Fackförbundet ST

Inget intresse för kontorsfabrikernas offer

Pressmeddelande   •   Mar 07, 2006 09:19 CET

DEBATTARTIKEL FÖR FRI PUBLICERING
***Inget intresse för kontorsfabrikernas offer***

Sedan några år tillbaka har kontorsfabrikerna börjat skörda sina offer. De
blir fler och fler, men det sker i tysthet, inte bara i Sverige, och ofta med
tragik för individen. Skadorna godkänns sällan som arbetsskador, eftersom
vetenskapen inte intresserar sig för denna typ av arbetsmiljöer. Nästan ingen
forskning finns kring arbetsskador relaterade till så kallade kontorsfabriker,
som till största delen, åtminstone förr i tiden, utgjordes av kvinnor.

I begreppet arbetsskador ryms inte bara olycksfall, plötsligt utifrån kommande
skador och stressjukdomar utan också förslitningsskador.

De flesta med förslitningsskador, inom Fackförbundet STs område, är kvinnor
som har arbetat länge med vanligt kontorsarbete. Ofta startade de sin karriär
med maskinskrivning på 60-talet. Dagens höj- och sänkbara skrivbord existerade
inte. De fick vara glada om höjden på kontorsstolen gick att justera,
tillhörande armstöd fanns inte. Skrivmaskinerna var manuella. Ofta skrevs både
två och tre kopior samtidigt, ibland ännu flera. Då gällde det att ha ett fast
nedslag på tangenten för att nå igenom alla karbonpapper, så att sista kopian
skulle bli läsbar. Det gällde att skriva rätt från början. Att sudda på alla
kopior var ett bökigt och ibland ogörligt arbete. Att börja om från början
flera gånger var inte att tänka på, eftersom papper och karbonpapper var dyrt.
Ljuset var inte heller det bästa. Skrivmaskinen stod vanligen på ett så kallat
maskinskrivningsbord - ett litet bord med hjul. Manuskripthållare existerade
inte. För att inte rullbordet skulle, just det, rulla iväg, fick arbetstagaren
försöka ”snirkla” benen omkring bordet så att det stod still. Arbetet i denna
låsta arbetsställning var enformigt och repetitivt, ofta utan pauser timme ut
och timme in, år efter år. Det gällde att skriva fort och rätt. Arbetstempot i
dessa kontorsfabriker var högt.

Kontorsfabrikernas offer, de flesta medelålders kvinnor, har diagnoser som
cervikobrakialt syndrom, cervikokranialt syndrom, cervikal rizopati, värk i
trapeziusmuskeln med mera - i dagligt tal kallat smärta i nacke, axlar och
bröstrygg. Samtidigt har dessa kvinnor ofta åldersförändringar, så kallade
degenerativa förändringar. De drabbar oss alla, så gott som alltid, oavsett
vad man arbetat med. Dessa åldersförändringar börjar redan i 20-års åldern,
och de flesta lever med dem utan några besvär.

Det tragiska är, att avsaknaden av forskning kring denna typ av arbetsskador,
gör att de tolkas som naturliga åldersförändringar och att värken därmed inte
kan bero på arbetet. Forskningen har istället inriktat sig på typiskt manliga
arbeten med fysiskt tunga lyft och rörelser, och på senare tid även till
typiskt "kvinnliga" arbeten i vården. Ingen har varit intresserad av alla de
kvinnor, som började sina karriärer i de så kallade kontorsfabrikerna. Icke
desto mindre har dessa kvinnor i stor utsträckning drabbats av värk och skador
i nacke, axlar och bröstrygg.

Vid enformigt och repetitivt arbete drar nackmusklerna ihop sig. Värken
kommer. Utan rätt arbetsförhållanden och tillräckligt med pauser, efter
månader och år, blir arbetsförmågan sämre. Värker finns där hela tiden, och en
dag räcker inte ens semestern till för återhämtning. Hemma blir vardagliga
göromål omöjliga att utföra. Livet krymper. Men en arbetsskada är det inte,
säger läkarvetenskapen, eftersom den inte vet. Vad vet den om dagens arbete
vid datorerna?


Annette Carnhede, förbundsordförande, Fackförbundet ST Marguerite Toll, arbetsskadehandläggare, Fackförbundet ST

(fotografier finns på hemsidan www.st.org under "Press")

--
Lena Gennemark Edsbäcker, pressekreterare
Fackförbundet ST - www.st.org
Mobiltel 070 314 52 73
E-post lena.gennemark@st.org
Tel 08-790 52 73
Fax arb 08-723 03 55

Besöksadress: Sturegatan 15
Postadress: Box 5308, 102 47 STOCKHOLM
Tel vxl 08-790 51 00