Chamoi AB

Inblick från en ChaMoiresa

Pressmeddelande   •   Apr 14, 2009 16:00 CEST

Sista dagen vaknar vi upp till snö. Ovanligt tidigt utropar de som vet, vi andra skakar mest på huvudet och undrar om vi drömde att vi på ankomstdagen fikade i solsken iklädda t-shirts på altanen. Som alltid bidrar snötäcke på marken till en gemytlig stämning som passar dagens första anhalt, den marknad som tar plats på byns torg varje lördag. Alla tänkbara delikatesser har hittat dit från omgivande byar. När vi har sett oss mätta på ost, charkuterier och italiensk pasta drar vi oss mot Montenvers, ett litet tåg som ser ut som taget ur en Disneyfilm. Ungefär 20 minuter senare kliver vi av uppe vid stationen som utgör startpunkten för utflykter till glaciären Mer de Glace. Vanan har alla inne, selar, hjälmar, stegjärn åker fram och på plats. Glada tyskar och nyfikna japaner bildar snabbt en ring runt oss. "Det är ovanligt, och säkert ganska imponerande, att det är en grupp enbart bestående av tjejer", säger Ulrika. Stärkta av det omdömet trotsar vi det ihärdiga snöandet och påbörjar en hal promenad nedåt glaciären. Den ojämna stigen övergår i trappor och "promenaddäck" längs bergsväggen. Ulrikas orangea jacka stannar plötsligt där framme. Bron som vi skulle använda oss av är ingen bro längre. Faktum är att det inte är någonting alls framför oss. Sagt och gjort, ska det bli någon isklättring idag måste vi vara handlingskraftiga. Vi banar väg uppåt genom ravinen, upp mot glaciären. Svettigt och lite läskigt. Det är inte utan anledning som ett nyp i armen känns befogat när vi når målet i samma stund som molnen plötsligt skingras och hela landskapet badar i solljus. Raskt gör vi oss redo för isklättring. Från bottnen av en glaciärspricka ordnar Ulrika med utrustning så att vi kan klättra upp ur den. Spark med stegjärnsbeklädd känga - fotfäste. Ordentligt hack med isyxan - handtag. Spark. Hack. Ett utmärkt sätt att avreagera sig på - och kanske en bra ventilation efter en veckas mental coachning? Som i ett under hinner sista kvinna upp och ner innan solen återigen går i moln. Nu har vi bråttom att hinna tillbaka innan såväl dimma som mörker slukar oss. Vägen hemåt går via stegar som till största delen löper lodrätt uppför bergväggen. Återigen sätter vi vår tilltro till Ulrikas rutin och det där repet. Höjdrädslan trotsas och förutom korta instruktionsutrop klättrar alla i tystnad. Då och då vänder jag mig om, sist i ledet, och blickar ut över Mer de Glace. Det är med blandade känslor som jag gör det. Leende, när landskapets skönhet tittar tillbaka. Sorgset, när Ulrikas ord om den globala uppvärmningens påverkan ringer i öronen. För bara tjugo år sedan nådde glaciären många meter upp på de omgivande klippväggarna. Nu sticker mindre stenblock upp genom istäcket lite varstans. Skrämmande och förhoppningsvis en väckarklocka.

Sista kvällen. Champagne i glasen. Diplomutdelning. Skratt och tillbakablickar. Alla är överens om att veckan verkligen har varit både en yttre och en inre resa. "Det är underbart att se dem använda mer av de egenskaper som de vill utveckla, bli snällare och mer tillåtande mot sig själva, växa och blomma som individer, förstå sig själva och använda verktyg för att förändra sinnesstämning och situationen", säger Emma om resans deltagare. Och visst är det så. Efter en vecka på världens bästa lekplats för vuxna - Chamonix - kan man inte känna sig annat än stark, fylld av kraft och redo för ett nytt livskapitel.