Miljöpartiet de gröna

Ja, jag är inte kommunist

Pressmeddelande   •   Okt 05, 2004 19:10 CEST

Grön ungdoms nyhetsbrev

Ja, jag är inte kommunist

Jag kallar mig inte kommunist. Runt om i världen och genom historien har människor som kämpat för rättvisa och frihet blivit förtryckta av kommunistiska regimer. Jag beklagar att det finns människor som fortfarande kallar sig själva för kommunister. De åstadkommer inget bättre än en onödig legitimering av kommunismens förakt för människors verkliga frigörelse från systemen.

De som kallar sig kommunister, Tove Fraurud, Lars Ohly och allt vad de i partiet som vill tvätta bort sin kommuniststämpel nu heter, kallar sig det för att kunna känna sig lite radikalare. Det är märkligt med tanke på att konservera kommunismen eller nån annan överreklamerad 1800-talsideologi in i vår tid är något av det mest konservativa och oradikala jag kan föreställa mig. Det är väldigt udda att inbilla sig att det inte går att vara radikal, kämpa för rättvisa, krossa maktstrukturer mellan könen, motverka storföretagens makt osv utan att vara kommunist. Som ett dåligt försök att tänka bort hela den internationella gröna rörelsen av aktivister och partier som dagligen arbetar för människors rättigheter, feminism, djurens befrielse, miljön, freden, friheten och rättvisan världen över - utan att känna sig tvingade att ha en skäggig gubbes avdammade 1800-talsism flåsandes i nacken.

Det är märkligt hur så många låter förlegade ideologier förtrycka möjligheten att tänka själv. Är det inte kommunism, så är det liberalism, neokonservatism, nyliberalism, nysocialism eller nån annan förlegad oradikal teori. För somliga är antaligen etiketten viktigare än innehållet. För varför vill man hänga upp sig på kommunismen, vars historia är så kantad av förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, folkmord, övergrepp och förtryck, när man inte måste göra det? Som att en del finner ett nöje i att värna om Gulag, planekonomisk kolaps, väpnad revolution och kalla krig.

Jag tror ingen som kallar sig för kommunist egentligen har tänkt själv.

Vi som är unga och går med i den gröna rörelsen gör det för att vi har tröttnat på både liberal och socialistisk politik. Vi ifrågasätter att 1800-talets socialistiska och liberala system-ismer, som delar samma kortsiktiga och bakåtsträvande synsätt i de flesta politiska frågor. fortfarande har makten över vårt samhälle. Vi gröna är de som lär ut att feministiskt självförsvar handlar om tjejer och killars möjlighet att vara något annat än sitt kön, vi är de som stödjer husockupationer för att bostadspolitiken spårat ut i röd och blå regi, vi är de som kampanjat för gratis kollektivtrafik långt innan kommunister kunde stava till miljökonsekvenser, vi är de som kräver en radikal omfördelning av pengar och resurser i samhället som gynnar de svagaste när sossar och vänsterpartister bedriver medelklasspolitik i riksdagen, vi är de som vill sparka de politiker från höger till vänster som vuxit fast på sina politiska uppdrag, vi är de som står upp för djurens rättigheter när ingen annan gör det.

Det finns med andra ord redan radikal rörelse som tar vår tids frågor på allvar. Den behöver inte nygamla kommunister uppfinna på nytt. Det är en rörelse som välkomnar alla aktivister som vill få utlopp för sitt radikala engagemang utan att kräva kommunistlegg vid dörren. Rörelsen heter den gröna rörelsen, partiet heter De gröna och ungdomsförbundet heter Grön ungdom. Ärligt talat, varför skulle jag vilja döda min radikalitet genom att kalla mig kommunist? Varför skulle jag vilja slösa mitt radikala engagemang i ett ungdomsförbunds som hyllar en kommunism som sett sitt bäst-före-datum för länge sen?

Att ta avstånd från kommunism - eller från kommunismens bundisteam industri, centralstyrning, militarism, ekonomism, människofötryck, djurförtryck och miljöförstöring - är ju en ren förutsättning för att vara radikal på riktigt.

Einar Westergaard
Språkrör för Grön ungdom