Lifecap AB

En jämställdhetskonsult på dagis borde snarare verka för att uppgradera förskollärarnas status än att lära personalen att det är viktigt att introducera traditionella flickleksaker för pojkar och tvärt om.

Pressmeddelande   •   Jul 13, 2009 10:40 CEST

Jämställdhet handlar om mångfald och ökat handlingsutrymme menar Kristina Henkel i artikeln "Så kan barnen få ett rikare liv" på SvD´s Idag-sida den 13/7. Det håller jag med om. Frågan är om hon tar hänsyn till den forskning om hjärnan som bl.a. Annica Dahlströms bok "Könet sitter i hjärnan" redogör för? Det finns könsskillnader, det ser vi redan om vi tittar på utsidan av våra kroppar. Vilken risk tar vi om vi inte bejakar skillnaderna? Hur kan en jämställdhetskonsult bäst bidra?

Vi lever i ett heteronormativt samhälle. I västvärden är det dessutom så att det maskulina förhållningssättet har varit normgivande under ett antal sekel. Jag är själv stolt över att jag är medveten om att jag är uppvuxen med ett ensidigt seende och att jag har med mig en rad fördomar i bagaget. Vi vet av forskning att barn gör som vi gör inte som vi säger. Om jag går mot röd gubbe kommer mitt barn att göra detsamma, även om jag säger till barnet att vänta tills det är grönt. Hur ska en jämställdhetskonsult kunna lära dagispersonal att lära barn att vara jämställda, när personalen själva inte har lyckats höja statusen på sitt yrke, utan arbetar i ett kvinnoyrke med låg status och accepterar detta?

Jag arbetar som terapeut och jag är medveten om att jag har brister i min kompetens, både vad gäller frågor om könsidentitet, transsexualitet och homosexualitet. Jag anser att vi som saknar kompetens, ska skicka klienter, som har frågeställningar rörande de områdena vi inte behärskar, vidare till dem som är kompetenta. Min förhoppning är att "väcka upp" även andra heterosexuella terapeuter med heteronormativ åskådning så att de blir tillräckigt vakna för att inse att de ska skicka dessa frågeställningar vidare. Nedanstående är utdrag ur en kommande bok som jag skrivit tillsammans med f.d. kommendörkapten Lennart Lindén, som bl.a. deltagit i ett antal TV-program om kvinnligt/manligt som letts av Annika Dopping. Vi skriver:

"Jag vill be om ursäkt för att jag ibland är lite slarvig när jag använder orden manligt/kvinnligt respektive maskulint/feminint. Jag har en tro på att alla människor har både maskulint och feminint i sig, om än i olika grad. När jag ger exempel i boken med män och kvinnor generaliserar jag och talar om män med maskulin dominans och kvinnor med feminin dominans. Det finns naturligtvis även män med feminin dominans och kvinnor med maskulin dominans.

I de homosexuella par jag har arbetat med utgörs paren antingen av en kvinna med maskulin dominans och en kvinna med feminin dominans eller av en man med feminin dominans och en man med maskulin dominans. Jag vill gärna hänvisa till Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan och den genomgång av hur olika hormoner och signalsubstanser påverkar oss eftersom jag inte fördjupar mig i frågeställningar rörande homo- och heterosexualitet i den här boken.

Jag kommer heller inte att fördjupa mig i könsidentitet även om jag tycker att det är ett mycket viktigt ämne. Jag vill bara förmedla en kort reflektion eftersom jag vet att den här boken kommer att läsas av människor som arbetar med människor. Jag har träffat klienter som känner sig främmande i sitt eget kön. När det sker gäller det för oss, både som medmänniskor och som terapeuter, att respektera den känslan. De flesta av oss har under vårt liv kunnat identifiera små saker i vår kropp som vi inte varit nöjda med. Ett missnöje med olika kroppsdelar, vårt utseende eller vår vikt är nog så frustrerande och kan skapa ett mycket dåligt mående.

Om du är kvinna och har en kvinnokropp, försök sätta dig in i hur det skulle kännas att ha en mans kropp trots att du är, upplever dig själv som och känner dig som just kvinna. Att vara född med ett kön som man inte kan identifiera sig med utgör ett djupgående existentiellt problem som verkligen inte får förminskas. På de sjukhus som genomför könsbyten finns det terapeuter/psykiatriker som är specialiserade på den här typen av frågeställningar. De är tränade i att, tillsammans med patienten, avgöra om det är en verklig och förankrad önskan om en annan könsidentitet eller om det är en önskan utifrån att det kön som man tillhör inte upplevts som värdefullt eller p.g.a. tidiga kränkningar av det egna könet.

Jag förespråkar att vi som arbetar som terapeuter främst arbetar med klienter som sitter fast i problematik som vi själva har haft men faktiskt löst på ett framgångsrikt sätt. Det innebär att vi på Lindormsnäs matchar klient och terapeut. Kommer det en klient som sitter fast i ett missbruk utses en huvudterapeut som själv har ett beroende, som t.ex. en nykter alkoholist eller nykter narkoman, men som lever nykter. Det här gör att jag tror att de som har ett problem med sin könsidentitet borde ha stort utbyte av att möta någon som själv har bytt kön. Annica Dahlström skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om personer som fått det hon kallar en "omvänd" könstillhörighet att: Det sker med kirurgiska och hormonella behandlingar då man försöker korrigera kroppens fysiska kön så att den överensstämmer med hjärnans kön.

Det är viktigt att vi inte blandar ihop könsidentitet och sexualitet. Jag kan ha en könsidentitet som kvinna och attraheras sexuellt av antingen män eller kvinnor. Jag kan alltså vara kvinna och attraheras av kvinnor utan att för den skull ha en önskan om att ha blivit född till man. Jag har t.ex. träffat på ett par som initialt bestod av en man och en kvinna och där mannen hade problem med sin könsidentitet. Kärleken och attraktionen i paret var så starkt att paret bestod trots att mannen i relationen valde att genomgå ett könsbyte."

I boken "Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt" följer nedanstående text längre fram:

"En kvinna i väst kan lätt hamna i en situation där hon blir maskuliniserad. Det feminina upplevs av många som fladdrigt, flamsigt, tramsigt och ostrukturerat. Flickor hämmas lätt i sin feminina utveckling, om de inte tillåts leva ut den under uppväxten. När den lilla flickan insett att hon och mamma inte hänger ihop behöver hon tid för att hitta sitt eget separata jag. Därefter kommer en period där en liten flicka gärna testar sin omogna feminina sida, framförallt i sitt samspel med fadern.

När min äldsta dotter föddes hade jag ännu inte fördjupat min kunskap om feminint och maskulint. Jag hade säkerligen även ett behov av att vara "duktig förälder". Det gjorde att jag kanske satte väl snäva gränser t.ex. för hur min lilla dotter fick gå klädd. Hon hade en del rosa klänningar med volanger som hennes farmor sytt, de var söta och jag tyckte det var ok. Men om hon hade fått bestämma så hade hon även haft glitter i håret, så många halsband och armband hon kunde få tag i, läppstift, lila eller rosa ögonskugga, och helst guld, eller silverfärgade skor av den sort som hon kallade klackskor. Jag lät henne hållas hemma, men när vi skulle gå ut, skalade jag av henne några lager tingeltangel. Som tur är har hon en pappa som intuitivt visste vad som gällde. Han överöste henne med komplimanger och applåderade hennes utstyrsel, vid de tillfällen han såg henne.

Min yngsta dotter är 10 år yngre än sin storasyster. Samma pappa applåderade även henne, men betydligt oftare och mer, eftersom han var hemma mer när hon växte upp. Dessutom hade jag som mamma en betydligt mer krass syn på hur barn skulle klä sig. Vid tredje barnet hade jag lärt mig att välja mina strider, och jag hade dessutom kunskap om att det var viktigt för flickans kvinnlighet att få leva ut den. Min yngsta dotter klädde på sig själv. En morgon när hon ville vara riktigt fin blev det storebrors urvuxna fotbollsskor, rosa och rödrandiga strumpbyxor, en för stor lila balettdräkt med volang som hon lagt beslag på bland sin storasysters urväxta kläder, strassbroscher, mängder av halsband, glittrigt diadem i guld samt luciatågsglitter runt lilla magen. Ett par yngre förstagångsmammor på dagis höjde på ögonbrynen när vi anlände. Jag ryckte på axlarna och konstaterade att med tredje barnet så väljer man sina strider. Om det inte är någon risk för att barnet fryser eller svettas ihjäl, varför inte tillåta sig en trevlig och harmonisk morgon med nöjd dotter framför gråt, tandagnisslan och ett utdraget krig om kläder?

Jag har en bekant vars son var inne i en glitterperiod. Även små pojkar behöver få utmana det feminina ibland. Mamman, som är psykiater och stockholmska, kom ned till stranden i Halland med sin lille son samma dag som de anlände från storstaden. Han hade sedan sommaren innan inte haft lust att klippa sig, så han hade långt böljande hår. Han var stolt över sina rosa, eller om de möjligen var lilamålade, naglar och han var klädd i sin storasysters avlagda baddräkt med massor av volanger på rumpan.

Några av åskådarna viskade skakande på huvudet, och jag hörde kommentarer om hurvida han skulle komma att bli bög eller inte. Psykiaterkvinnan lade bara dövörat till. Dröm om belackarnas miner, när pojken senare växte upp till en tonåring som verkar helt trygg i sin roll som kille. Vi har alltså både maskulint och feminint i oss och ska genomleva olika utvecklingsfaser."

Vidare tror jag att dagispersonal behöver vara mycket medveten om att hemförhållandena präglar barnen starkt. Tyvärr är det så att många barn växer upp i dysfunktionella familjer, där de blivit tvungna att ta till vissa beteendemönster, för att få den närhet och kärlek som de behöver. Det är vanligt att vi människor successivt blockerar vårt känslosystem vid svåra upplevelser, speciellt om dessa sker i samspel med nära och kära. Alla barn har behov av närhet, kärlek och bekräftelse. Att enbart tillfredställa ett barns behov av mat och kläder (skydd vid kyla/värme) är inte tillräckligt. Ett barn som föds upp vid gynnsam temperatur, byts på och matas av en känslokall robot kommer förmodligen att tyna bort och dö snabbt. När vi inte får den närhet och värme av våra närstående som behövs, söker vi efter en ställföreträdare. En snäll granne, en far- eller morförälder eller någon annan som kan ta över bekräftelserollen.

Jag har träffat många vuxna barn till föräldrar som inte haft förmågan att finnas där för sina barn, samtliga dessa vuxna barn kan vittna om att det funnits en "stand-in". Det kan t.o.m. röra sig om någon som barnet egentligen inte har någon naturlig koppling till, som en vänlig bensinmacksägare, en uppmärksam kassörska eller någon annan i närområdet. Om barnet har överlevt finns det alltid någon där i historien.

När vi saknar kärlek, närhet och värme som barn, tar vi skada. Människokroppen är en unik självläkande konstruktion, den hanterar bristen på uppmärksamhet på det sätt som gör att barnet tar så lite skada som möjligt. Barnet lär sig snabbt att läsa omgivningen och lägger sig till med de strategier som ger mesta möjliga närhet och uppmärksamhet. Får barnet mest uppmärksamhet om det är tyst och medgörligt och inte gör väsen av sig, blir det en strategi att uppföra sig så. Får barnet mest utdelning om det hjälper till och är duktigt, gör barnet det. För barn är det viktigt att bli sedd. Om detta bara inträffar när barnet gör hyss, så väljer barnet medvetet att ställa till det för sig.

Parallellt med utvecklandet av strategier för att få uppmärksamhet är det vanligt att det lilla barnet successivt stänger ned sitt känslosystem. Det här är också en typ av överlevnadsstrategi. Det gör så ont att inte bli sedd, att det till sist blir nödvändigt att blockera känslan av att vara oönskad och oälskad. När känslorna blockeras stängs en del av energisystemet ned på sparlåga. Kroppen lägger energi på att hålla de här känslorna i schack, vilket gör att den energin inte kan användas till annat. Det går åt kraft för att hålla de här oönskade känslorna borta. Den här funktionen har förmodligen räddat livet på många barn. Flertalet barn med uppväxter som innebar stora brister har antagligen den här förmågan att blockera känslor att tacka sitt liv för.

Jag anser att förskolepersonal har ett stort ansvar och att det är tragiskt att vi inte inser deras värde. En förskollärare skulle behöva långt mer kunskap, bl.a. i anknytningsteori och när det gäller feminint/maskulint. Här borde jämställdhetskonsultens största insatser ligga. Att uppvärdera värdet av de insatser som görs av dem som tar hand om vår viktigaste tillgång, barnen. Varför inte ta tag i det faktum att förskolläraryrket är kraftigt underbetalt i förhållande till de resurser som förskolepersonalen hanterar, vår framtid! När det gäller hur vi bemöter barnen tycker jag att ett citat av den danske författaren och filosofen Sören Kirkegaard passar väl in:

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan och vet beror det på att jag är högmodig och fåfäng och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte handlar om att vilja härska, utan om att vilja tjäna"

Förskolläraren behöver kompetens till att avgöra var barnet befinner sig och börja sitt arbete med varje barn just där!

Många av oss förringar de upplevelser vi hade som barn när vi vuxit upp eftersom vi som vuxna kan förstå varför de inträffat. Att hamna i en kuvös utan fysisk kontakt med sin mamma är ett enormt trauma. Det lilla spädbarnet har ett fullt utvecklat känslosystem, men logiken och tankesystemet har utvecklats fullt ut först i slutet av tonåren. För att lösa upp den blockering som skapats av att det späda barnet fått klara sig utan fysisk kontakt under en period, behöver vi först respektera att händelsen skapade starka känslor hos barnet. Babyn förstod inte att det som inträffade hände för att kärleksfulla vuxna försökte rädda babyns liv. Därefter finns möjligheten att känna igenom det späda barnets känsla för att på så sätt släppa blockeringen och få tillgång till mer energi som vuxen.

Tyvärr lever många av oss på sparlåga som vuxna för att vi fortfarande har de blockeringar som var nödvändiga för oss som barn, aktiva i vuxen ålder. Det är smärtsamt att öppna upp de här blockeringarna, eftersom det är nödvändigt att gå igenom den känsla som är avstängd. Det positiva är att om man verkligen öppnar sig för en känsla, tar det inte lång tid att känna igenom den. Det är näst intill omöjligt att klara av den här processen på egen hand. Det underlättar om man ledsagas av en terapeut.

På Life CaP Centret erbjuds energiterapi i form av vägledda meditationer under lätt hypnos som frigör låsta blockeringar och ger dig tillgång till mer av din energi. Du kan läsa mer om tekniken som används i boken Energi och healing, resor och recept, av Gaya Pienitzka, ISBN 978-91-85925-46-9.

Life CaP erbjuder individuella terapier och program. Vi utbildar terapeuter och erbjuder en rad kurser t.ex. ledarskaps-, relations, kvinno- och livskvalitetskurser. Vårt syfte är att hjälpa människor att må bättre i olika skeden av livet. Här arbetar ett nätverk av olika kompetenser och vår önskan är att förebygga dåligt mående. Vi är religiöst och politiskt oberoende. Verksamheten är kvalitetssäkrad enligt ISO 9001:2000.

Life CaP har även en jourtelefon som bemannas av utbildad terapeut med tystnadsplikt. Slå en signal till 0900-107 10 10 (samtalet kostar 15 kronor per minut).

Gaya Pienitzka

Energiterapeut och författare

Life CaP Centret Lindormsnäs AB

Telefon 08-545959 47