Svensk Israel-Information

Fatah har partikongress den 4 augusti i Bethlehem

Pressmeddelande   •   Jul 30, 2009 10:58 CEST


Efter många interna konflikter är palestiniernas största politiska och
militära rörelse, al Fatah, på väg att hålla den första partikongressen på
över 20 år. Dessutom den allra första där Yassir Arafat inte är med. Och
den första över huvud taget på Västbanken. Stormötet ska inledas i
Bethlehem den 4 augusti, rapporterar Dick Haas från Jerusalem.

Fatah är fortfarande den helt dominerande organisationen under PLO:s tak.
Fatahs chef är också PLO:s ordförande. Mahmoud Abbas är tillika
presidenten för PLO-styret på Västbanken. Han borde enligt vissa stadgar
också vara palestinsk ledare i Gazaområdet, men den islamiska
fundamentaliströrelsen Hamas gjorde slut på samstyret med Fatah i juni
2007. Man fördrev Fatah/PLO med vapenmakt. Hundratals liv krävdes och i
grunden förlorade både Hamas och Fatah/PLO på kuppen. Så det finns för
närvarande två rumphuggna palestinska stater i vardande, en på Västbanken
och en annan i Gaza, och de ligger i fejd med varandra.

Så sent som i förra veckan förödmjukades Abbas av Hamas ledare. Han
begärde, men fick inte tillstånd, att besöka Gaza under några dagar. Det
finns med andra ord mycket att ta upp under Fatahs kongress i Bethlehem.
Man kan nästan utgå ifrån att Hamas kommer att vägra ge utresetillstånd
till några hundra Fatah-medlemmar som ännu är bosatta i Gaza, men som
gärna skulle vilja delta i kongressen i Bethlehem.

De interna kontroverserna inom Fatahs olika fraktioner är nästan lika
stora som dem emellan Fatah och Hamas. Abbas har många krämpor och har med
jämna mellanrum gjort klart att han inte tänker söka bli omvald som chef
för Fatah. Många vill ha hans post.

Ska kongressen rösta för ett nyval bland palestinierna nästa år eller söka
uppskjuta ett valavgörande med Hamas till 2012? Abbas skulle för övrigt ha
avslutat sin presidentperiod i januari i år. Men han gav sig själv dispens
i ännu ett år. Enligt de stadgar som Arafat hittade på åt sig själv,
gjorde Abbas rätt som satt kvar...

Hur många ledare ur det yngre gardet ska få chansen att väljas in i Fatahs
centralkommitté? Det är en annan viktig fråga som kongressen i Bethlehem
måste ta upp. En kandidat som redan nominerat sig själv till Fatahs nya
centralkommitté är den i Israel fängslade Marwan Barghouti.

I det förflutna beskrevs Barghouti ofta som den ledare som skulle kunna
axla Arafats mantel. Barghouti är en brandtalare och tillhörde i flera år
Fatahs inofficiella stab av maffialedare; han grundade till exempel
ungdomsrörelsen Tanzim i Bethlehem och al Aqsa-brigaden, bägge svårt
begivna på terror och andra väpnade aktioner. Bägge är sen några månader
officiellt upplösta. Men kommer Abbas att göra något för att underlätta
Barghoutis frisläppande i förtid? Kommer han att böna och be hos
israelerna?

Barghouti greps 2002 och dömdes för mord på fyra israeliska civilpersoner
och en grekisk-ortodox munk på Västbanken; det var på den tiden då
Barghouti var chef för Tanzim.

Han erkände aldrig någon delaktighet i beställningsmorden och givetvis
underkände han Israels rätt att döma honom för morden, men han sitter i
alla fall bakom lås och bom på livstid. Själv anser han att detta bara är
pro forma. Så snart en israelisk regering söker en politisk lösning med
Fatah/PLO måste man frige honom. Han jämför gärna sig själv med Nelson
Mandela utan övriga jämförelser med Mandelas personliga historia eller med
Sydafrikas historia i stort. Men vad spelar det för roll?

Det visar sig ju allt oftare i modern politik att ytliga slogans och andra
såp kallade mantror kan vara mera avgörande än mera gemomgripan och väl
definierad politisk hållning.

Barghouti har inga höga tankar om Abbas, det har också framgått under de
gångna åren. Abbas blev palestiniernas ledare nästan av en slump. Arafat
utsåg honom till sin efterträdare vid en tidpunkt när Arafat inte hade en
tanke på att bli ersatt av någon. I det läget passade Abbas bra i rollen
som en sorts evig ställföreträdare: han var en av de allra första som
värvades in i Fatah för 50 år sedan. Abbas var då i 20-årsåldern och
verksam i Qatar. Han samlade bland annat in pengar för rörelsen bland de
rika oljeschejkerna.

Barghouti blev känd på Västbanken när han och andra lokala palestinska
aktivister rev igång den första revolten eller intifadan mot israelerna
1989. Och gjorde det bakom ryggen på Arafat och PLO:s övriga exilledare i
Tunisien.

Det vore förstås något för den amerikanska regeringen att bita i, om
Barghouti fick chansen att klättra till Fatahs topp, medan de gamla
korrupta koryféerna från Arafat-tiden en efter en gick i pension. Då
skulle Fatah och Hamas kunna dela makten lättare än man lyckats med idag.

Utan ett sådant palestinskt samstyre, som nödtorftigt plåstrar över såren
som Hamas och Fatah ömsesidigt gett varandra nu i flera år, kan inte USA
räkna med någora avgörande genombrott för fred i Mellanöstern.

I mer än fyra år har Fatah bråkat internt om den stundande
partikongressen. I juni i år drev Abbas igenom en omröstning som banade
väg för kongressen. Svårigheterna hänger samman med de djupa
motsättningarna mellan ett halvt dussin olika fraktioner inom Fatah. Först
övervägde man att ha kongressen i Jordanien eller i Egypten. Men den
jordanske kungen ville inte vara värd och tackade nej, och det gjorde
också den egyptiske presidenten. Den senaste kongressen 1989 hölls förstås
i Tunis, dit Arafat flytt efter nederlaget i Libanon 1983, då först
israelerna och sedan syrierna fördrev Arafat och hans män från Sydlibanon
och sedan från det sista fästet vid Tripoli i norra Libanon.

Faktum att det gått 20 år mellan det femte och det sjätte stormötet inom
Fatah beror nästan helt och hållet på att det gamla gardet inte ville
släppa tyglarna och lämna över dem till Barghoutis generation som nu
börjat nå 50-årsåldern.

För Abbas , som vet att han inte kan komma högre, var det lättare att
främja kongressen. Men han fick äta upp sitt beslut nästan omgående: en av
de få återstående ledarna i exilen, Farouk Kaddoumi, sade att det var en
stor synd att hålla kongressen i det "ockuperade" Bethlehem. Khaddoumi
gick sen ett steg längre: Han anklagade Abbas för att ha förgiftat
rafat - i maskopi med israelerna. Det hade lett till Arafats död. Det är
fortfarande absolut tabu i alla palestinska läger att ens antyda att
Arafat dog i aids, även om minst två läkare hävdade att det var den
underliggande dödsorsaken, och att det också kom fram indirekt under
Arafats sista timmar på det franska militärsjukhuset utanför Paris, som
var en föregångare i aidsforskningen världen över.

Kongressen kan förstås ge en fingervink om vart Fatah är på väg politiskt
och om man i toppen verkligen har lämnat de korrupta metoderna bakom sig.
Mycket tyder på att styret i stort har slagit in på effektivare ekonomiska
vägar. De unga gardet hade för övrigt aldrig samma dåliga rykte som det
äldre. Man tillhörde inte de besuttna i Jerusalemtrakten som kunde agera
så här:

En av de politiska ledarna var delägare i den egna familjens cementfabrik.
Fabriken kom att leverera betong också till den säkerhetsmur som Israel
lät upprätta i Jerusalemområdet för att bromsa terroraktionerna från den
palestinska sidan. Den palestinske ledaren var med om att bygga muren och
få rundligt betalt, samtidigt som han offentligen fördömde bygget i skarpa
ordalag...

Det unga gardet har andra svagheter: de är fullt kapabla att tala om fred
och försoning inför en publik och sedan slå fast att den väpnade kampen
mot Israel kommer att fortsätta - inför en annan publik. Samma dag till
och med. Man kommer antagligen aldrig stryka de paragrafer i Fatahs
politiska manifest som talar om väpnad kamp "tills segern är vunnen".

Frågan är den klassiska: Var börjar och slutar retoriken och var tar den
inre övertygelsen över?

Sådant kan kongressen i Bethlehem kanske ge antydningar om.

Dick Haas, Jerusalem, söndagen 26 juli 2009, kl 12:06

http://www.dickhaas.com.