Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet

IVA-sjuksköterskor tvivlar på metoden att fastställa total hjärninfarkt

Pressmeddelande   •   Jun 03, 2011 10:07 CEST

Fler än hälften av Sveriges intensivvårdssjuksköterskor tvivlar på att man med klinisk neurologisk undersökning kan konstatera att en patient avlidit i total hjärninfarkt. Bland IVA-sjuksköterskor finns en uppfattning att denna osäkerhet kan påverka anhöriga när beslut ska fattas om organdonation. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin.

Vård i livets slutskede inom intensivvården, IVA, innefattar även vård av personer som har avlidit i total hjärninfarkt och som genom sin död blir potentiella organdonatorer. I avhandlingen undersöktes IVA-sjuksköterskors attityder till och handlingar vid en möjlig organdonation. Faktainsamlingen skedde både med intervjuer och med enkäter som gått ut till hälften av alla yrkesverksamma IVA-sjuksköterskor i Sverige, cirka 1 100 stycken.

Enkätstudien visade att mindre än hälften, 48 procent, av IVA-sjuksköterskorna litade på att man med säkerhet kunde fastställa att någon avlidit i total hjärninfarkt när diagnostiken genomfördes med enbart kliniska tester. Det svenska regelverket reglerar att en läkare diagnostiserar dödsfallet med hjälp av särskilda kliniska tester. Kompletterande kontraströntgen av hjärnan utförs enbart vid speciella omständigheter, exempelvis när patienten är påverkad av läkemedel.

Författaren till avhandlingen, Anne Flodén, legitimerad sjuksköterska och forskare vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa, tycker att det är problematiskt om sjuksköterskorna som ska vårda dessa patienter känner tvivel över de metoder som används för dödsdiagnostik. Hon tror att en förklaring till deras tvivel kan vara att begreppet total hjärninfarkt utmanar de flesta av våra föreställningar om död och döende. Den döde har fortfarande ett hjärta som slår och en kropp som är varm, men är alltså enligt svensk lagstiftning avliden.
– Om man inte ser patienten som avliden, så är det inte konstigt om man inte heller ser möjligheten till organdonation.

Att respektera den avlidnes önskan sågs som självklart av IVA-sjuksköterskorna, oavsett om det innebar att organdonation blev av eller inte. Det var även viktigt att stötta familjen genom processen och att det beslut familjemedlemmarna kom fram till fattades av egen fri vilja.
- "Det får inte bli fel" var ett uttryck som återkom, såväl i mötet med familjen som vid vården av en möjlig donator, säger Anne Flodén.

Sjuksköterskans egna tankar om diagnosen total hjärninfarkt och organdonation ansågs vara viktigt på grund av att hon/han kommer att handla utifrån denna uppfattning, medvetet eller omedvetet. Denna uppfattning skulle även kunna påverka familjens inställning till organdonation.
– Om sjuksköterskan hyser tvivel skulle detta bli tydligt för familjen och kunna leda till osäkerhet även hos dem, menar Anne Flodén.
– Enkätstudien visade även att 39 procent av IVA-sjuksköterskorna hade varit med om att frågan om organdonation inte tagits upp med de närstående eftersom situationen ansetts vara så känslomässigt laddad att det bedömdes som olämpligt, konstaterar Anne Flodén.

Hon är tydlig med att ansvaret inte ligger på den enskilda IVA-sjuksköterskan utan pekar på behovet av en tydlig och stödjande organisation och av riktlinjer att använda genom donationsprocessen, särskilt i den tidiga fasen.
- Detta problem lyfte många av IVA-sjuksköterskorna fram i flera av studierna. De var besvikna över bristen på struktur och riktlinjer och de efterlyser därför mer stöttning av ledningen på sin arbetsplats i dessa frågor.

FAKTA ORGANDONATION 

För att man i Sverige ska kunna använda organ eller vävnad från en död person måste personen ha dött genom total hjärninfarkt, det vill säga hjärnan har helt slutat att fungera. Personen måste också ha dött när han eller hon vårdades med respirator. Hjärnblödning är den vanligaste dödsorsaken som ger möjlighet till organdonation. Om en person vill bli donator när han eller hon dör ska personen anmäla sig till Donationsregistret via Internet eller fylla i ett donationskort som man får på apoteket eller vårdcentralen. Det går också att tala om för sin familj vad man önskar.  När den avlidne har uttryckt sin vilja gäller den. Har man inte tagit ställning förväntas man vara positiv till donation. Om den avlidnes vilja är okänd så får de anhöriga tolka den avlidnes inställning till donation, och då har familjen rätt att säga nej. Man kan också registrera att man inte vill donera sina organ.

För mer information kontakta:
Anne Flodén, Leg. Sjuksköterska och forskare på institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin, telefon 0706-461267, e-post: anne.floden@vgregion.se

Handledare:

Anna Forsberg, docent på institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin, telefon 0707-301199, e-post anna.forsberg@fhs.gu.se

Avhandling för filosofie doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för vårdvetenskap och hälsa.

Avhandlingens titel: Attitudes towards organ donor advocacy among Swedish intensive and critical care nurses.

Avhandlingen försvaras onsdagen den 8 juni 2011, kl 13.00, Wallenbergsalen, Medicinaregatan 20 A, Göteborg

Här kan du läsa hela avhandlingen: http://hdl.handle.net/2077/24632

Lena Mattsson
Informatör, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet
Telefon: 031-786 3869, 076-024 82 70
e-post: lena.mattsson@sahlgrenska.gu.se

Sahlgrenska akademin är Göteborgs universitets största fakultet, med undervisning och forskning inom farmaci, medicin, odontologi och vårdvetenskap. Här bedrivs alltifrån grundläggande studier av molekylers struktur, via patientnära forskning i samarbete med Västra Götalandsregionen, till studier på befolkningsnivå. Allt för att förebygga, lindra och behandla sjukdom och ohälsa.