hjärnkoll

Intervju med vinnaren: Äkta känslor ett vinnande koncept

Pressmeddelande   •   Feb 10, 2011 14:23 CET

När Joel Rayner fick beskedet att hans bidrag ”Det får inte finnas det får inte synas” vunnit filmtävlingen var han tvungen att lägga sig ner på golvet.

– Jag blev så chockad, har nog inte hämtat mig riktigt ännu. Jag är så klart överlycklig, det är en bekräftelse på att jag valt rätt när jag satsar på film. Jag vill gärna fortsätta göra dokumentärer, men det är kul att klippa och ljudlägga spelfilmer också. Så vi får se vad som händer.

– Jag gör gärna fler filmer på temat psykisk ohälsa. Det är både spännande och nödvändigt. Just nu håller jag faktiskt på med en ny kortfilm som jag hoppas blir klar till Pixelfestivalen i Lund i slutet av februari.

Vilda diskussioner

Joel Rayner är 21 år och går första året på den 2-åriga filmlinjen vid Skurups folkhögskola. Det var en av lärarna på skolan som uppmärksammade filmtävlingen och uppmuntrade studenterna att jobba med temat och skicka in bidrag. Studenterna fick välja mellan att jobba i grupp eller ensamma. Joel valde att jobba ensam.

– Uppdraget, att ta död på fördomar, var jättesvårt. Men det var kul att jobba förberedande i klassen med det. Många kände inte till så mycket om psykisk ohälsa så vi bad läraren att bjuda in någon som kunde prata mer om ämnet. Sedan hade vi en heldag med skolans kurator.

– Det blev vilda diskussioner, bland annat om vad som är en fördom och om det är bra eller dåligt med mediciner. Det förde mycket gott med sig, idag vet alla mer och har bättre förståelse för psykisk ohälsa.

Äkta och innerligt

Efter att ha bestämt sig för att göra en dokumentärfilm funderade Joel Rayner på vem dokumentären skulle handla om. Valet föll på Erik Pedersen, en nära vän sedan 20 år tillbaka. Joel och Erik har vuxit upp tillsammans i Ängelholm, där inspelningen också är gjord. De har följts åt i alla år och har alltid kunnat prata öppenhjärtligt om hur de mår.

I filmen berättar Erik Pedersen om sina återkommande depressioner och de fördomar han har mött på ett mycket naket och ärligt sätt. Att de båda känner varandra sedan tidigare har bidragit till den innerliga känslan.

– Vi pratade bara med varandra någon minut innan jag satte på kameran. Jag ville inte ge Erik några direktiv utan låta honom prata fritt ur hjärtat. Han pratade i 35 minuter och sedan kollade vi igenom materialet tillsammans och kände att det höll.

– När jag började råklippa så kände jag ändå att något saknades. Då träffades Erik och jag igen och filmade promenader i mörkret på gatorna i Ängelholm. Jag har själv haft depressioner och brukade gå runt på tomma gator i staden och fundera, och det var den känslan av ensamhet jag vill förstärka med de mer konstnärliga klippen i filmen.

Sista pusselbiten

Under jullovet klippte Joel färdigt filmen hemma i Ängelholm. En kväll kom en annan kompis, Markus Valtonen Örnhag, förbi och tittade på resultatet.

– Hans första kommentar var att det saknades något… Vadå, frågade jag. Musiken, svarade han. Sedan improviserade han fram musiken medan han tittade på filmen. Jag tror att vi bara gjorde två tagningar, så var det klart! Det skorrar lite på något ställe, men jag tycker bara att det förstärker den äkta känslan. Så jag är helnöjd!

Juryns motivering: En klassisk och välgjord intervjufilm som genom huvudpersonen Eriks känslomässiga direkthet bränner igenom och berör. Känns i magen och i hjärtat ­– och ger hjärnan bränsle i den komplicerade frågan om psykisk ohälsa. Begåvat berättande i ord och bild, som effektivt tar kål på flera fördomar.

(H)järnkolls mål är att öka allmänhetens kunskap och förbättra attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Det treåriga regeringsuppdraget drivs av Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH) och pågår 2010-2011.