TCO - Tjänstemännens Centralorganisation

Alkoholen - nästa ohälsobomb

Pressmeddelande   •   Jul 10, 2003 13:00 CEST

Idag anordnar TCO ett seminarium i Visby om alkohol och tillväxt. Samtidigt presenteras en alarmerande rapport som ekonomen Anders Johnson skrivit för TCO. Den visar på mycket oroande effekter av en allt högre alkoholkonsumtion. Om detta skriver Anders Johnson, Sture Nordh, Charlotte Mårtensson och Sven-Olov Carlsson på DN-Debatt idag.

1998 var kostnaderna för produktionsbortfall, vård, egendomsskador och förebyggande åtgärder runt 117 miljarder per år i dagens penningvärde. Beräkningarna visar att kostnaderna snart är uppe i 150 miljarder per år.

En nollvision är inte rimlig. Men nu måste politikerna sätta upp ett mål om att minska alkolholkonsumtionen med 20 procent på tio år, och inrikta politikens samlade kraft för att nå målet.

Under senaste tiden har ohälsan i samhället ökat kraftigt. Mer än 800 000 personer omräknat i helårsarbeten står idag utanför aktivt arbete på grund av ohälsa. För många av dessa innebär det stort lidande, avsevärda ekonomiska förluster och kanske till och med livslång utslagning från arbetsmarknaden. För samhället är kostnaderna gigantiska.

Många frågar sig varför så lite görs åt ohälsan. Den frågan är viktig. Men samtidigt måste vi fråga oss varför vi inte har gjort något långt tidigare. Redan i mitten på 90-talet varnade TCO och många andra för en tickande ohälsobomb i arbetslivets allt mer anorektiska drag, med minskande bemanning, ohållbar arbetsorganisation, litet inflytande och ökande krav. Idag ser vi resultatet; försämrade villkor i arbetslivet och försämrad folkhälsa. Om man då hade lyssnat på varningssignalerna skulle de preventiva åtgärderna kanske ha kommit till stånd redan.

Nu står vi i en liknande situation. I skymundan, utan debatt eller åtgärder, växer en näst intill lavinartad ökning av alkoholkonsumtionen, med allt färre från alkohol fredade tillfällen i livet, fram som en tickande ohälsobomb. Den har redan börjat brisera och växer fram som ett stort hot mot den ekonomiska utvecklingen.

Sverige har i grunden goda förutsättningar för tillväxt och välfärd. Men för att detta skall hålla långsiktigt krävs att vi både kan fortsätta öka produktiviteten i arbetslivet och få fler människor i arbete. Hotet mot båda dessa delar står framförallt att finna i ohälsa, arbetslöshet eller utanförskap på grund av etnisk bakgrund.

Den totala alkoholkonsumtionen ligger i dag 25-30 procent högre än vad den gjorde i mitten av 1990-talet. Vi vet, både genom internationella och svenska erfarenheter, att det finns ett nära samband mellan totalkonsumtionens omfattning och storleken på skadorna – även om det för vissa typer av skador finns en flerårig fördröjning mellan konsumtion och skada.

Berusningsdrickandet bland ungdomar har ökat. Antalet vårdade för akut alkoholförgiftning har ökat kraftigt bland unga de senaste två åren. Antalet rattfulla på våra vägar har blivit fler. I Stockholms län och Skåne har också ohälsoeffekterna tilltagit i form av att antalet fall av skrumplever och bukspottskörtelinflammation ökat kraftigt. Vissa tecken tyder på ökad konsumtion bland gravida kvinnor – vilket kan orsaka fosterskador.

De ökade skadorna ger upphov till ett stort mänskligt lidande. Trycket ökar på våra välfärdssystem. Sjukhusen fylls med fler skadade. Sjukskrivningarna, liksom förtidspensioneringarna, ökar. Produktionsstörningar och olycksfall i arbetet ökar. Viktiga välfärdsreformer trängs undan.

Samtidigt måste vi utgå ifrån att måttlig alkoholkonsumtion för flertalet är förknippat med ökat välbefinnande. Problemet är att de samlade ohälsoeffekterna ter sig väsentligt större än nyttoeffekterna vid den konsumtion som vi ser redan idag.

Om man antar att konsumtionen planar ut på en nivå som ligger 30 procent högre än vad den gjorde i mitten på 90-talet, kommer det att innebära att alkoholens samhällsekonomiska kostnader stiger från 120 till 150 miljarder kronor per år. Antalet förtida dödsfall till följd av alkoholskador kan förväntas stiga från ungefär 6 000 till 7 500 per år.

Under andra halvan av 1990-talet påbörjades en omläggning av politiken som innebar ökad tillgänglighet och lägre pris. Sverige gav efter för EU-kommissionens krav på ökade införselkvoter. De ökade möjligheterna till införsel från andra länder har pressat fram sänkta alkoholskatter i Sverige. Men därtill kommer ett antal självständigt fattade beslut av svenska politiker, till exempel lördagsöppet på Systembolaget och fler utskänkningstillstånd, som inte beror på EU-medlemskapet.

Framförallt den senare typen av beslut visar att den politiska viljan att så långt som möjligt upprätthålla den restriktiva alkoholpolitiken kraftigt har försvagats. Det är sannolikt delvis en följd av alkoholpolitikens tidigare framgångar: Omläggningen till en mer restriktiv alkoholpolitik på 1970-talet minskade skadornas omfattning. Då alkoholproblemen blev mindre akuta, minskade efter något decennium även allmänhetens benägenhet att stödja en restriktiv politik. Detta har stärkt de krafter inom politiken som vill öppna på kranarna.

Svenskarna konsumerar nu mer alkohol än vad vi har gjort någon gång under de senaste 100 åren. Inget tyder på att ökningen har upphört. Snarare kan man räkna med en fortsatt uppgång, bland annat därför att det mest troliga är att alkoholpolitiken under den närmaste tiden blir än mindre restriktiv. Då Danmark inom kort kommer att sänka spritskatten, kommer det sannolikt leda till ökad införsel till Sverige från Danmark. Den danska skattesänkningen sätter press på den svenska skatten och det fordrar politiskt mod och vilja från svensk sida att utan skattesänkningar möta denna utmaning.

Samtidigt måste vi vara uppmärksamma på de ökade risker för missbruk som en ökande utslagning från arbetsmarknaden på grund av etnicitet, kompetensbrist eller sjukdom kan medföra. Att inte ha tillgång till det sociala sammanhang som ett meningsfullt arbete utgör ökar sannolikt riskerna för missbruk kraftigt.

Vad ska man då göra åt detta? Det är uppenbart att den nationella alkoholpolitikens slagkraft har minskat till följd av internationaliseringen. Men helt kraftlös är inte riksdagen. Därför är det viktigt att slå vakt om de instrument som håller tillbaka skadorna. Idag framstår den internationella och lokala nivån som allt viktigare i alkoholpolitiken.

Internationellt måste Sverige driva på i frågan. Inte minst viktigt är det att få EU att se alkoholen som en folkhälsofråga, inte en jordbruksfråga. Att få till stånd minimiregler för alkoholbeskattningen bör vara en prioriterad fråga.

En annan huvudstrategi måste vara det lokala förebyggande arbetet – på arbetsplatserna, i skolorna, i föreningslivet etcetera. Här är det viktigt att samla och samordna insatser från många olika håll. Fackliga organisationer och arbetsgivare bör känna ett gemensamt ansvar för att hålla alkoholen borta från arbetslivet och för att på ett tidigt stadium upptäcka och stödja dem som har problem. Föräldrarna, skolan, socialtjänsten, polisen och andra vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar i riskzonen måste agera tydligare och sätta gränser. Idrottsrörelsen och annat föreningsliv måste känna ansvar för att uppväxtmiljön är så fri från alkohol som möjligt. Regering och riksdag måste ta alkoholhotet på allvar.

Anders Johnson, ekonom
Sture Nordh, ordf. TCO
Charlotte Mårtensson, konsulent Alna
Sven-Olov Carlsson, ordf. IOGT-NTO