Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Budgetteknik gav tågens vinterkaos

Pressmeddelande   •   Feb 27, 2010 21:05 CET

Budgetteknik skapade tågkasoset

Vintern var inte främsta orsak till tågkaoset. När flyg och lastbilstrafik kunde fortsätta gå blev det som kunde varit en av järnvägens starka sidor förbytt till svaghet. Det är i organisationen vi kan söka felet. Systemet för ekonomistyrning med konkurrensutsättning och sektorisering har gett suboptimering. Det som var ett bolag har delats upp på flera där var och en söker maximera sin vinst utan att se till helheten. Resultatet har blivit minskad pålitlighet och mindre lönsam järnväg än den kunde vara.

Bristande investeringar och underhåll har en skuld i problemen men inte den största. Visserligen flyttar sig varje liten störning ut i hela bannätet när järnvägen nått 80 procent av kapacitetstaket. Men det var inte bristande bankapaciteten som gjorde att så få tåg gick nu.

Lokstallar ägs av den del av gamla SJ som blev Jernhusen. Fantasihyror begärs för det som inte har mycket annan användning. Följaktligen måste en del lokaler sägas upp. Gamla vagnar beläggs med fiktiva kapitalkostnader. Då blir det lönsamt att göra sig av med dem. Ett tåg kan samla på sig 20 ton is, som kan skada hjul, axlar och känslig undertill och som till slut ramlar ner på växlarna och blockerar dem. Förr körde man in och tinade tågen, men det tar många timmar, och det finns det varken fordon eller lokaler till nu. Inte heller har avisningsutrustning skaffats.

På 60-talet avrustades järnvägen. Efter protesterna för ett liknande vinterkaos skaffade SJ sig 30 snöröjningståg då. Av dem finns det ett par kvar nu. Motortrallorna som togs fram för att lyfta, transportera och ploga var för lätta för att vara användbara. Utrustningen för att automatisk bromsa vagnarna när de kopplas ihop till nya tåg på bangården i Hallsberg klarar inte plogning av snön på vintern.

Den uppvärmning av växlar som finns klarar bara några minusgrader. En lösning med en gummiläpp som täcker mellanrummet mellan växel och räls kunde hindra nedfall av snö och is och göra maskinsopning lättare, när man inte behöver gå ner så djupt. Men Banverket, SJ och SL vägrade pröva. Släta tågundersidor minskar nedisningen. Teknik från vindkraftsverk kan användas för avisning.

Det som återstod var att skicka ut banverksarbetare med spett och borste. Men dem finns det inte så många av längre. De har rationaliserats bort samtidigt som lika många kontorsanställda tillkommit på Banverket för att formulera anbudsanhandlingar samt utvärdera och följa upp anbud för köpta tjänster. Ibland undrar man om konkurrens alltid är lönsamt.

Likaså har budgettekniken gjort att mycket pengar använts på att riva upp stickspår och växlar, som nu hade behövts för att kunna ge fler mötesmöjligheter och ökad trafik. De kostade inget i underhåll men påfördes en fiktiv underhållskostnad.

Det är inte SJ, SL, Banverket eller klimatet vi skall anklaga för att inte tågen går under vintern, de följer bara politiska direktiv, utan sättet att bokföra kostnader och utgifter på bottnande i övertro på att marknadshushållningen alltid är effektivast. Ibland måste man lita mer på verkligheten än på kartan och se på helheten.

Hans Sternlycke

031-7729515