Svensk Israel-Information

Intervju med den palestinske premiärministern Salam Fayyad i israelisk tidning

Pressmeddelande   •   Feb 27, 2010 20:34 CET

Nahum Barnea intervjuar Salam Fayyad i Yediot Ahronots helgbilaga 21 februari


Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga 21/2-2010. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig.

Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Översättning : Anna Veeder

http://annaveeder.wordpress.com/2009/11/21/nahum-barnea-intervjuar-salam-fayyad/