Djurens röst i Sverige - DRIS

Dags för EU-domstolen pröva varbölden som den svenska licensjaktsjuridiken utvecklats till

Pressmeddelande   •   Jan 03, 2018 11:58 CET

Trots flera skäl att hämta in EU-domstolens förhandsbedömning i frågan om licensjakt av varg, som under tio år vid sidan av skogen blivit även en juridisk varböld, vägrar Sveriges domstolar ännu att göra det. Därmed är vargen som är strikt skyddad enligt EU-rätten och dess art- och habitatdirektiv i själva verket rättslös i Sverige.

EU:s medlemsstater har genom grundfördragen lovat att implementera EU:s direktiv så att dess innebörd helt fångas upp av den nationella regleringen vilket betyder att lagstiftande församlingar, domstolar och myndigheter är skyldiga att följa EU-rätten som gemenskapen tillsammans stiftat bland annat inom miljöområdet. EU-kommisionen har rätten att öppna överträdelseärenden mot medlemsländer, som motverkar det egentliga syftet, förhalar och obstruerar. Det kan leda till ett domstolsförfarande mot medlemsland i EU-domstolen.

Vi hör dagligen om detta i nyhetsflödet och vår regering är sällan sen att peka fingret mot t ex Ungern eller Polen som ”inte uppfyller sina plikter och följer EU:s rätt och direktiv” i olika politikområden. Men när det gäller art- och habitatdirektiv - EU:s miljögrundlag - som skyddar natur och vilda djur, då finns det inga gränser för det politiska, men också det juridiska hycklandet.

Många skäl till att hämta förhandsbesked från EU-domstolen

Redan 2011 öppnade EU-kommission ett överträdeleärende mot Sverige angående licensjakt på varg (Formal notice Art. 258 TFEU) och två år sedan skickade EU-kommissionen ett så kallad motiverat yttrande till regeringen (Additional reasoned opinion Art. 258 TFEU, 20104200 18/06/2015 Sweden Environment NATURE - Wolf hunting in Sweden) angående detta och påpekade att medlemsstaten har ännu inte uppfyllt sina plikter och skyddat vargen enligt art- och habitatdirektivet. EU-kommissionen har upptäckt allvarliga brister i Sveriges implementering. Fallet är ännu öppet.

EU-direktivets syfte styr alltid implementeringen. Den ursprungliga betydelsen av art- och habitatdirektivets syfte är utan tvekan att enligt artikel 2.1 att säkerställa den biologiska mångfalden. Enligt artikel 2.2. syftar direktivet till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus och enligt 2.3. när åtgärder för att uppnå detta ovan väljs, ska hänsyn till socioekonomiska, lokala och kulturella aspekter tas. Enligt EU-praxis när implementering av ett direktiv i ett medlemsland sker felaktigt och mot direktivets syfte, ska den felaktiga nationella rättsregeln eller tolkningen lämnas utan verkan av domstolar och myndigheter. EU-domstolen kan stöjda medlemslandet i bedömningen av hur ett direktiv ska implementeras, och deras så kallad förhandsbedömning kan vara nog sä värdefull i en process. Alla domstolar i Sverige har alltid en möjlighet att skriva till EU-domstolen och be om en förhandsbedömningn i ett pågående fall här hemma.

Med tanke på att licensjakten motiveras med art- och habitatdirektivet och har försvarats som en åtgärd att skydda vargen, bör de överklagningar på jakten som miljöföreningar lämnat i till domstolar under årens lopp ha lett till att någon instans hämtade in en förhandsbedömning från EU-domstolen. Vidare talar det faktum att Sverige har inga konstitutionsdomstolar som många andra länder har, för en förhandsbedömning. Ett tredje skäl till att be om en förhandsbedömning är att den ordningen som vi har idag i samband med vargfrågor bygger på en delegation från den faktiskt ansvariga myndigheten, Naturvårdsverket, som lämnat i princip en walk-over i vargjaktsfrågor till länsstyrelser, som inte alls har samma expertis och perspektiv på direktivets implementering. En granskning av hur delegationen fungerar utifrån art- och habitatdirektivets perspektiv vore på sin plats.

Ett fjärde skäl är att direktivet styr både över arten och dess habitat. I samband med rättsliga prejudikat har man konstaterat att art- och habitatdirektivet syftar till att bevara vissa livsmiljöer samt djur- och växtarter och innebär dels ett artskydd, dels ett områdesskydd. Till exempel i Regeringsrättens dom angående den på samma sätt rödlistade vattensalamandern (RÅ 2004 ref 109) noterar Regeringsrätten också uttryckligen angående direktivets artikel 12 att ”stater ska ombesörja dels ett artskydd och dels ett områdesskydd”, och att försiktighetsprincipen ska iakttas. Det innebär det säkra före det osäkra, vilket torde vara helt diametralt emot någon storskalig licensjakt av varg. EU domstolens förhandsbesked bör kunna klargöra detta.

EU:s grundläggande miljörätt och skydd för vilda djur finns alltså i art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). Detta fastställs i Sverige i två lagar: Förordning (SFS 1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken och Artskyddsförordningen (SFS 2007:845). Sverige hänvisar dock i fråga om vilda rovdjur till jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) som implementeringar av direktivet. Den exakta paragrafen som licensjakten vilar på är ”undantaget” som man författat i enlighet med kraven på artikel 16.1.e. Det är paragraferna 23 och 24 §§ i jaktförordningen (1987:905) som enligt medlemsstat Sverige uppfyller kraven på implementering av artiklar direktivets artiklar 12-16.

Länge gick det inte ens protestera och överklaga. Riksdagen tog helt resolut bort den möjligheten i samband med implementeringen av direktivet. Nu stred det mot EU:s rättssäkerhetsprinciper. Tack vare aktiva åtgärder från EU-kommissionen är det sedan 2016 möjligt att överklaga jaktbeslut tagna av länsstyrelserna till domstolar och få en rättslig prövning.

(Infringement case 20142178, INFORMATION - Access to justice concerning hunting decisions taken by the County Administrative Boards, 26/05/2016 )

Detta sker dock med nationella restriktioner som inte alls motsvarar vad som gäller i flera andra EU-länder. Lagstiftaren menar nu att en idell förening kan vara den som överklagar, och att den ska ha ett visst antal medlemmar, och ha funnits i ett visst antal år, för att kunna förvärva talerätt i miljöfrågor. Men samtidigt som Sverige helt saknar lagstiftning kring ideella föreningar och tillämpar i själva verket analogt lagen om ekonomiska föreningar, och dessutom har föreningsfriheten som grundlagsfrihet – då blir det ju lite cringe. Återigen – i brist på konstitutionsdomstol som skulle kunna reda ut t ex detta med vad som är en godkänd ideell förening hos oss utifrån rättssubjektperspektivet – bör man åtminstone be om en förhandsbedömning från EU-domstolen.

Det finns även allvarliga problem i försöken att fastställa prejudikat inom området. T ex kammarrättsdomare Ylva Johansson hänvisade även den 27 december 2017 i intervjun till prejudikatet från Högsta förvaltningsdomstolen från förra året (Mål nr 2406–2408-16 & 2628–2630-16, 30/12, 2016). Men högsta förvaltningsdomstolen tog inte då ställning till det överklagade fallet från Kammarrätten i Göteborg, som de hade att ta ställning till i fallet. Istället tittade domstolen retroaktivt på innehållet i det länsstyrelsebeslut som var överklagat och förklarade att länsstyrelsen i hade fog för sina beslut om licensjakt efter varg 2016 – dvs. underkände Kammarrättens dom retroaktivt efter att själva sakfrågan var redan överspelat.

Tekniskt sätt granskade Högsta förvaltningsdomstolen alltså ett myndighetsbeslut längre ner i ”den juridiska värdekedjan” men inte domen som överklagades till domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har alltså inte dömt utan avskriver målen från vidare handläggning och avslår också yrkandet att hämta en förhandsavgörande från EU-rätten. Men länsstyrelerna var ju delegerade inom frågan, den ansvariga myndigheten heter Naturvårdsverket. Länsstyrelsen ansvarar ju inte heller för mer än sitt län.

Så vi fick ett lokalt prejudikat utan att en enda domstol eller domare, eller ens oberoende jurist, än mindre den ansvariga myndighetens sakkunniga har varit med och bedömt i själva sakfrågan och de argument som fanns i överklagan, eller granskat implementeringen mot art- och habitatdirektivet och dess syfte.

Slutligen notera, att domstolen i samma dom, trots att den inte tagit ställning i sakfrågan, dristat sig till långtgående semantisk anays som enligt deras synsätt landar i att ”insamling” och ”förvaring” i art- och habitatdirektivet är samma sak som ”dödande” enligt jaktförordningen, en tolkning som absolut bör analyseras av EU-domstolens expertis, och därför bör förhandsbedömning hämtas in genast.

Analysen i prejudikatfallet ovan brister om man beaktar art- och habitatdirektivets artikel 15, för där listas insamling, fångst och dödande som olika aktiviteter.Det kan inte vara så, att dessa begrepp: insaming, fångst och dödande, skulle betyda olika saker i olika artiklar av samma EU-direktiv.

Och i och med det är skillnad mellan ”insamling” och ”dödande” – måste det innebära att inte heller ”jakt för att döda” är samma sak som ”insamling” enligt EU-rätten. Direktivet har ju under årens lopp varit grunden för otaliga domar som blivit praxis, så vi måste kunna lita på texten. Dessutom står det i direktivets artikel 16.1.e kumulativt "insamling och förvaring".

Om vi tolkar in jaktförordningens ”jakt i syfte att döda djur” i begreppet ”insamling” från EU-direktivet, blir begreppet tämligen oanvändbar i samband med vattensalamandern eller sandödlan, eller med växter, t ex den fridlysta orkidéen som växer i Blekinge. Man kan inte säga att i undantagsfall för att skydda arten är det tillåtet enligt artikel 16 i art- och habitatdirektivet ”jaga i syfte att döda” sådana orkidéer.

Vi får mer vägledning från direktivets förarbete (88/C 247/0388/C 247/03, the Preparatory Act från 1988) och dess artikel 12.1.a (som var grunde till den nuvarade 16.1.e) där man listar aktiviteterna som är förbjudna: ”taking” [insamlande], ”capture” [fångande], ”deliberate destruction” [medvetet förstörande], ”injury” [skadande] ”killing” [dödande]. Från denna artikel kan vi konstatera att varken insamling eller fångst har från början varit samma sak som döda och jaga enligt EU-rätten.

Här skulle ett förhandsbesked om hur EU-domstol anser att dessa begrepp ska och kan översättas, och huruvida ett medlemsland kan ha två olika tolkningar (artskyddsförordningen vs jaktförordningen) i två olika nationella lagar för samma artikel och dess begrepp, samt för djurarter från samma lista av strikt skyddade arter, göra mycket nytta.

Det är det enda sätter få slut på hyckleriet, skydda vargen rättsligt och återupprätta EU-rättssäkerheten i Sverige.

För mer information: 

http://finskan.blogspot.se/2018/01/dags-att-sluta-hyckla-kring-juridiken.html

DRIS, Djurens röst i Sverige

Föreningen DRIS (802512-3624) har överklagat Kammarrättens i Sundsvall (2017-12-27) beslut att inte ta upp förvaltningsdomstols fem länsstyrelsemål 2017 till Högsta förvaltningsdomstolen med hänvisning till att man bör äntligen hämta in ett föhandsbesked från EU-domstolen. Det gäller mål 2362-17, 2437-17, 2451-17, 2485-17, 2517-17.

Följ DRIS på Facebook!