Svensk Israel-Information

Gazakriget var en utmaning för sjukvård och media

Pressmeddelande   •   Apr 01, 2009 19:29 CEST

Den svenska allmänheten har under Gazakriget fått så många Israelkritiska rapporter att flertalet tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare har hunnit glömma hur denna konflikt egentligen startade.

I december 2008 kunde en självsäker och militärt stark Hamasledning förkasta en fortsatt vapenvila med Israel. Trots negativa reaktioner även från andra arabländer trappade organisationen upp raketbeskjutningen av södra Israel till ett närmast fullskaligt krig.

De flesta insatta bedömare t.ex. den ansedda internationella tidskriften »the Economist« menade att syftet med denna kampanj var att tvinga Israel till eftergifter - i första hand att få israelerna att upphäva blockaden av varutransporterna till Gaza.

Raketer mot civila är ett effektivt terrorvapen. Att hitta och slå ut mobila raketramper som lätt kan flyttas eller gömmas i byggnader som moskéer är en i det närmaste omöjlig uppgift. Det enda effektiva sättet att stoppa denna typ av raketanfall är att skicka in en reguljär arme som avväpnar terroristerna och förstör vapenlagren. En sådan markinvasion i ett tätbefolkat område som Gaza är ett mardrömsscenario för varje militärledning. Krig i stadsmiljö kan lätt bli till ett blodbad där både oskyldiga civila och de egna trupperna drabbas hårt. Demokratiskt styrda länder är inte beredda sådana att acceptera sådana förluster i människoliv, något som Hamasledningen var väl medveten om när man trappade upp sin raketbeskjutning av civila mål. Man kunde till och med kosta på sig lite övermod - den »sionistiska fienden« inbjöds att invadera Gaza för att där dränkas i sitt eget blod.

Både Hamas och allmänheten togs på sängen av Israels militära offensiv. Man vågade göra det som få trodde var militärt genomförbart. Efter intensiva luftangrepp följde en markoffensiv som slog ut Hamas infrastruktur. Organisationens tal om blodbad och vedergällning visade sig mest vara tomma hot. Ledningen för Hamas flydde tidigt från striderna i Gaza. Den israeliska armen kunde mot alla odds utföra sin operation praktiskt taget utan några egna förluster.

Civila i Gaza drabbades hårt. Enligt palestinska källor dog omkring 1400 personer varav en stor andel barn. Dessa uppgifter har inte verifierats av oberoende observatörer och även siffrorna kan vara överdrivna så var antalet civila offer tragiskt högt.

Å andra sidan var antalet drabbade betydligt lägre än under andra motsvarande konflikter. Under den korta Georgienkrisen i höstas dog närmare 2000 civila i striderna enligt officiella källor.

Har Israel följt de internationella regler som syftar att skydda civilbefolkningen i krig? Kunde man ha gjort mer för att minska antalet civila som drabbats? Eftersom inga oberoende observatörer fanns på plats under konflikten finns inga helt säkra svar på dessa frågor - oberoende vittnesmål är grunden för all faktarapportering.

Mot denna bakgrund är det förvånande att så många svenska medier har ansett sig ha full visshet om att Israel har brutit mot en rad internationella regler. Tidningar och etermedia har hävdat att Israel med flit beskjutit civila, skolor moskéer och sjukhus och hindrat humanitär hjälp att komma fram.

Uppgifterna har visserligen presenterats som om de kom från oberoende källor men de har byggt på uttalanden av enskilda Gazabor eller andrahandsuppgifter från Al Jazeera en kanal som knappast gjort sig känd för sin objektivitet i Mellanösternkonflikten.

Ett bra exempel på hur man underlåtit att redovisa sina källor var de många reportagen om den norske läkaren Mads Gilbert. Gilbert som på en oklar väg kommit till Al Shifa-sjukhuset i Gaza i början av konflikten skickade ut ett nödrop till internationella medier och läkarorganisationer.

Sjukhuset i Gaza översvämmades av döda och sårade skrev Gilbert. Man bokstavligen vadade i blod och det var brist på alla basala medicinska förnödenheter. Gilbert hyllades i alla media för sina humanitära insatser för de sårade i Gaza och presenterades för allmänheten som ett engagerat och opartiskt skandinaviskt vittne.

Att dr Gilbert är mycket engagerad råder det ingen tvekan om men vilken typ av engagemang det egentligen rörde sig om har undanhållits den svenska allmänheten. Gilbert som är medlem i ett maoistiskt kommunistparti blev känd år 2001 när han i den norska dagstidningen Dagbladet uttalade sitt stöd för terroristattackerna mot World Trade Center den elfte september. ( http://www.dagbladet.no/tekstarkiv/artikkel.php?id=5001010053972&tag=item&words=mads%3Bgilbert ).

Tillsammans med sin kollega Erik Fosse har Gilbert startat flera organisationer som ger stöd och bistånd till islamistiska extremistgrupper som Hizbollahs martyrbrigader. Alla dessa uppgifter är kända fakta som alla kan läsa om på Wikipedia och de kan inte ha varit okända för de journalister som hyllat Gilbert i sina program. Att inte nämna att Gilbert i hög grad varit involverad på den ena sidan i konflikten är att vilseleda läsarna.

Bara någon vecka efter Gilberts nödrop besökte Internationella Röda Korsets generalsekreterare Jakob Kellenberger Al Shifa-sjukhuset i Gaza, samma sjukvårdsinrättning som Gilbert rapporterat ifrån. Kellenbergers officiella rapport refererades i New York Times men har inte mig veterligt återgetts i svenska media. Enligt Kellenberger rådde ingen kris på Al Shifa, de palestinska läkarna har läget under kontroll och det fanns akut brist på mediciner eller sjukvårdsmaterial.

Man kan fundera över varför denna officiella rapport förbigicks med tystnad trots att den tog upp frågor som man nyligen gett så mycket uppmärksamhet åt. Kanhända passade den inte i den bild av Israels brott mot humanitärt bistånd som hade målats upp.

Två andra episoder under kriget som gav upphov till en utbredd kritik mot Israel rubriker var beskjutningen av en UNWRA stödd skola där 43 barn påstods ha omkommit och striderna kring al Quds sjukhus i Gaza som påstods ha blivit beskjutet och totalförstört. En FN-kommission som har granskat ärendet har tillbakavisat uppgifterna om den påstådda israeliska beskjutningen.

Anklagelserna grundade sig på missuppfattningar och obekräftade uppgifter. Denna dementi från FN borde vara viktig att ta upp för de media som så ingående rapporterat om Israels beskjutning av skolan. Publicering av felaktiga uppgifter bör föranleda ett tillrättaläggande men inga svenska media har tagit upp FN-rapporten eller informerat om det ursprungliga reportaget byggde på felaktiga uppgifter. Man har inte heller korrigerat uppgifterna om det påstått totalförstörd sjukhuset som i själva verket var helt igång efter en mindre reparation.

Man kan fundera över om dessa händelser var olycksfall i arbetet eller om vissa svenska medier medvetet väljer att vidarebefordra uppgifter som misskrediterar Israel - vare sig de är sanna eller inte.

(Se också nedan artikel från den aktade kanadensiska dagstidningen Globe and Mail, samt http://en.wikipedia.org/wiki/Al-Fakhura_school_incident där IDF medger 12 döda varav 9 militanta, SIIs anm.)

Att det förekommer en selektiv rapportering borde oroa både allmänheten och alla de journalister som månar om medias integritet och oavhängighet. Grunden för journalistik är att man så långt som möjligt kontrollera sina uppgifter och använder sig av oberoende källor. I de fall där sådana inte finns upplyser man sin publik om att källan inte är opartisk. Så har det inte gått till i rapporteringen från Gaza.

Det finns troligen ett antal olika förklaringar till varför media varit tendentiösa i sin rapportering från Gazakriget. Oberoende av vilken förklaring som gäller finns det ingen anledning att man som tidningsläsare eller TV-tittare acceptera vinklade nyheter. Alla redaktioner vet mycket väl vilka spelreglerna är och vad som menas med opartiskhet.

Så nästa gång du stöter på obekräftade uppgifter som har udden riktad mot Israel eller någon annan så skriv ett vänligt men tydligt brev till redaktionschefen eller chefredaktören. Fråga vad man har för belägg för den uppgift man publicerat eller om uppgifter varit felaktig varför man inte har infört en dementi.

Media idag har inte råd att vara arroganta mot läsare eller tittare som kommer med saklig och underbyggd kritik. Så dra dig inte för att skriva.

Josef Milerad ur Livräddaren,

Magen David Adoms tidning mars 2009

Se också

Account of Israeli attack on Gaza school doesn't hold up to scrutiny Submitted by SHNS on Thu, 01/29/2009 - 14:14.

Most people remember the headlines: Massacre Of Innocents As UN School Is Shelled; Israeli Strike Kills Dozens At UN School.

They heralded the tragic news of Jan. 6, when mortar shells fired by advancing Israeli forces killed 43 civilians in the Jabalya refugee camp in the Gaza Strip. The victims, it was reported, had taken refuge inside the Ibn Rushd Preparatory School for Boys, a facility run by the United Nations Relief and Works Agency.

The news shocked the world and was compared to the 1996 Israeli attack on a U.N. compound in Qana, Lebanon, in which more than 100 people seeking refuge were killed. It was certain to hasten the end of Israel's attack on Gaza, and would undoubtedly lead the list of allegations of war crimes committed by Israel.

There was just one problem: The story, as etched in people's minds, was not quite accurate.

Physical evidence and interviews with several eyewitnesses, including a teacher who was in the schoolyard at the time of the shelling, make it clear: While a few people were injured from shrapnel landing inside the white-and-blue-walled UNRWA compound, no one in the compound was killed. The 43 people who died in the incident were all outside, on the street, where all three mortar shells landed.

Stories of one or more shells landing inside the schoolyard were inaccurate.

While the killing of 43 civilians on the street may itself be grounds for investigation, it falls short of the act of shooting into a schoolyard crowded with refuge-seekers.

The teacher who was in the compound at the time of the shelling says he heard three loud blasts, one after the other, then a lot of screaming. "I ran in the direction of the screaming (inside the compound)," he said. "I could see some of the people had been injured, cut. I picked up one girl who was bleeding by her eye, and ran out on the street to get help. "But when I got outside, it was crazy hell. There were bodies everywhere, people dead, injured, flesh everywhere."

The teacher, who refused to give his name because he said UNRWA had told the staff not to talk to the news media, was adamant: "Inside (the compound) there were 12 injured, but there were no dead."

"Three of my students were killed," he said. "But they were all outside."

Hazem Balousha, who runs an auto-body shop across the road from the UNRWA school, was down the street, just out of range of the shrapnel, when the three shells hit. He showed a reporter where they landed: one to the right of his shop, one to the left, and one right in front.

"There were only three," he said. "They were all out here on the road."

News of the tragedy traveled fast, with aid workers and medical staff quoted as saying the incident happened at the school, the UNRWA facility where people had sought refuge.

Soon it was presented that people in the school compound had been killed. Before long, there was worldwide outrage.

Sensing a public-relations nightmare, Israeli spokespeople quickly asserted that their forces had only returned fire from gunmen inside the school. (They even named two militants.) It was a statement from which they would later retreat, saying there were gunmen in the vicinity of the school.

No witnesses said they saw any gunmen. (If people had seen anyone firing a mortar from the middle of the street outside the school, they likely would not have continued to mill around.)

John Ging, UNRWA's operations director in Gaza, acknowledged in an interview this week that all three Israeli mortar shells landed outside the school and that "no one was killed in the school."

"I told the Israelis that none of the shells landed in the school," he said.

Why would he do that?

"Because they had told everyone they had returned fire from gunmen in the school. That wasn't true."

Ging blames the Israelis for the confusion over where the victims were killed. "They even came out with a video that purported to show gunmen in the schoolyard. But we had seen it before," he said, "in 2007."

The Israelis are the ones, he said, who got everyone thinking the deaths occurred inside the school.

"Look at my statements," he said. "I never said anyone was killed in the school. Our officials never made any such allegation."

Speaking from Shifa Hospital in Gaza City as the bodies were being brought in that night, an emotional Ging did say: "Those in the school were all families seeking refuge. ... There's nowhere safe in Gaza."

And in its daily bulletin, the World Health Organization reported: "On 6 January, 42 people were killed following an attack on a UNRWA school."

The U.N.'s Office for the Coordination of Humanitarian Affairs got the location right, for a short while. Its daily bulletin cited "early reports" that "three artillery shells landed outside the UNRWA Jabalia Prep. C Girls School." However, its more comprehensive weekly report, published three days later, stated that "Israeli shelling directly hit two UNRWA schools " including the one at issue.

Such official wording helps explain the widespread news reports of the deaths in the school, but not why the U.N. agencies allowed the misconception to linger.

"I know no one was killed in the school," Ging said. "But 41 innocent people were killed in the street outside the school. Many of those people had taken refuge in the school and wandered out onto the street.

"The state of Israel still has to answer for that. What did they know and what care did they take?"

(Distributed by Scripps Howard News Service, www.scrippsnews.com.)

Toronto Globe and Mail