Nättidningen Payback / Payback Sverige

Att dissekera en Wierup!

Pressmeddelande   •   Okt 08, 2010 17:05 CEST

Då Lasse Wierup idag inlett sin massmediala reklamkampanj för boken Svensk Maffia 2, med utgivningsdatum den 1 november, finner jag det nödvändigt att disskera och avslöja Wierups arbetsmetoder, propagandaverktyg samt med vilka instrument han förför polisen, media och allmänhet med sina skrivelser. Allt i förhoppning att alla aktörer har de grepp Wierup använder i sin journalistik i färskt minne vid genomläsningen av uppföljaren och på så sätt kan genomskåda träskjournalistiken.

Thomas Polvall recenserar Wierup

Innan jag inleder dissekeringen av den ursprungliga Svensk Maffia-utgåvan vill jag bara passa på att hänvisa till Thomas Polvall, och den recension han skrev om den i år utkomna boken: Kokain, författad av Lasse Wierup:

I Sverige verkar ingen människa kunna genomskåda Lasse Wierups skriverier. Inte förrän nu. Thomas Polvall staplar på ett elegant sätt upp själva essensen i Wierups skrivande: Namndroppande, sensationella påståenden som inte underbyggs med fakta och användandet av anonyma källor för att underbygga en historia. Att denna person hyllas som en grävande journalist är ett direkt hån mot en hel yrkeskår.

Att ett antal kändisar använder kokain eller att mindre än 1 % prövat drogen innebär självfallet inte att medelklassen knarkar. Länder och demokratiska stater faller inte samman på grund av kokain. Det är slutsatser som inte finns något som helst fog för i de stora producentländerna. Det är dåligt skriven sensationsjournalistik i en enda avsikt att tjäna pengar och bygga på sin  karriär. Se: http://www3.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20100421/KULTUR/704219911/1994/TTP/ 

Vad vill jag då säga med att hänvisa till Polvalls recension? Jo, att de grepp Wierup använder i sin så kallade journalistik är exakt densamma oavsett ämne. Det är uselt, det är oseriöst, det är sensationsjournalistik när den är som sämst och den består av användande av samma verktyg och instrument för att stigmatisera och kriminalisera.

Svensk Maffia: En kommenterad djupanalys

Inledning

En bok. En parantes. Ett verk av så usel journalistisk kvalité att den överhuvudtaget inte skulle bemötas i det att den inte borde erhålla än mer oförtjänt publicitet. Varför skriver jag då om boken? Jo, för att den inte bara är en provkarta utan en komplett katalog i punktform över alla de orättfärdiga anklagelser som pläga riktas mot mc-klubbar.

Hösten 2007 gav Norstedts förlag ut Lasse Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk Maffia” med undertiteln ”En kartläggning av de kriminella gängen”. Boken rönte stor uppmärksamhet och sålde väldigt bra för att vara en så kallad faktabok. Varför? Den var tillredd med en lagom mix av spänning, sensationer och farliga miljöer. Vidare utlovade den att glänta på dörren och avslöja den osminkade sanningen om de kriminella gängen. Gjorde den så? Ingalunda, vad gällde mc-klubbarna i alla fall. Den konserverade bara de redan rådande och fastlagda åsikterna om klubbarna ifråga. Den varken analyserade, ifrågasatte eller hävdade några som helst nya kontroversiella ståndpunkter eller åsikter. Den var bara ytterligare ett verk i mängden från personer som jobbar svart åt polisen. Av personer vars hela egna arbetsinsats består av att från Rikskriminalpolisens Underrättelsetjänst ladda ner den senaste årsrapporten. Nödtorftigt kamouflera verket med lite egna, inskjutna ord för att slutligen toppa anrättningen med att lägga på polisens, i lika mått ärekränkande som obevisade, anklagelsepunkter, i detta alster mestadels såsom repliker från avhoppade gängmedlemmar eller anonyma polismän.

I denna kommentar till boken ”Svensk Maffia” kommer jag att avgränsa mig till att hantera de avsnitt som direkt behandlar bikerkulturen eller bikerklubbarna. Med undantag för de avsnitt från efterföljande kapitel som direkt hänvisar till eller berör mc-klubbarna.

I motsats till andra (t.ex. Svensk Maffias författare) som, både vida och brett, beskriver kulturer de bara besitter en helt ytlig teoretisk kunskap om inlåter jag mig icke till att kommentera subkulturer jag helt saknar personlig erfarenhet ifrån.

Ty det som icke upplevts blir aldrig annat än ett värdelöst och simpelt nedtecknande av andra och tredjehands hörsägen. Jag vill här citera C-J Charpentier, den enda person, mig veterligt,  som både är biker och utbildad, erkänd antropolog: ”En ryggmärkesklubb är ett hemligt sällskap. Ett brödraskap tillgängligt enbart för de invigda. En utomstående kan därmed aldrig få insyn. Man kan få sin del av valda stycken men knappast en helhet. Sekretessen är total”.

Blott det vi levt kan vi känna. Den utanför stående betraktaren kan aldrig fullt ut vare sig förstå eller beskriva en kultur. Du måste gå in i. Känna in och leva kulturen. Bo och bebo. Först då tystnar larmet, ruset och all påverkan utifrån. Fram tonar kulturens egen sång, dess spröda och unika ton, och du kan se och förnimma dess form, färg, märg och mönster.

"Det finns ett enda sätt att försöka förstå en annan kultur. Att leva den. Att flytta in i den, att be att få bli tåld som gäst, att lära sig språket."- Peter Höeg

Aldrig skulle vi acceptera, läsa eller ens lyssna till den som enbart via olika intervjuer skildrade ett folks kultur om författaren vare sig bott, vistats eller på plats studerat kulturen. Än mindre om de intervjuade personerna alla utgjordes av anonyma eller avhoppade personer som samtliga stod i opposition till den granskade regimen. Varför accepterar vi då okritiskt detsamma förfaringssätt när det gäller boken Svensk Maffia och bikerklubbar? Jo, för vi vill inte veta eller erkänna sanningen. Vi vill inte tvingas ompröva alla de utsagor vi accepterat och tagit till oss såsom absoluta sanningar. Det skulle kräva arbete, energi och föda tvivel. Bjuda in till tvekan kring hela vårt trygga liv och vår erkända världsbild. Vad mer är lögn? Vilka fler religioner, idéer, ideologier, falska profeter m.m. har vi okritiskt omfamnat utan att erforderligt ifrågasätta och undersöka tillförlitligheten först? Sist, men inte minst, uppfyller ju bikers alla kriterier för hur ett monster och ett vidunder ser ut och framträder. Och om inte bikers är Vidundren, vem är det då? Är det kanske de vi alltid satt på tribun och fäst vår tillit kring? Eller är det kanske rentutav vi själva istället?

Låt oss fortsätta med ett exempel: En äktenskapsrådgivare intervjuar dig och din hustru. Två helt olika versioner. Ord står emot ord. Rådgivaren tar helt och hållet din partners parti utan att skuggan av ett bevis föreligger att hennes version är sann, än mindre att den är sannare än din version. Domen går ej att överklaga. Du förvägras all rätt att gå i svaromål, att höra eller låta vittnen tala i din sak. Det finns inget forum öppet för dig att tala eller skriva i. Du döms ansvarig, felhandlande och lögnfull och domen går ej att överklaga! Hur känns det eller rättare sagt: Hur tror du det känns?

För detta är exakt vad som drabbat bikerkulturen. Utan skuggan av ett bevis har folket, samhället och media injicerats med desinformation, varsamt manipulerats dithän att de förbehållslöst antagit polisens ensidiga version av ett tidsskede, av en specifik grupps farlighet, potentiella systemhot och metodiska kriminalitet. Allt utan att bikerkulturen eller dess företrädare någonsin fått chansen till replik, debatt eller ens den ringaste möjlighet att leda i bevis att anklagelserna antingen är oerhört grava överdrifter eller bara utstuderat,  kvalificerade lögner utan någon form av substans. Allt i ett krasst syfte att styra en allt stridare ström av penningar från statsbudgeten till Rikspolisstyrelsens egna konton. Yttrandefrihet? Tryckfrihet? I helvete heller! Varken bättre eller annorlunda än i vilken diktaturstat som helst.

Kommentar och analysteknik vid dissekeringen

Så över till kommenterandet och analyserandet av Svensk Maffiaboken.  Kan man till att börja med utläsa några markanta skillnader i författarnas sätt att behandla skilda delar av materialet? Ja, två olika behandlingsmetoder kan utdefinieras:

  • De objektiva faktauppgifterna t ex när och hur olika bikerklubbar bildats. Dessa uppgifter kan sägas vara uttömande, omfattande och informativa. Mycket arbete har här helt tydligt lagts ner vilket också har betalat sig. Denna del är välgjord om än den helt saknar referenser och källhänvisningar.
  • De subjektiva delarna. Här skiftar författarna helt fräckt arbetsredskap från skriftställarens skarpa penna till den betydligt mer lättskötta kopiatorn. Det nyskapande och originella byts mot ett skamlöst plagierande av redan publicerade och idisslade texter. De bilder polisen schematiskt skissat förfalskas med lätthet av de två till medelmåttighet slagna artisterna. Ty i varje livets korsväg kan människor välja mellan dels de breda massornas färdigjämnade vägar som varken kräver fysisk ansträngning eller mental tankeskärpning. Där aldrig ifrågasättandet eller bildandet av egna tankekedjor kommer att hyllas men där du kan växa till en gud om du förmår hålla dina tankar och skrifter inom de ramar stat, media och politiker kräver.
  • Ett annorlunda val gör de som slår in på de ödsliga, smala stigar som ringlar sig fram över bråddjupa stup och bottenlösa raviner. Där terrängen kräver ditt fulla engagemang och där du ständigt möter nya utmaningar som kräver aldrig förut prövade innovativa lösningar. Där du aldrig kan förlita dig på äldre, inarbetad kunskap utan igen och igen måste uppfinna dig själv och bilda nya tankemönster, ofta i strid med de du hade igår. Författarna valde att acceptera den förfalskade bilden utan att ens granska om tavlans medföljande äkthetsintyg var äkta, än mindre undersöka bilden eller konstnärens signatur. Därför skiljer sig inte heller denna del på något enda sätt ifrån allt som redan skrivits om mc-klubbar i tidningar eller böcker. Begrepp som kriminella mc-gäng, maffia, kopplingar till m.m. används flitigt och regelbundet utan att sanningshalten någonsin kontrolleras eller ifrågasätts. Även här saknas allt vad referenser och källhänvisningar heter.

    Det är vinklat och ytterst sensationslystet, allt i den girigaste avsikt att sälja och utan en tanke på konsekvenserna för de baktalade offren eller deras nära och kära. Denna del är svårslaget urusel. Ett typexempel på extremt ytligt och högst bristfälligt utfört arbete.

    Uppgifter och anklagelser att bemöta, analysera och kommentera vad gäller sanningshalt, grovt förtal och avsiktlig felvinkling är så många och omfattande att jag valt att dela upp dessa i olika kategorier för att bättre kunna bemöta och påvisa de olika knep och tricks som begagnas när bikerkulturen skall svartmålas. Även för att belysa hur man genom olika, medvetna och i system satta tekniker, missleder och avsiktligt lurar en okunnig allmänhet.

    Kriminalisering genom historiska händelser

    Sidan 94. Vi börjar med att resa bakåt för att se framåt och bättre kunna förstå vad som händer idag. Den som kan tolka och förstå det förflutna bär inom sig verktyg och nycklar till att kunna låsa upp och tolka samtidens händelser och flöden. Genom att gå tillbaka till bikerförföljelsernas ursprung och källa kan vi se exakt när, var och hur mönstret uppstår. Allting har en moder (en bakgrund och ett upphov) så även en bikerförföljelse och som så mycket annat föds det i USA. Ni trodde väl ändå inte att svensk polis stått för några kreativa och nyskapande lögner och fantasier? Nej, strategin, planen och anklagelsepunkterna, allt är plankat, kopierat och klonat.

    Provkartan från slutet av 70-talet berör Bandidos MC och de brott de för trettio år sedan, i en helt annan kultur och ett helt annat land, förövade. Domare och åklagare utsattes för attentat. Ett par medlemmar störtade i ett flygplan fullastat med kokain. Beslag av narkotika, vapen och sprängämnen. Bordellverksamhet och sexhandel. Känns mönstret igen? Här vilar fröet till monsterbygget. Här finns alla de ännu osammanlagda länkarna. Vi kan se hur de enskilda beståndsdelarna ännu lever ett självständigt och oberoende liv. Snart skall något framsynt snille med superbt anlag för cashflow börja plocka med bitarna, flytta omkring dem och foga samman dem till en meningsfull helhet. En helhet betydligt större än summan av de enskilda delarna!

    Idag har alla dessa länkar för länge sedan smält samman och bildat en kedja genom tiden. Löpande från de första länkarna, prototypen, till dagens kompletta katalog, samlingsvolymen. Anklagelseakten med stort A. Genom att följa länkarna kan man vandra fram och åter genom tiden, mellan prototypen och katalogen till prototypen igen. Se att spåren löper längs hela vägen och att kedjan är komplett. Det finns ingen felande länk!

    Varken Bandidos, eller någon annan mc-klubb har allena stått stilla i tidens flöde. Med andra ord: Inget förblir ett och samma. Tiden slipar och ändrar tingens skepnad. Bandidos där och då är inte Bandidos här och nu. Bikerkulturen har putsat fasaden och skärpt reglerna.

    Skinnvästar har ersatt jeansvästar. Nazistsymboler har slängts ut med badvattnet. Klass, stil, värdighet och moral präglar. Omfattande regelverk styr. Uppförandekoder, tillåtet och otillåtet - allt är idag hårt reglerat. Och en del av en uppgraderad och högst modern verksamhet.

    Jag vet inte om den serie händelser Bandidos genomlevde på 70-talet var iscensatta och sanktionerade av klubben eller om allt skedde på enskilda medlemmars initiativ och handlingar. Jag vet bara att dagens brottslighet helt sker på de enskilda medlemmarnas initiativ och är beslutade och utförda av de enskilda. Klubbarna har inget, jag upprepar, absolut ingenting med någon organiserad form av kriminalitet att göra.

    USA är heller icke och har heller aldrig varit Sverige. Vår bikerkultur var på slutet av 70-talet ett embryo i sin linda. Det var ett otämjt, ännu länge vilt djur, utan regler eller fast struktur. När Sveriges och USA: s bikerkultur slutligen fann varandra hade USA: s bikerkultur redan genomgått sin kulturrevolution. Den var ”pimpad” och lyft vad avser moral och stil. Tidigare skönhetsdefekter och avarter hade nogsamt pealats och slipats bort varför dessa heller aldrig importerats, kopierats eller vunnit inträde i den svenska bikerkulturen.

    Polisens kriminalitet

    Vad kan istället sägas angående polisens kriminalitet? Jag vill här citera lite väl valda stycken ur Svensk Maffia.

    Sidan 121. ”Polismannen greps under hösten 1996 och åtalades därpå för att ha läckt hemlig information om Bandidos till en personlig bekant inom MC Sweden vid ett stort antal tillfällen."

    Sidan 175. ”De handplockade polismännen var kända för att gå hårt fram, både en och annan hade kroknat efter att ha misshandlats av poliserna i arresten eller bakom en husknut."

    Sidan 177. ”Brödraskapet fick information från flera poliskällor." "Köpta polismän skulle på beställning gå in i hemliga register och ta ut känsliga uppgifter."

    Sidan 180. ”Eller skulle de hålla tyst för att inte röja sin mullvad? Det blev det senare trots att rättegångsbalken säger att alla omständigheter av vikt måste läggas på bordet under en rättegång”.

    Sidan 182 ”greps han och Olle Liljegren, båda misstänkta för att ha använt olagliga metoder i samband med en operation mot en kokainliga”.

    Sidan 182 dömdes Max till tre års fängelse av Svea Hovrätt för att själv ha tagit befattning med narkotika i olika hemliga operationer. Liljegren friades från narkotikabrott men dömdes i Högsta domstolen för tjänstefel och vapenbrott till villkorlig dom”.

    En uppradning av olika brott begångna av svensk polis utan att handlandet eller sakfrågorna kritiseras eller ens bevärdigas av en kommentar från författarna. Är det då okay att systematiskt bryta mot lagen om du är polis? "Ändamålet helgar medlen" då, eller? (Jesuiternas gamla devis) Ger polisbrickan automatisk immunitet för eller mandat till, att överträda lagen? Är det skillnad om en biker eller en polis begår ett och samma brott? Varför vänder och använder inte författarna denna brottslighet mot polisen och anklagar också polisen för samma kriminalitet som de boken igenom gör gentemot bikers? Varför myntar ni inte begreppet Kriminella poliskåren? Går gränsen för kriminalitet vid ett visst antal brott? Vid vissa sorters brott? Eller vid att vissa sorters individer begår identiska brott?

    EU: s kriterier för organiserad brottslighet, se nedan, är de som brukar ligga till grund för bedömningen av om olika grupper kan tänkas vara kriminella organisationer. Låt oss göra ett tankeexperiment och applicera dessa kriterier på ovanstående beskrivningar av polisiär verksamhet, hämtade från boken Svensk Maffia.

    1. Samarbete med fler än två personer

    2. Lång eller obegränsad utsträckning i tiden

    3. Misstanke om allvarliga kriminella handlingar

    4. Strävan efter vinning och eller makt

    5. Egna tilldelade uppgifter

    6. Någon form av disciplin och kontroll

    7. Verksamhet på internationell nivå

    8. Användande av våld eller hot

    9. Användande av affärsmässiga strukturer

    10. Deltagande i penningtvätt

    11. Otillbörlig påverkan

    Olle Liljegren var vid tiden för hans rekryterande av Max såsom infiltratör och tjallare ”en nyutbildad polisassistent”. Nyanställda brukar inte få fatta egna beslut eller ingå långtgående överenskommelser varför vi måste förutsätta att detta var beslutat på en högre nivå. Således  av polismakten sanktionerade, beslutade och verkställda kriminella handlingar där vinningen tillfaller polismakten allena.

  • Det är samarbete mellan fler än två personer
  • Lång eller obegränsad utsträckning i tiden. Detta måste anses föreligga för om inte parterna hade åkt fast hade de troligtvis fortsatt verksamheten i det oändliga och ansett detta meningsfullt.
  • Misstanke om allvarliga kriminella handlingar (narkotika- och vapenbrott)
  • Strävan efter vinning och/eller makt
  • Egna tilldelade uppgifter åt var och en
  • Någon form av disciplin och kontroll
  • Verksamhet på internationell nivå. Polisen kan verkligen sägas ha just detta via Interpol m.fl.
  • Användande av våld eller hot, vittnar ju ovanstående utsagor från Svensk Maffia om.
    -   Otillåten påverkan via bevisprovokation
  • Uppfylls sex stycken av ovanstående kriterier brukar detta tas som intäkt för att den granskade organisationen är en organiserat, kriminell organisation. Sveriges polisväsende uppfyller minst 9 av dessa kriterier. Tillräckligt många således för att kvalificera och definiera svensk polis som en kriminell organisation. Är det då mitt allvar att vilja anklaga svenskt polisväsende för att vara just en kriminell organisation? Det sa jag inte. Min poäng var bara att visa hur enkelt det är, att på lösa boliner, kriminalisera en hel organisation, institution eller klubb. Man bör således iaktta stor försiktighet vad gäller sina anklagelser. En dag kan det vara en själv som står åtalad på samma svaga grunder som man tidigare anklagat någon annan för.

    Åtalbart förtal

    Sidan 14, 15, 22, 23. På dessa sidor riktar författarna exempellösa beskyllningar, anklagelser som faller direkt under allmänt åtal för grovt förtal, mot Thomas Möller. Dessa beskyllningar visar hur lätt du idag kan driva väldigt avancerade anklagelser, mot enskilda personer eller klubbar inom bikerkulturen. Du kan i princip gå hur långt som helst utan att riskera varken åtal eller annan rättslig påföljd. Existerar ens några historiska motsvarigheter i Sverige? Det torde isåfall vara häxorna och häxprocesserna. Dessa, till de brott de anklagades för, fullständigt oskyldiga individer kunde beskyllas för i stort sett vilken gärning som helst och hut gick hem! Vem som än kände sig hågad och fylld av hat gentemot en viss individ kunde ställa sig upp och rikta valfria anklagelser mot den utpekade individen, utan att förete några som helst bevis som underlag för sina anklagelser. I långliga tider kunde man också vara helt viss om att domen skulle falla i ens egen favör. Så var då häxorna oskyldiga till anklagelserna, rätts- och maktlösa, och sammalunda är bikers idag. Inga andra grupper eller personer skulle kunna jagas, anklagas eller förföljas, på sådant utstuderat och uppenbart sätt, utan att den eller de ansvariga skulle få sona sina handlingar bakom lås och galler.

    Låt oss granska i sak vad det står men kanske framförallt vad det inte står i fallet Thomas Möller. ”..miljontillgångar säkrade på utländska bankkonton." ”allt talar för att Möllers egna tillgångar finns utomlands." ”Den nivå som Thomas Möller nått kan sägas vara den högsta i gängmedlemmarnas möjliga utveckling. Här är gängmedlemmens status som en makthavare inom den undre världen befäst och hans kriminella profil kan tonas ned, för att ersättas av en mer affärsmässig och borgerlig framtoning. Inkomsterna på den här nivån kan komma från skalbolagsaffärer, bolagsplundringar och provision på andras kriminalitet”.

    Varje person med någon form av intellekt i behåll, inser redan vid första genomläsningen att dessa anklagelser har ett värde som grovt understiger ett på båda sidor begagnat toalettpapper. Ingen sund människa vill befatta sig med dylika ting då de vet att vid all form av kontakt får de ofelbart skit på händerna! Men det finns ju dom som tycker om att leka med bajs så...

    Författarna har ingenting på fötterna, (om än vissa exkremiteter på händerna såsom relaterats ovan) anklagelserna saknar i detta fall all form av substans och är bara ett exempel på simpel avskrift från Rikskriminalens årsrapporter. ”Allt talar för” och ”Inkomster på den här nivån kan komma från”, är så lågt att bara Timbuktus uttryck ”The bottom is nådd” rätt kan spegla denna typ av journalistik. Det är spekulationer och tredje klassens förtal av sladderkärringar som levt för länge.

    ”Försäkringskassan betalar sedan mer än 10 år tillbaka ut sjukpenning på grund av hans (Thomas Möller) påstådda ryggproblem." I ord förevisar här författarna exempel på storhetsvansinne i dess värsta form. Inte bara har de boken igenom låtit påskina att de är de enda experterna på att tolka, förstå och till fullo begripa bikerkulturen utan här sätter de sig också över försäkringsläkarnas kompetens och underkänner deras bedömning att Möllers sjukdom bygger på verkliga problem. Såsom författare är de läkarna medicinskt överlägsna i att både bedöma och diagnosticera ryggproblem. Det måste vara underbart att ha så hög kompetens och kunskap på så många och så vida områden att man gång på gång kan underkänna läkare, forskare, utredares m fl. yrkeskunskap och likväl ändå bara vara journalister till professionen!?

    Wierup saknar respekt för rättsväsendet

    Sidan 49. ”Varje gång frågan om huruvida Hells Angels är en brottsorganisation eller inte har prövats i domstol har Hells Angels vunnit." Då så!! När fortsatte media även efter att en frikännande dom avkunnats, att beskriva någon som skyldig, brottslig och kriminell? Aldrig, då en sådan handling faller direkt under allmänt åtal såsom grov ärekränkning alternativt grovt förtal! Vid varje fortsatt anklagelse, vore de riktade mot en organisation, ett företag eller enskild person hade dylika beskyllningar resulterat i ett lika säkert åtal som fällande dom. För är någon väl friad i domstol har ingen rätt att fortsätta anklaga vare sig person, organisation eller företag och likväl gå straffria.

    Polisens medvetna mediastrategi

    Sidan 81. Här avslöjas en medveten och beslutad massmediepolicy där fler poliser och polischefer rekommenderades att "kommentera mc-relaterade händelser offentligt, för att signalera att hela polisorganisationen stod bakom bekämpningen av mc-klubbarna." Det intressanta härvidlag är att detta utgör ett flagrant bevis för att varken bikers kriminalitet, systemhot eller potentiella hot utgör grunden, eller ens har det flyktigaste lilla samband med massmedias och polisens anklagelseakter eller massiva förtalskampanjer.

    Polisens ständiga massmediakampanjer mot bikers är således bara välregisserade föreställningar komponerade för att erhålla maximal, medial genomslagskraft och grundande  sig på rent formella beslut, tagna av den högsta polisledningen. De baseras överhuvudtaget inte på vare sig sanning eller någon som helst fortlöpande och kontinuerligt ökande kriminalitet. Ty då de icke har facit i handen och heller icke äger förmågan att skåda in i framtiden kan beslutet att rekommendera fler poliser att offentligt kommentera mc-relaterade händelser endast grundas på en av polisen i förväg förutsatt kriminalitet inom mc-klubbarna. Så är också förtalet av, och alla anklagelser riktade mot, bikers helt frikopplade ifrån sanningen och oberoende av bikers faktiska kriminalitet!

    Bikers och polisen kan på det viset sägas ha ingått ett av den moderna tidens allra sjukaste äktenskap. Där en part (polisen) utnyttjar och parasiterar på den andra å det grövsta varvid den andra parten (bikers) förödmjukas, kuvas och mottager slag efter slag (massmediala, trakasseringar och förtalsanklagelser) såsom den försvarslösa parten ofta plägar få göra från en fysiskt överlägsen, empatistörd och råbarkad typ. Som vanligt också är kontrollerar (övervakar, avlyssnar) den misshandlande parten också den svagares varje steg då han fruktar att den kuvade annars kan slippa ur hans grepp, övertyga grannen (allmänheten) om de övergrepp den kuvade verkligen utsätts för och därvid vända grannskapet (opnionen) emot honom. Så skulle också det ständiga ekonomiska inflödet strypas och plågoanden isoleras utan vare sig heder, medel eller allmänhetens förtroende. Så lika mycket som plågoanden plågar sitt offer är han också fullkomligt utlämnad till och beroende av sitt offer. Flyr offret, är situationen i ett nu detsamma som för horan som inte längre bär hem pengarna till sin hallick, som då tvingas finna ett nytt offer att lära upp samt uppfinna en ny gångbar historia och bakgrund ikring innan penningflödet återuppstår. Och då tvivel uppstått kring hans affärer och metoder kan förtroendet ta tid att återskapa, lång tid.

    Wierups träskjournalistiska grepp

    Låt oss nu gå över till att i detalj granska de olika former av rent skrivtekniska grepp som författarna begagnat, i avsikt att torgföra sitt budskap.

    Användandet av anonyma källor vars existens icke går att påvisa

    Sidan 51. Ex-medlem som källa? Då författarna saknar såväl förmåga att bevisa sina teser som rent faktiska bevis för sina anklagelser tvingas de till den drastiska metoden att uppfinna fantasifigurer. Sagoväsen, i vars mun de kan lägga valfria ord och påståenden. Ett berättar och skrivtekniskt grepp som även tidigare begagnats av författare. Varken nytt eller originellt således. Bara billigt, som en bedagad och uttjänt hora!

    Den första personen ifråga, läs tjallaren, har författarna aldrig träffat. De kan vare sig garantera eller bekräfta personens identitet, status eller rent fysiska existens. En kontaktperson förmedlar frågor till en tredje person, som genomför en intervju. Efter att svaren skrivits ut förstörs filerna. Inget återstår. Inget går att kontrollera. Jävligt lägligt, må jag säga!

    Vad man här bör fråga sig är: Om inte alltihop är ett rent påhitt från författarnas sida, och den intervjuade personen aldrig varit verklig, hur naiv får man då, såsom författare till en faktabok, egentligen lov att vara? Har du för avsikt att sammanställa en korrekt och objektivt speglande bok över ett ämne, då måste du ju också, bortom allt tvivel, veta att dina källor dels är seriösa och dels verkligen är den, det och vad de utger sig för. Annars skall deras utsagor, hur intressanta de än må vara, självfallet uteslutas från materialet. I detta fall kan ju personen ifråga vara antingen en ur en bikerklubb utesluten person, med därav självklara hämndbegär, eller rentutav en polis med ännu dunklare motivbas. Alltså: Du måste vara klar över varje intervjuad persons ställning, status och motiv!

    Nästa anonyma källa

    Sidan 54-57. Här sätts Tony the Storyteller (TTS) i arbete medelst att punkt för punkt framlägga vad författarna hela tiden syftat och avsett att bevisa. Till att börja med angrips alla de värderingar och positiva mekanismer som både klubbar och enskilda bikers upplever som det mest positiva inom hela bikerkulturen. Sammanhållningen, brödraskapet, hojens roll och betydelse samt demokratin inom klubbarna. Sålunda smutskastas och ifrågasätts allt som är heligt inom kulturen av en person som inte ens behövt träda ut ur skuggorna.

    På de därpå följande sidorna bekräftar sedan TTS, punkt för punkt, allt som polisen påstår. Att alla brott beslutas av klubben. Att inkomster av brottslighet, i sin helhet eller genom andel, tillfaller klubbkassan. Vidare, att anledningen till att inga betydande summor, tillhörande klubbarna, någonsin hittas är att de sätts in på konton tillhörande ostraffade personer med firmor. Där osynliggörs de och göms undan av utomstående. Så har 15-20 års samlade tankemöda från polis, media och politikers sida äntligen krönts med framgång. En "Nisse" har äntligen lyckats komma upp med, om än inte bevisbar, så i alla fall en sorts förklaring till hur fattiga mc-klubbar likväl kan vara kapitalister.

    De brott som poppat upp de senaste åren, då polisen känt ett behov av att förnya sig och uppgradera sin förtalskatalog gällande mc-klubbar och deras påstått utövade brott, kommer sedan som på beställning (vilket det ju också är). Ekobrott, bolagsaffärer, smuggling och häleri – alla brott med hög trendfaktor. Härefter följer droghandel. Här kompliceras dock fallen av att olika klubbregler stipulerar att eget bruk är okay men aldrig försäljning. Då uppkommer problemet att arbeta sig runt detta faktum. Författarna gnuggar sina knölar och kommer upp med följande förklaring: Klubbarna har lagt ut försäljningen på entreprenad och givetvis på ”folk så långt utanför så det inte kan kopplas till klubben”. En fyndig och innovativ förklaring på varför klubbarna som sådana aldrig beslagtas med narkotikahandel. Det finns ju ett behov av en lika bombsäker som okontrollerbar förklaring, då år efter år förflyter och ingen klubb någonsin åker fast för organiserad försäljning. Annars mister ju till slut förtalspunkten all form av trovärdighet. Låt mig bara påpeka ett litet men helt avgörande fel i resonemanget. Klubbregler är inte konstruerade för att dölja att en klubb likväl skulle syssla med narkotikaförsäljning. Reglerna är ovillkorliga, ej förhandlingsbara levnadsregler för medlemmarna, varför försäljning på entreprenad inte är en valmöjlighet!

    Slutligen fastslår samma källa att vittneshot är helt okay samt helt följaktligen att Hells Angels är en kriminell organisation och att hela dess mentalitet är kriminell. (Jag berör just denna beskyllning på så många andra ställen i boken att jag här står över) Det tog ett antal sidor att komma dithän som hela upplägget från början pekade på var slutmålet. Nämligen att låta en av Hells Angels egna, istället för polisen, få utsäga att HA är en kriminell organisation. En väl uttänkt, upplagd och genomförd strategi, att steg för steg komma allt närmare, för att slutligen kunna ringa in det centrala.

    Som en flyktig liten parantes, utan vidare kommentar, följer sedan: ”Hur det gick till när Tony till slut lämnade HA vill han inte gå in på. Det skulle röja hans identitet”. Bad standing? Med ett därvid självklart hämndbegär? Mycket troligt, men författarna finner det inte mödan värt att granska motivet för att kunna fastslå vittnets eventuella trovärdighet. Kan det undermåliga journalistiska arbetet, möjligtvis bero på att författarna redan från början vet att personen blott är av dem själva konstruerad, i avsikt att uttala de saker författarna annars varit tvungna att framlägga bevis för? Jag bara frågar. Det är ni läsare som står för svaren.

    En tredje anonym källa

    Sidan 136 ”En annan före detta X-teammedlem berättar hur svårt det var för honom, som erfaren torped och indrivare, att acceptera det hierarkistiska tänkande som styr värvningsprocessen.” Om, och jag skriver om då det inte heller här finns några möjligheter att avgöra vilka om ens någon anonym person är verklig eller fiktiv, personen förekommer i verkliga livet är ju mc-klubbarnas uppbyggnad ett välkänt faktum och något var och en känner till när de går med i en klubb. Det finns inga gräddfiler. Tidigare erfarenhet, av vad det vara månde, är i denna kultur värdelösa meriter. Du går med, gör ditt jobb och din del, och avancerar utefter de tidsintervaller som är fastlagda inom varje klubb.

    Detta är en person som förväntar sig att undantag skall göras just för honom. Just han skall gå före i kön som på någon jävla Stureplanskrog. När saken tar tid, när det blir jobbigt och vardag, pallar han helt enkelt inte trycket utan hoppar av. Ibland föregiver denna typ av person någon lam ursäkt för att inte helt tappa ansiktet och stänga alla dörrar och återvändsmöjligheter.

    Sidan 134-136. En anonym före detta medlems mun utnyttjas återigen såsom källa för grova anklagelser. Då inga verkliga bevis kan läggas i dagen så träder Snövits åttonde dvärg, Glappkäft, förtjänstfullt in och tar en hel beviskedjas plats. För att variera utförandet så uppges dock Mats vara en utesluten före detta medlem, vilket ju i sig är intressant. Varje seriöst granskande individ hade ju skytt Mats likt Ebola, spetälska, böldpest eller som en strippande, bulgarisk, anaboltuggande, tyngdlyfterska men inte dessa författare inte. Inte kan väl lilla Mats misstänkas för att vilja, och ha en anledning att, prata illa om sina före detta klubbkamrater? Nog hyser han väl en oförminskad kärlek och tillgivenhet för sina forna brödrar?

    Självklart, gör han inte det. Hämndbegäret och ilskan har honom i ett fast grepp kring hans skrumpna pung. Han vill ge tillbaks. Han har blivit förmenad och förvägrad sin dröm innan han ens blev fullvärdig medlem. Utslängd i bad standing och därmed för evigt utestängd, inte bara från klubben utan från hela bikervärlden, har han all anledning att ljuga, hitta på och ge igen med allt vad han har och kan uppbringa. Två okritiska journalister kommer således som en gudasänd möjlighet. Två personer som inte överhuvudtaget tar med i beräkningen, begriper eller ens överväger Mats motiv eller anledning att fara med osanning.

    Några kommentarer bara:

    1. Blir man utesluten i bad standing är det inte bara ett litet bråk om pengar det handlar om. Mats har bevisligen gjort sig skyldig till ett grovt brott, annars blir han inte utkastad i bad standing!

    2. Mats är inget annat än en mes, en gnällig kärring. Det är dyrt med resor och månadsavgift. Det är jobbigt med långa resor. Det är grymt hur ”slitigt”, hur tidskrävande det är. Långa körningar för korta möten osv. Alltsammans mesigt kärringsnack som bara visar att Mats inte var rätt person för medlemskap. Han pallade helt enkelt inte trycket!

    Sidan 17, 22, 83 Författarna har, som jag tidigare kommenterat vad gäller anonyma ex-medlemmar m.m., byggt sitt material och sin totala anklagelseakt kring anonyma källor. Ännu en tvivelaktig röst i denna ljusskygga kör innefattar anonyma poliser. Varför ljusskygga? De kan inte kontrolleras vare sig om de rent fysiskt existerar eller om de är den de utger sig för att vara. Deras utsagor är vidare allmänna och svepande och därför omöjliga att verifiera. Slutligen kan tredje part varken förhöra eller intervjua källorna och därigenom bestämma sanningshalten av de anonymas utsagor.

    Anonyma poliskällor

    Dock, det de säger det säger de ju i boken varför jag trots allt måste kommentera fenomenet. Sidan 17 ”Samma rädsla gör att vittnen inte minns vad de har sett och att till och med poliser tittar bort när gängmedlemmar begår brott”. Sidan 22 ...”säger en av de poliser som följt Hells Angels utveckling. Liksom många av sina kollegor vill polismannen slippa framträda med sitt namn av rädsla för repressalier”. Sidan 83. "säger en skånsk polisman som arbetar med att kartlägga kriminella gäng." Vad gäller dessa anonyma polisers utsagor vill jag göra två ytterligare kommentarer.

    1. Vad är det för nytta med extra resurser och fler polismän i tjänst om det blott är ett gäng av fega ynkryggar som viker ner sig? Chickenshit rädda individer som enligt författarna inte vågar ingripa ens när de ser ett brott begås? Svar: Ingen nytta alls om det verkligen ligger till såsom Svensk Maffias författare påstår. Då blir det ju bara än fler åskådare till en ändå icke reducerad brottslighet. Skulle det å andra sidan inte ligga till så här, om svenska polismän inte är de fega stackare som författarna till Svensk Maffia utpekar dom att vara står det ju poliskåren fritt att dementera dessa beskyllningar och därigenom istället bevisa att Svensk Maffias författare far med lögn samt böjer och vrider fakta i vilken riktning som helst där det passar deras syfte. Så, hur skall ni ha det – är ni feghuvuden eller har ni bara utnyttjats av Svensk Maffias författare?

    2. Om jag, såsom representerande bikerkulturen, författade en lång anklagelseakt där polisen och dess företrädare systematiskt framställdes såsom brottslingar och där de enda bevisen jag företedde framlades av före detta poliser, sparkade poliser och andra anonyma poliser, skulle ni då köpa denna story? Nej, troligen inte! Varför skall ni då sätta annan eller större tilltro till boken Svensk maffia och vad där skrivs angående bikers? Samtliga Svensk Maffias  anklagelser är uppbyggda kring utsagor från anonyma källor. Även jag kunde ha skrivit en bok där all bevisföring lagts som repliker i munnen på abstrakta figurer, vars trovärdighet och blotta existens var högst tvivelaktiga. Jag valde dock att skriva en seriöst argumenterande bok utan att begagna dylika, billiga knep

    De vridna vinklingarna.

    Varumärkesintrång

    När det uppenbart moraliskt eller juridiskt korrekta förvänds till att utgöra ett suspekt och till och med kriminellt förfarande.

    Vi börjar med det s.k. varumärkesintrånget. Sidan 15, 85-86 i boken. Här beskrivs en situation där två män med s.k. koppling till Hells Angels besöker en KappAhl affär och sägs hävda Hells Angels exklusiva rätt till sin varumärkesskyddade logotyp. De uppmanar helt enkelt butiken att sluta sälja produkter med alltför snarlika påtryck. ”Polisens utredning har i skrivande stund inte lett till något åtal mot de båda männen." På sidan 86 redogörs också för att Walt Disney-koncernen planerat att använda Hells Angels namn och emblem i filmen Wild Hogs. Hells Angels stämmer Disney och får rätten med sig.

    Varför väljer författarna att överhuvudtaget beröra dessa händelser? Har inte Hells Angels samma självklara, exklusiva rätt till sitt namn och logotype som andra företag och organisationer? Gäller då andra och olika regler för bikerklubbarnas rätt till varumärkesskydd än för andra aktörer? Skall bikerklubbar tvingas betala dyrt för en fiktiv ensamrätt till sitt namn och sin logga som i själva verket inte innebär något som helst skydd och som de heller icke äger rätt att hävda? Skulle ni på samma sätt kritisera Volvo om de sände representanter att påtala sin exklusiva varumärkesrätt till golvföretaget Golvo, om de valde att marknadsföra sina produkter med en likaledes till sammanblandning identisk logotype? Nej, självklart inte. Hela ert rättsvidriga resonemang bygger på att en bikerklubb är fullkomligt rättslös och saknar den form av rättskapacitet som alla andra självklart innehar i samhället. En mc-klubb skall inte bara tacka och ta emot för all skit som drabbar dem, de skall dessutom vara jävligt tacksamma för att de inte åtalas om de har mage att hävda rätten till sitt eget namn och märke. Namn och märke som de dessutom gjort sig stor möda och betalt avgifter för att skydda från intrång. Är det då ingen som tycker att polisen istället borde ha utrett om KappAhl verkligen gjort sig skyldig till brottsligt varumärkesintrång? Har det gått så långt att vi inte längre förmår se vad som är rätt och riktigt utan bara ser allt igenom samhällets installerade indoktrinerings- och demoniseringsfilter?

    Sidan 68-74, redogör för ett fall där en medlem i Gamlestadens MC tvingas skriva över sina tillgångar på andra medlemmar för att betala sina skulder för hyra, mc, knark m.m. Han får vid detta tillfälle också en klubbtatuering avlägsnad med en vinkelslip. Hårda, men rättvisa pix. Ingen har någonsin sagt att bikerkulturen var för mesar. Du vet redan när du gör en klubbtatuering att håller du inte måttet utan gör dig skyldig till ett oförlåtligt brott gentemot klubbens regler så är det slut och ut. Med tatueringar såväl som medlemskap. I detta fallet har killen tillgångar men vägrar göra rätt för sig. Alltså tilltvingar klubben sig betalning och slänger ut killen. Helt rätt! Här föreligger en verklig skuld och har du en skuld betalar du tillbaka! Vad är problemet? Brukar inte Svensk Maffias författare göra rätt för sig och betala sina skulder, eller? Det låter ju nämligen inte så på argumenteringen...

    Sunda polismän avfärdas!?

    Sidan 77-82. Här förs bl.a. ett resonemang där polischefer ute i landet vill se konkreta bevis för bikerklubbarnas kriminalitet, innan de beslutar sig för att gå med i en extrem övervakningsaktion. Dagens chef för Uppsalapolisens kriminalavdelning, Tommy Andersson, fick i början på 90-talet uppdraget att kartlägga mc-klubbar som på sikt kunde tänkas ansluta sig till Hells Angels. Tommy var en av de fanatiska, för att inte säga sjukligt fixerade och paranoida pionjärerna, inom poliskåren vad gäller mc-klubbar. De regioner som inte direkt såg eller ansåg att det fanns något akut behov av extrema åtgärder, riktade mot ett klientel som inte uppvisat några tecken på vare sig farlighet eller kriminalitet, fördömdes direkt. ”På andra håll satt man fast i ett gammalt tänkande och sa: Men Tommy, var är polisanmälningarna mot de här killarna?”.

    Länspolismästarna ansåg vidare 1995 att dåvarande rikspolischefen Björn Erikssons förslag om en central enhet, ett mc-kommando, samt hotbilden från mc-klubbarna var överdriven och att de regionala polismyndigheterna var fullt kapabla att själva hantera frågan. De hävdar att det saknas bevis och att inga polisanmälningar föreligger till stöd för den utmålade hotbilden.

    Detta kan självfallet inte tillåtas passera ostraffat. Här gör en majoritet av den svenska poliskåren sig skyldig till ett gravt kardinalfel. De låter rättssäkerheten komma i vägen för rättsutövandet. De sätter sådana saker som faktisk kriminalitet i samband med att kriminalisera. Svårt fel!! (Nåja, det kom i framtiden aldrig att upprepas när det gäller bikers)

    De poliser som inte direkt, utan några former av påtagliga, fysiska bevis, inser nödvändigheten och nyttan av nationell överhet och styrning av polisverksamheten, överdimensionerade övervaknings-, störnings- och punktmarkeringsinsatser framställs såsom reaktionära, bakåtsträvande samt mindre vetande.

    Här tar författarna således aktiv ställning i det att de i skrift till fullo stödjer den falang inom polisen som idogt och ideligen gör sig skyldig till diskriminering och hatbrott i det att de på grundval av blotta fördomar gjort till sitt livsverk att förstöra och förgöra bikerkulturen. Tanken på att en mindre, fanatisk gruppering av poliser, drivs av ett obegripligt och allt överskuggande hat förespeglar aldrig författarna. Minoritetens överlägsna förmåga till överblick gentemot massans enfald och blindhet är det enda rimliga och korrekta förhållningssättet enligt författarna. Ty de äger icke de flexibla intellekt att de ens förmår överväga att minoriteten skulle kunna vara fel ute. För att travestera ett gammalt skillingtryck: Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann. Sorgeligast är dock denna om man inte tänka kan!

    Att blunda för och bortse från fakta.

    Sidan 17. ”Dödligt våld är slutligen ett godkänt medel i gängens strävan efter makt. Under de senaste tio åren misstänker polisen att ett fyrtiotal mord och mångdubbelt fler mordförsök utförts av gängmedlemmar. Majoriteten av brotten är ännu olösta”. Författarna konstaterar således – dödligt våld är ett godkänt medel. Låt oss då granska vilka statistiska bevis författarna stödjer sig på när de riktar denna oerhört allvarliga anklagelse mot en grupp försvars- och röstlösa människor? Den senaste statistiken är Sveriges Radios granskning av 112 klubbmedlemmars kriminalitet, från 2007: 3 stycken mord och dråpförsök samt 1 fall av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång på 21 år, 1987-2007. Av dessa utgör 1 dom medhjälp till mord, 2 st. försök till mord och dråp samt 1 dråp där den skyldige dock överlämnats i socialtjänstens vård varav följer att personen ifråga, för det första inte kan ha varit straffmyndig och för det andra därför inte heller medlem i någon mc-klubb vid dråpstillfället. Facit: Absolut inga som helst statistiska belägg för att dödligt våld skulle vara ett godkänt medel för någon som helst mc-klubb. 2 mordförsök och ett fall av medhjälp till mord på 21 år vittnar istället starkt för den diametralt motsatta åsikten. Vi kan därför, efter att ha gått till samma källa och konsulterat densamma statistik som författarna, fastställa att polisens misstankar om mord- och mordförsök liksom författarnas rörande dödligt våld såsom ett medel, återigen visar sig vara uteslutande förtal och ärekränkning. Anklagelser uteslutande möjliga att hävda och påstå så länge objektiva fakta undanhålls och inte görs tillgängliga för allmänheten. Tänk själva efter: När såg ni konkreta diagram eller siffror när det gäller bikerkriminaliteten? När det gäller alla andra fenomen är staten nog så generös och delar frikostigt med sig av förekommande statistik så icke när det gäller bikers. Det skulle ju stämma och dämma för att slutligen strypa det konstanta finansiella inflödet. Den tid skulle omedelbart vara förbi där somliga kunde sola sig i den obskyra och depraverade glans som omger den eller de som bygger sitt kändisskap på grunden av andras fördärv och olycka.

    Sidan 15, 91, 133 bland många andra. Författarna kan sägas fullfölja det arbete polisen i åratal bedrivit – att hamra in påståendet att bikerklubbarnas huvudsakliga sysselsättning utgörs av indrivning, utpressning samt beskyddarverksamhet. Att inget som helst stöd för detta kan utläsas ur brottsstatistiken skall självklart inte utgöra ett hinder i vägen. Det är bara att tuta och köra och vägra se fakta som ett hinder utan istället som en unik möjlighet för nytänkande och kreativa lösningar. Vad har fakta med saken att göra? Allmänheten har hitintills varken haft tillgång till eller intresse av sådana petitesser. Så, leve det fria förtalet!

    Sidan 91. ”Bandidos har blivit synonymt med hot och våld och grupperingen tillhör de allra mest brottsaktiva. Medlemmarna är dömda för mord, mordförsök, grova rån, grova narkotikabrott, misshandel, hot och mängder av utpressningsfall”. Tre saker:

    1. Mord? Den brottsstatistik som varit tillgänglig för mig är dels den som återges i Brå: s rapport ”MC-Brott” och dels SR: s granskning av mc-gängen. Bägge undersökningarna har skjutit in sig individer inom Bandidos, Hells Angels m fl. Likväl är ingen dömd för detta brott. Antingen är därför denna beskyllning ett typexempel på grovt förtal i lagens åtalbara mening eller har författarna, via ett lika otillbörligt som oredovisat samarbete med polismakten, tillgång till ett material som varken Brå, Sveriges Radio eller jag själv haft möjlighet att ta del av. Förtal eller incestuöst samarbete, vilket också i förlängningen innebär att hela boken endast är ett beställningsverk av polisväsendet? Vilket alternativ är korrekt? Beakta statistiken och avgör därefter själv vem som vittnar sant och vem som begår mened!

    2.” Mängder av utpressningsfall” samt på sidan 133 även ”utpressning som förefaller ha blivit något av en huvudnäring för Bandidos medlemmar”. Det totala antalet utpressningsfall på 21 år och 112 individer, som redovisas i statliga utredningar utgörs av 27 fall. Mängder? Kvalificerat skitsnack!

    3. Ett äpple växer på ett äppelträd. Äpplet är inte trädet utan bara ett av många andra äpplen på trädet. Trädet är inte heller ett äpple utan själva behållaren för alla äpplena. Således är trädet ett träd och äpplet ett äpple och ingen av delarna varandra! På samma sätt är inte heller en klubb och dess medlemmar ett och samma. Klubben utgör behållaren för medlemmarna. När ni därför skriver: ”Bandidos har blivit synonymt med hot och våld och grupperingen tillhör de mest brottsaktiva. Medlemmarna är dömda för mord, mordförsök, grova rån, grova narkotikabrott, misshandel, hot och mängder av utpressningsfall”, innebär detta således två fel. För 1000: e gången i ordningen: Grupperingen (klubben) är inte vare sig brottsaktiv eller kriminell som hävdas på ett flertal ställen i boken. Enskilda medlemmar är brottsaktiva eller kriminella. Enskilda medlemmar har dömts för olika brott, aldrig klubben! För att dra resonemanget till sin yttersta spets: Medlemmen, här ovan representerad av äpplet, är aldrig någonsin detsamma som klubben, här ovan liknad vid trädet eller äppelträdet. Äpplet ser inte ut som ett träd, smakar inte som ett träd och är heller icke ett träd!

    Trendriktiga och Opportunistiska beskyllningar

    Sidan 58-61. En presentation av de nya och trendriktiga huvudpunkterna i polisens förföljelsestrategi. Utpressning, indrivning, svartjobb i byggbranschen, bolagsplundring allt i linje med de nya riktlinjer rikspolisen verkar ha antagit. Förnyelse och uppgradering är med jämna mellanrum både en förutsättning och en absolut nödvändighet då gemene man annars tenderar att sluta öronen emedan repriseringarna blir alltför frekventa. Den organiserade narkotikaförsäljningen har ju polisen totalt misslyckats med att leda i bevis och efter att den nya sexlagen infördes har ju prostitutionen försvunnit under jorden. Detta gör dessa båda brottskategorier smått otympliga och överspelade varför nya kategorier måste definieras, presenteras samt torgföras. 

    Den utstuderat raffinerade och genomtänkta lögnen som i ett enda drag vänder på bevisbördan. Den oskyldiges omöjliga uppgift att motbevisa och rentvå sig ifrån en abstrakt anklagelse.

    Sidan 25. ”Vi har släppt upp honom och ett antal andra ledare inom mc-världen för långt, till en nivå där de inte behöver ta i något brottsligt själv." Allt påstått (lägg märke till mitt avsiktligt valda negativa uttryck) av en av bikerrörelsens naturliga fiender, Skånes länspolismästare Peter Tjäder. Uttalandet bär hans sedvanliga karaktär och objektivitet, not! Där inget går att bevisa, för inget finns att bevisa släng in en lögn som ej går att motbevisa. Ett gammalt kärt polistrick som alltid röner oförtjänt stor succé bland läsare och åhörare. Så har polisens propagandaarbete länge bedrivits och upp till denna punkt varit en enorm, oemotsagd framgångssaga. Jag vill bara här inflika: Denna typ av påståenden är oerhört lätta att framställa. De har sin styrka i att de utgörs av allmänna och svepande beskyllningar som är väldigt svåra, för att inte säga omöjliga, att motbevisa. De kan användas i alla de fall där en beskyllning är önskvärd men inga bevis kan framläggas. De är det ondas naturliga följeslagare. Då ingen praktiskt företar sig något brottsligt kan alltid en trovärdigt presenterad lögn ersätta ett faktiskt skeende. Är den tillräckligt raffinerad och genomtänkt kan den i ett enda slag vända på hela bevisbördan.

    Ty påståendet må vara hur mycket lögn som helst, men då den utgörs av bara en allmän svepande, anklagelse måste du för att kunna rentvå dig själv, och dra din motpart inför domstol, likafullt bevisa både din egen oskuld samt det faktum att anklagelsen i sak är osann. Så blir också den brottsanklagade den som i ett förtalsmål måste bevisa sin fullständiga oskuld för att få sin motpart fälld för ärekränkning eller förtal. Emedan, anklagelsen dock redan från början är djävulskt utstuderat, allmänt utformad samt väldigt omfattande till sin natur, vet de anklagande att de i verkligheten inte heller riskerar någonting då saken aldrig till full övertygelse går att motbevisa. För det verkligt ondskefulla i just denna typ av beskyllningar ligger i själva anklagelsens natur. Den är vald, uttänkt och framställd just för att den lika lite går att bevisa som motbevisa. Då är den maximalt kraft- och effektfull och samtidigt minimalt riskabel. Det förvånande är att författarna aldrig tycks fråga eller ställa sig de intellektuella frågorna och än mindre närma sig fakta och påståenden på ett intellektuellt sätt: Hur och varför sägs detta, av just dessa personer? Vad har de för avsikt och motiv?

    Att ställa negativa ordval i egen tjänst och låta ordens valör och klang vara allmän åklagare

    Sidan 230. ”Polisen hävdade tidigt att det fanns en koppling till Fucked For Life. En polisman påstod till och med att FFL betydde Fucking For Life och antydde därmed att Tumbagänget ägnade sig åt överlagda sexuella övergrepp. I ett slag blev gänget rikskänt och förknippat med kvinnoförnedring och gruppvåldtäkt. Men ingen av de gripna tillhörde i själva verket FFL...FFL: s medlemmar kände sig oskyldigt utpekade och misstänkte att polisen medvetet velat smutskasta gänget.

    Här märks en frapperande skillnad i författarnas sätt att behandla olika klubbar och gäng samt i vilja och ovilja i att vinkla ett givet material. Genom att medvetet använda och välja ord med negativ, misstänkliggörande effekt och klang (se kursiverade ord i föregående stycke) väljer författarna sida och tar parti. Polisen hävdade, en polisman påstod... och antydde därmed – ordvändningar som hela tiden aktivt tar ställning för att polisen, i detta fall far med osanning, samt att de vare sig har bevis eller fog för sina påståenden. Utstuderat och listigt valda ord i avsikt att helt omärkligt styra läsaren in på vägen att polisen medvetet ljuger.

    I kontrast till detta stycke väljer jag att lyfta fram sidorna 82, 132, 134 där begreppen koppling till, anknytning eller knuten till används i rakt motsatt syfte. Till att istället försöka binda helt fristående, kriminellt agerande, individer till Bandidos och Hells Angels. En del i en större strategisk plan att systematiskt smutskasta och misstänkliggöra bikerklubbarna och använda anknytningsbegreppen till att, i folks ögon knyta och sammanblanda mc-klubbar med diverse suspekta personer och brott de överhuvudtaget inget har med att skaffa. Att utpeka klubbarna som de verkligt agerande. De som bakom kulisserna regisserar, iscensätter och landar hela pjäsen. Fast klubbarna inte lever i samma pjäs, på samma scen eller ens i samma värld som de agerande aktörerna. Frågan som här bör ställas är varför väljer författarna att behandla den kriminella organisationen Fucked for Life på ett sätt och mc-klubbarna på ett helt annat? Eller ännu klarare uttryckt: Varför väljer författarna att ställa sig på FFL:s sida gentemot polisen och vända de negativa ordavalen emot polisen, när de gentemot mc-klubbarna vänder samma sorts uttryck mot klubbarna och till fördel för polisens anklagelser? Här finns en skillnad lika stor som mellan begreppen förhärligande och förnedrande. Varför och till vad syftande?

    Exempel på författarnas totala oförmåga att förstå de basala drivkrafter och mekanismer som styr bikervärlden

    Härunder lägger jag fram två lysande exempel som obönhörligen och oundvikligen, avslöjar författarnas totala oförmåga att förstå de grundläggande mekanismer, drivkrafter och tankemönster som styr den enskilde bikern eller bikerklubbarna. Författarnas bristande och närmast obefintliga kunskaper om bikerkulturen innebär att de vare sig äger verktyg eller ämnen att låsa upp, "läsa", analysera eller ens, i den simplaste mening, förstå bikerkulturen såsom fenomen. Hans-Georg Gadamer, tysk filosof 1900-2002, sade: ”Det är bara utifrån det hon redan vet som människan kan tillägna sig det främmande som hon ständigt möter."

    Sidan 133. Författarna hävdar här att Bandidos interna regler stipulerar att klubben har rätt att kasta ut den som använder sitt medlemskap för att tjäna pengar eller göra annan business. Att medlemmar då de dömts för brott inte tvingas lämna klubben tar författarna som intäkt för att brotten därmed varit sanktionerade uppifrån och genererat inkomster till organisationen. I sin iver att med hjälp av logik slutligen oomtvistligen kunna leda i bevis att en specifik mc-klubb också är en kriminell organisation gör författarna sig skyldiga till grovt tankefel och underlåtelse att se helhetsbilden.

    Grunden för alla medlemmar är den totala friheten att göra vad de vill så länge det inte skadar klubben. Därav följer att kvarstår du som medlem efter en dom har klubben bedömt dina brott vara av privat natur, ha skett på eget initiativ samt utan att du har skadat klubben. Vad domstol och domslut säger är deras utsaga och dom. Klubbens domslut är, inom bikerkulturen allenarådande, och i detta fall således ett annat.

    Studier i att välja den illvilligast och mest förvända vägen i det uttalade syftet att härigenom nå sitt mål

    Två ytterligare exempel är nu allt som återstår av min djuplodande analys. I dessa exempel skall jag behandla två av författarnas egenkomponerade slutsatser. Studier i att välja den illvilligast och mest förvända vägen i det uttalade syftet att härigenom nå sitt mål, att få publikum att se saker med deras ögon och perspektiv även då vitt skilda tolkningsmöjligheter föreligger. Sidan 133 ”ingen av de personer som dömts har såvitt känt tvingats lämna Bandidos. En rimlig slutsats är därför att brotten varit sanktionerade uppifrån och genererat inkomster till organisationen”. Som jag tidigare beskrivit vittnar detta istället om det diametralt motsatta, nämligen att de har handlat på eget initiativ med uteslutande personliga intressen samt att de varken skadat eller hänvisat till klubben. Speciellt då du beskriver en kultur du varken är uppfödd i än mindre bebott under långliga tider bör du iaktta stor försiktighet, och tänka dig för både en och två gånger, innan du drar ensidiga och illasinnade slutsatser. Du har inte den absoluta säkerheten i att känna kulturinvånarnas tankar, seder och sedvänjor varför du riskerar att gå på ordentliga minor och köra hela ditt tänkandes skepp långt upp på grund och torra land. Vill du då inte göra dig till totalt och omedelbart åtlöje samt skylta med din bristande kunskap bör du undvika att dra några slutsatser alls i vissa frågor och i andra frågor yttra dig med den yppersta försiktighet och på ett sätt som lämnar utrymme till andra och vidare tolkningar. Författarna har dock lagt sin tyngdpunkt på att påverka de breda massorna, de till kulturen icke hörande läsarna, i en viss, bestämd riktning och inte på att behålla öppningar till och respekt i den miljön (mc-klubbarna) de valt att granska. De har istället gentemot den granskade kulturen valt konfrontationens väg och åklagarens roll.

    Hur borde då författarna istället valt att uttrycka sig om deras syfte varit ett annat än att bara förtala och misstänkliggöra? Jo, i ovanstående citerade stycke kunde författarna valt att skriva: ”En möjlig slutsats skulle då kunna vara” - ett exempel på en försiktig och gentemot kulturen respektfull slutsats som de inte bara stelt hävdar utan som utgör vad författarna, utifrån sin begränsade kännedom om kulturen och dess yttringar, tror och kommit fram till. Ett av många möjliga alternativ.

    Det medvetna valet som förskjutande perspektiv

    Det andra exemplet är också från sida 133. Det medvetna valet som förskjutande perspektiv som jag kallar detta sätt att handskas med okunskap och bristande kulturinsikt. ”Det faktum att det blir allt vanligare att medlemmar från olika Bandidos avdelningar begår brott ihop visar också att Bandidos alltmer utvecklats till en renodlad brottsorganisation." Återigen, och för sista gången, påvisar författarna sin ondskefulla vilja och förmågan att välja den mest skadegörande och samtidigt den för sitt syfte mest passande slutsatsen. När det gäller rena fakta bevisar nämligen det faktum att det är medlemmar från olika avdelningar att det inte är fråga om organiserad, av klubben beslutad och sanktionerad kriminalitet. Detta utgör istället själva prototypen på vad som Brå: s rapport MC-Brott bekräftade ”att en medlem tillsammans med någon eller några medlemmar eller tillsammans med personer utanför den egentliga mc-miljön agerar och begår brott”. Är då författarna totalt okunniga och likaledes omedvetna om denna utrednings slutsatser? Nej, de väljer medvetet att bortse ifrån dessa, till deras påståenden okompatibla fakta, eller som vi bikers skulle ha uttryckt saken: De väljer att skita blankt i hela utredningen!

    Avslutande slutsatser 

    Således väljer författarna medvetet den baksluga linjen och drar den medvetet vinklade slutsatsen att detta brottsförfarande istället skulle bevisa att Bandidos utvecklats till en brottsorganisation. Och om då inte okunskap är en valmöjlighet eller ursäkt är det medvetet valda förtalet den enda återstående och möjliga slutsatsen. De känner till Brå:s rapport, och vilka slutsatser den utmynnade i, varför de medvetet väljer att blunda för dessa slutsatser och vilka kriterier den föregav. Därför, det medvetna valet. Att medvetet välja bort och bortse från alla fakta som vittnar i motsatt riktning. Allt i det enda och uteslutande syftet, att förskjuta perspektivet till förtal i avsikt att underbygga hela bokens grundläggande syfte: Att stapla olika osanningar på varandra för att kunna bygga ett tidssäkrat monument av bikern såsom ett kriminellt monster och ett systemhotande Vidunder!

    Så skiljer sig också boken i två delar. MC-miljödelen där fiktiva anklagelser hela tiden böjs och vinklas samt nödtorftigt maskeras som fakta allt i den förutbestämda avsikten att på allehanda sätt, och med vilka medel som helst, slutligen bevisa bikerns och bikerklubbarnas kriminalitet.

    Andra delen, som behandlar andra former av organisationer än mc-klubbar, saknar nästan helt denna vinklade och nedsvärtande sida och är därför ett exempel på en vanlig, traditionell rapportbok. Objektivt redogörande för vilka grupperingar som existerar, var, när, hur och av vem de bildats samt vilka medlemskriterier de har m.m. Dock, dessa organisationer är öppna med sin kriminalitet. De har brott som givet syfte och illegal profit som mål. Mc-klubbar är deras raka motsats. De har vissa kriminella element som medlemmar men klubbarna är inga kriminella organisationer. Trots en mängd nya skrivtekniska grepp samt sagofigurer som kommer till liv så bevisar eller tillför Svensk Maffia absolut ingenting nytt till debatten kring mc-klubbarna. Att tala genom anonyma källor äger inget bevisvärde överhuvudtaget, speciellt inte då de tvivelaktiga vittnenas motiv förblir outredda och oredovisade X, med okänt värde i ekvationen.

    Långt flera av författarnas påståenden skulle och borde kommenteras och vederläggas men en artikel begränsas dels av sitt relativa omfång och dels av mottagarnas intresse och tålamod varför vissa anklagelser måste få passera om inte kapitlet skall vara lika med den totala boken och inget annat skall få plats att sägas om bikerkulturen. Så efter att sålunda ha delgivit er ett urval av mina motbevis och motargument kvarstår faktum: Svensk Maffia kan i bästa fall sägas vara en abstrakt berättelse! Vad menar jag då med abstrakt? Jo, att samtliga bokens hypoteser och påstående är och förblir abstrakta då de aldrig mynnar ut i några konkreta, kontrollerbara bevis. Boken använder sig av abstrakta källor. Uppgiftslämnare, vittnen och vittnesmål är de verkliga eller bara fiktiva foster av författarnas vilja, fantasi och illvilliga överiver? Framtrollade i avsikt att ställa och fälla bikerklubbarna i författarnas egenstiftade rättegång. De få reella fakta boken hanterar redogör icke för sitt upphov. Varför? Faktaböcker pläga alltid innehålla en utförlig redovisning omfattande samtliga skriftliga och muntliga källor. Så icke här!

    Kontrollera gärna källhänvisningar i andra faktaböcker. Studera disposition och bärande idé. Granska konstruktionen. Byggs hela anklagelseakter någonsin upp och kring anonyma källor? Kontrollera. Tag inte bara mina påståenden för givna sanningar. Fundera över varför just denna bok står ut och avviker i alla avgörande avseenden i jämförelse med andra faktaböcker. Dra därefter din egen slutsats över vilka anledningar, motiv och bevekelsegrunder författarna kan ha till sitt handlingssätt.

    Slutligen och sist: Efter att ni tagit del av min analys över Svensk Maffia önskar jag att ni frågar er: Vem tror ni är bäst och mest lämpad att beskriva en kultur, mest trovärdigt och sanningsenligt? Den utanförstående, passiva betraktaren? Eller dess motsats: Den i kulturen levande och aktivt deltagande invånaren? Svaret torde vara givet men likväl är allt, som skrivits om bikerkulturen författat av de passiva och utanför stående! Bäst lämpad att beskriva och tolka bikerkulturen är givetvis en på insidan levande person. En person med viljan att lära kulturen som aktivt deltar i kulturevenemangen och med en uttolkare som ciceron kan också författa en rättvist beskrivande skrift men två personer utan någon form av grundläggande kunskap som aldrig aktivt medverkar inom kulturen och som är för hugstora att söka kunskap från de som lever inom kulturen kan aldrig ens författa en skrift som överstiger det nominella värdet på en pekbok!

    Betänk: Vilken pregnans och tyngd skulle ni tillmäta ett verk om fotbolls- eller golfspelare och deras samlade kultur, historia och beteende om boken författats av t.ex. Anna Book eller Carolina Gynning?Av folk som aldrig någonsin sparkat en boll eller svingat en golfklubba? Ingen alls, nej. Håll då i minnet att den enda lightversion av sanningen som någonsin förmått passera censuren och kommit i tryck rörande bikerkulturen (enda undantaget är C-J Charpentiers lilla presentationsbok av bikerkulturen, utgiven 1996 under namnet "Live To Ride") presenterats av poliser och journalister, som utifrån beskrivit och analyserat en kultur, dess befolkning och beteenden utan att besitta någon som helst egen praktisk erfarenhet. Om beskrivningen och analysen blir trovärdig och sanningsenlig? Den blir precis lika korrekt och adekvat som en Gynnings djupanalys av golfspelets betydelse, nöje och skadeverkningar för den enskilde golfspelaren. Eller en Books reportagebok över de styrande mekanismerna och drivkrafterna hos den enskilde fotbollshuliganen. Just så träffande, ja!

    Statistik över bikerkriminaliteten genom åren: http://www.payback.name/20093.html#bikerkriminaliteten 

    Peter Schjerva, för Nättidningen Payback

    Nättidningen Payback är en webbtidning vars huvudsakliga mål är att verka för att öka förståelsen kring och informera om bikerkulturen, dess olika företeelser och drivkrafter.Nättidningens adress är: http://www.payback.name

    Jag är även ordförande för Frihetspartiet med ansvar för partiets adminstation och skrivelser.