Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Ge ut järnvägsobligationer

Pressmeddelande   •   Jul 14, 2009 20:47 CEST

Ge ut järnvägsobligationer
Järnvägsinvesteringar bör inte anslagsfinansieras över statsbudgeten och behandlas som driftsutgifter med omedelbar avskrivning som nu. Det ger penningförstörelse. Bara räntor, underhåll och avskrivning för investeringen skall ses som driftskostnader och tas upp under budgettaket. Inte investeringar.

Att investeringar läggs under budgettaket innebär att vid lågkonjunktur, när det finns osysselsatta resurser och priserna är låga, finns inte pengar att bygga för, medan vid högkonjunktur flödar skatteintäkterna in, men priserna är höga därför att arbete och resurser inte räcker. Konjunktursvängningarna förstärks istället för att dämpas.

Anslagsfinansiering ger småsnuttebyggande, eftersom det inte finns medel att bygga en hel sträcka åt gången. De positiva effekterna av ny bana dröjer, men störningarna på trafiken blir utdragna över många år. Risken är också stor att de mest lönsamma investeringarna inte väljs först, utan de där det finns mest lobbying bakom.

OPS, offentlig privat samverkan, att ta hjälp av privat kapital, har framförts som en metod att få effektivitet och snabbt kunna genomföra det som annars skulle ligga långt fram i tiden. Visserligen pekar brittiska erfarenheter på 20-procentiga besparing med OPS-lösningar, men det beror inte på att det är effektivare med privatisering, utan på att man får en helhetslösning och får allt byggt i ett svep, och inte slipper det effektivitetsförödande småduttande som brukar följa med anslagsfinansiering.

En offentlig huvudman fordrar inte vinst utan bara kostnadstäckning. Samhällets vinst blir högre skatteintäkter av en bättre infrastruktur. När privat kapital kommer in ställs det krav på tio procents förräntning. Då riskeras att samhällsekonomiskt lönsamma projekt inte kommer till stånd.

Det enda OPS-bygge vi haft i Sverige, Arlandabanan, är ett avskräckande exempel. Alltför få reser med den därför att biljettpriserna är alltför höga. Lägre priser och fler resande skulle antagligen gett lika god vinst.

Medfinansiering av kommuner och regioner är ej heller lämpligt. Det är också kostnadsdrivande, genom att deras inkomstskälla är löneskatter, och till lönerna kommer en tredjedel till för arbetsgivaravgifter - som går till staten. De minskade skatteintäkterna i lågkonjunkturen behövs för socialutgifter, vård, skola och omsorg.

Det är bättre att samhället lånar upp pengarna. Statsgaranterade lån ger lägsta ränta. Vill inte staten kan man tänka sig kommungaranterade lån.

Kapital- och pensionsförvaltare behöver behöver en stabil bas av säkra räntebärande papper att balansera sina mer riskfyllda placeringar mot. Den ekonomiska kraschen har visat hur osäkra aktier och olika kapaitalplaceringsinstrument kan vara. Tillgången på statsobligationer har dock minskat med ambitionen att minska statsskulden. Då kan järnvägsobligationer fylla den bristen.

Infrastruktur bör ägas av staten, eftersom den är ett naturligt monopol. Bra järnvägskommunikationer till låga priser är viktigt för Sveriges konkurrenskraft, och för att möta klimat- och energibristhot. Eftersom banorna varit försummade så länge och kapacitetsbristen är så stor och transporterna med tåg skulle behöva mångdubblas behövs minst trefalt ökade spårinvesteringar.

Med järnvägsobligationer kunde det stora kapital som behövs säkras snabbt, samtidigt som  den låga räntan gör att byggkostnaderna blir rimliga.

Hans Sternlycke