Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Ingen skall utestängas från att resa tåg

Pressmeddelande   •   Dec 04, 2009 12:50 CET

Ingen skall utestängas från tågresande

Hela svenska folkets järnväg är inte till för alla svenskar. Det finns en miljon rörelsehindrade i Sverige som har problem att ta sig upp på tåg. Fyra procent av svenskarna är enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport, 360.000, överkänsliga för mobilstrålning (mer troligt är de många fler). De har också svårt att använda tåg.

 

Bara tunnelbanan och Arlandabanan har plant insteg från perrongen in till tåget, men för övriga tåg är det flera decimeters skillnad. Insteget till en personvagn är en halvmeter högre, för en Regina fyra decimeter, och för Öresundstågen tre decimeter högre än plattformshöjden, som i Sverige är 73 centimeter.

 

Normerna tar ingen hänsyn till handikappvänlighet. Enligt EU-reglerna skall plattformen vara 76 centimeter hög. Internationella järnvägsunionen kräver 68 centimeters hjuldiameter för ett tåg med 14 tons axeltryck. Ovanför skall det finnas plats för fjädring och golv, Det ger en minsta möjlig golvhöjd på 94 centimeter.

 

Det blir två decimeter att övervinna med sluttande golv för att för att få insteg i plan. Det är också en glipa mellan plattform och tåg att övervinna. Den blir ofta onödigt extra stor genom slitage av hjul och fjädrar och genom att att plattformen glider ifrån spåret. Sådana problem kan lösas, men det fordras att man tar tag i dem.

 

Ett ekonomiskt incitament till plant insteg borde vara, att det går snabbare att gå ombord, och att uppehållen kan bli kortare. Det är inte bara rullstolsburna, och de som har svårt att gå, som har nytta av det, utan också de med tungt bagage och barnvagnar. Med låggolvsbussar och -spårvagnar och förhöjda hållplatser har den vanliga kollekttivtrafiken äntligen blivit handikappvänlig, så som lagen krävt i 30 år. Då skall det inte vara sämre på tåg. Det skall inte behövas tidsödande handikapphissar med krav på förbeställning och utbildad personal för att sköta, och vara något som bara gäller några få avgångar.

 

De höga strålningsnivåerna på tåg klarar många inte av. Under resan förströr sig passagerarna med att SMS:a, telefonera och jobba med dator, och förstår inte vilka problem de skapar för känsliga. Ett tåg är isolerat mot omvärlden i sitt plåtskal och kan bara ta emot och sända signaler via fönstren, och mycket studsar runt. Med svag signal måste mobiltelefonen gå upp till högsta effekt. Det borde inte bara finnas tysta avdelningar i tåg utan också strålningsfria. Ännu bättre vore kabelförbindelse till varje plats för telefon och dator. Genom att antennen läggs utanför blir det säkrare mottagning så att man slipper avbrott och man slipper strålning inne i vagnen, som påverkar även de som ännu inte har fått elöverkänslighetsproblem. Även om vi inte får akuta symptom påverkas vi alla på cellnivå av mobilstrålning. Mycket av den stress och de sömnsvårigheter vi upplever idag kommer därifrån. För att inte få ökande hälsoproblem bör strålningsnivåerna i samhället sänkas så mycket som möjligt. Strålning i tåg skulle helt kunna undvikas.

 

Ett annat problem som kan drabba känsliga är tanklös konstruktion så att höga magnetfält uppstår ovanför motorerna i moderna motorvagnståg, som det blev i dubbeldäckaren X 40.

 

Om man har en funktionsbegränsning är man inte handikappad för det. Det är man först, om samhället byggs på ett sådant sätt att den blir ett hinder. Det mesta av det går att undvika, och det behöver inte bli dyrt. Snarare krävs det att man tänker efter före. Tvärtom, om fler kan ta full del i samhället, blir det lönsamt. Vi får inte förneka stora grupper den frihet det ger att kunna åka tåg. Med konstruktionskrav bör flertalet risker, hinder eller behov av stora arrangemang kunna undvikas.

 

Hans Sternlycke

031-7729515