Ingrid Eckerman

En student i Afghanistan: "Jag vet inte ens om jag lever i morgon"

Pressmeddelande   •   Feb 27, 2017 13:38 CET

"Lashkar e Jangvi attackerade fattiga Hazara frukt säljare när de var på väg att hämta frukt från centrum av staden. I olika attack på frukt säljaren 40+ är mördad."

På resa i Indien träffar jag av en slump en ung student från Afghanistan. Han har fått ett stipendium på ett par veckor. Jag kan inte motstå impulsen att be honom berätta. Intervjun sker på enkel engelska.

Han är lite snedögd, så jag frågar om han är hazara, och det stämmer. Han är född i Iran dit föräldrarna flytt. När han var fem år återvände familjen till Afghanistan.

Han är uppvuxen i en av de större städerna, hans mamma är utbildad och arbetar, fadern har affär. Småsyskonen hjälper till i affären. Själv hade han ett extraknäck på en internationell NGO (hjälporganisation). Han ville vidare, så han reste till Kabul. Där gällde det att hitta ett jobb och någonstans att bo.

Första året var mycket tufft. Han kände ingen och hade inga pengar. Han var tvungen att klara sig själv. Han kände sig mycket ensam och längtade hem.

Så småningom fick han via släktingar jobb på en annan NGO där hans tidigare erfarenheter kom väl till pass, och några skolkamrater visade honom till ett ungdomshärbärge som dock är dyrare än det kyffe han först hyrde.

Lönen han får är låg eftersom det är konkurrens om jobben. Den räcker knappt till det nödvändigaste. Han har lyckats komma in på universitetet, men studierna bedrivs till stor del på kvällar och nätter.

Hurdant är livet i Afghanistan och Kabul?

- Alla har som sin första prioritet att överleva och som sin andra att få mat. Ingen tänker framåt, ingen planerar för framtiden. Man vet inte om man lever i morgon, när som helst kan man hamna i centrum för en explosion. Shiamuslimer, dvs. hazara, är mer utsatta, det är våra moskéer som attackeras.

- Vid den stora explosionen i augusti 2016 dog fyra av mina skolkamrater. När jag skulle söka upp dem på sjukhuset mötte jag en stark lukt av blod. Det glömmer jag aldrig.

Vad tror du om pojkarna som kommer tillbaka från Europa och inte känner någon? Kommer de att få jobb?

- Nej, de kommer aldrig att få arbete. Det finns inga arbeten i Afghanistan

Han har dåligt samvete för att han lämnat sin mamma och tar risker i Kabul.

Tänkte du aldrig på att fly till Europa?

- Jodå, visst gjorde jag det. En del av mina vänner gjorde det, och några finns i Sverige nu. Men jag tänkte på min familj, att de skulle behöva mig. Sedan berättade mina vänner att de fick börja i sjunde klass, och det lät inte så intressant.

Men du verkar planera för framtiden?

- Jag har en plan, men jag vet inte om jag kommer att kunna sätta den i verket. Det beror på hur situationen i mitt land utvecklas. Jag vet ingenting om framtiden, hur det kommer att bli. Jag vet inte ens om jag kommer att leva.

Han har just haft kontakt med en skolkamrat från sin hemstad.

- Han tänker resa till Iran. Han tycker inte att det går att bo kvar.

Han berättar också att de återvändare som kommer från Iran skiljer ut sig - de talar persiska, de klär sig annorlunda etc. Det är svårt att gömma sig i Afghanistan.

Den här 18-åringen var som de andra unga afghanpojkarna vi möter: vänlig, leende, uppmärksam. Om han får leva och studera vidare kan han bli till stor nytta för sitt land – om de vill ha honom.

Det står media fritt att återge denna text, under förutsättning att författaren anges: Ingrid Eckerman, initiativtagare till uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
Ett stort antal läkare, forskare och andra motsätter sig den nya asyllagstiftningen och dess följder. Vi anser att särskild hänsyn måste tas till de ensamkommande tonåringarna med afghansk bakgrund.
Hemsida med mer information 
Facebook-grupp