Ja till Livet

Ja till Livets vårdnätverk: Berättelse från en nybliven medlem

Pressmeddelande   •   Dec 15, 2009 14:13 CET

Jag har fått önskemål om berättelser från personer som gått med i Ja till Livets vårdnätverk.

Om intresse finns för att intervjua medlemmar i nätverket; kontakta mig på adressen gunilla.gomer@jatilllivet.se.

Här följer en berättelse från en person som anslöt sig i förrgår och precis skickade mig detta.

/Gunilla Gomér
Sjuksköterska och ordförande i Ja till Livet

---

Jag var 18 år och nyutbildad undersköterska och just fått mitt första jobb på en operationsavdelning här i landet. Året var 1976. Normalt utfördes inte aborter på den avdelningen jag arbetade. Men på helgerna då vi hade jour kunde det hända att vi även fick rycka in i samband med gyn-operationer.

Vid den här tiden så var jag inte särskilt medveten om vad aborter innebar och hade inte tänkt så mycket på det.

Efter några månaders arbete så trivdes jag riktigt bra att arbeta på operation. Det var helg och jag hade jourtjänstgöring. Endast akuta operationer utfördes på helgerna. Den här helgen kom en av gyn-läkarna och sa att han skulle utföra en abort akut. Vanligtvis var aborterna inbokade i förväg och utfördes på vardagarna. Motiveringen till denna "akuta" abort var enligt läkaren att den var i ca 20:e veckan och man ville inte vänta längre då den i så fall skulle bli alltför sent utförd.

Eftersom jag aldrig varit med vid en abort så ville mina kollegor att jag skulle duka fram instrumenten och förbereda för ingreppet, så att jag skulle få lära mig. Jag la märke till att mina kollegor var väldigt angelägna att jag skulle "lära" mig detta och samtidigt upplevde jag att de tyckte det var skönt att jag skulle göra det, så de skulle slippa.

Det kändes obehagligt att börja förbereda. Hastigt började mina tankar snurra kring abort, om det var rätt eller fel. Det kändes väldigt fel och jag försökte slippa men mina kollegor lät mig med mycket bestämdhet förstå att jag måste göra detta så jag fick lära mig. Läkaren kom och utförde aborten med de instrument som jag dukat fram. Det gick snabbt och hans enda kommentar när barnet gled ned i hinken var "hoppsan, det var nog lite större än beräknat". Alltså senare än 20:e veckan.

Läkaren gick, liksom mina kollegor. Jag lämnades ensam med att städa undan. På den tiden behandlades aborterade barn som avfall. Det var med en mycket obehaglig känsla som jag slängde hinkens innehåll i soptunnan. Tankarna flög runt. Levde barnet? Vad hade jag gjort? Vad håller vi på med?

Efteråt var jag förkrossad och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fattade beslutet att aldrig mer delta i någon abort.

På måndagen gick jag till vår klinikchef och meddelade att jag inte kunde tänka mig att delta i abort igen. Jo, det fanns en samvetsklausul så jag hade rätt att vägra men då skulle jag inte få arbeta kvar på operation. Jag skulle bli förflyttad till resursen och få hoppa in på olika avdelningar där man för tillfället behövde extra personal. Jag accepterade detta och blev förflyttad några dagar senare. De ville dock att jag skulle vara kvar på operation tills de hittade någon annan.

Under de dagarna jag var kvar på operation utsattes jag för en enorm press från avdelningschef och kollegor. Man tog in mig på personalrummet och försökte övertyga mig om hur rätt det är med aborter. Att det var bättre att abortera ett barn än att det skulle växa upp oönskat osv. Jag var förbluffad över att man var så angelägen att omvända mig. Jag var förskräckt och kände att jag måste bort från denna hjärntvätt så snart som möjligt.

Jag är inte abortmotståndare och skriver inte heller detta för att anklaga någon. Orsaken är för de ofödda barnens skull, för att mammor ska få det stöd de behöver för att våga föda och för all den vårdpersonal som ofta dagligen ställs inför liknande situationer som jag ställdes inför. Vi behöver detta nätverk, få dela svåra erfarenheter, få stöd och någon att lätta sitt hjärta inför när så behövs.

Jag var 18 år när detta hände. Jag hade flyttat hemifrån för att få detta jobb ca 25 mil hemifrån. Om Ja till Livets nätverk för vårdpersonal hade funnits då, hade det varit en stor hjälp och ett viktigt stöd för mig i denna situation. Det är med stor glädje jag nu sett att Ja till Livet startat detta nätverk.

---