Landsbygdsdepartementet

- Fäbodkulturen bör bevaras och stärkas

Pressmeddelande   •   Dec 15, 2003 13:03 CET

Det säger Lars-Erik Sojdelius, som fått i uppdrag av regeringen att
utreda frågor rörande betesrätt och stängselskyldighet i fäbodbruket
och vissa andra företagsformer och idag överlämnade sitt betänkande
Betesrätt vid fäbodbruk m.m. till jordbruksministern (SOU 2003:116).

Utredaren har koncentrerat sitt arbete på fäbodbruket och vissa andra
företagsformer som bedriver djurhållning enligt gammal tradition och
sedvana. Därmed avses bl.a. att djuren betar fritt på ostängslad
skogsmark. Fäbodbruk förekommer idag framför allt i Dalarnas,
Jämtlands, Värmlands och Gävleborgs län. Fritt skogsbete förekommer
också, i begränsad utsträckning, inom bl.a. Västerbottens och
Norrbottens län. I dessa fall handlar det främst om s.k. fjällnära
jordbruk och fjällägenheter. Utredaren anser att det behövs
lagbestämmelser för att framför allt det fria skogsbetet skall kunna
fortsätta.

Skogsbetet sker idag med stöd av dels vissa bestämmelser i
ägofredslagen, dels gammal sedvana. Antalet fäbodar med någon form av
traditionell djurhållning har av utredaren beräknats till ca 200.

Utredaren konstaterar att det fria skogsbetet visserligen utnyttjas av
en ganska liten grupp av företagare men att det har stor betydelse från
miljö- och naturvårdssynpunkt. Skogsbetet bidrar till att det öppna
odlingslandskapet och den biologiska mångfalden bevaras. Flera skäl
talar således för att betesrätten stärks i en särskild lag, i
betänkandet benämnd Lag om rätt till bete vid fäbodbruk m.m. I
betänkandet redovisas några rättsfall rörande sedvanebetet som tyder på
att betesrätten vid eventuella konflikter mellan markägare och
djurhållare har en osäker eller i vart fall oklar ställning.
Osäkerheten gäller också i vilken utsträckning djurhållaren är skyldig
att hålla stängsel för att hindra att djuren kommer in på andras
marker. I fäbodområdena finns en praxis som ibland kallas för
Dalalagen. Den innebär att det inte är djurägaren utan den som vill
skydda sin mark mot betande djur som får anordna stängsel (den omvända
stängselskyldigheten). Denna praxis går så att säga stick i stäv med
gällande lagbestämmelser om stängselskyldighet och det är därför enligt
utredningen tveksamt om den håller vid en rättslig prövning.

Utredarens lagförslag innebär dels att de nuvarande bestämmelserna i
ägofredslagen om s.k. gemensamt bete får leva vidare, dels att det
sedvanebete som utövas enligt stadigvarande sedvana på berörda orter
bekräftas och får stöd i den nya lagen. Utredaren framhåller vidare att
den omvända stängselskyldigheten bör få en starkare ställning som
sedvanerätt i och med att bestämmelserna om stängselskyldighet i
ägofredslagen enligt förslaget försvinner.

Lagförslagen innebär i övrigt att ägofredslagen upphävs och att frågor
som regleras i den lagen i fortsättningen hanteras enligt annan
befintlig lagstiftning. Hit hör t.ex. stängselfrågor, tillsyn av djur,
skadestånd och omhändertagande av bortsprungna djur. Tillämpliga lagar
i dessa frågor blir därmed (i tur och ordning) anläggningslagen,
djurskyddslagen, skadeståndslagen och hittegodslagen. Det s.k. strikta
ansvaret för skador som husdjur orsakar på annans mark försvinner och
ersätts med skadeståndslagens regler om ansvar för vållande av skada.

Särskild utredare
Lars-Erik Sojdelius
Tel: 08-405 20 70