Amzungo Volontärresor

Jessicas volontärtid i Brasilien

Pressmeddelande   •   Apr 08, 2013 14:02 CEST

Jag landade i Curitiba sent en fredagkväll i början av januari. Jag möttes på flygplatsen av min värdsyster Leticia och hennes vän som skjutsade mig till mitt nya hem den kommande månaden. Väl där möttes vi av värdmamman Olga och en livlig pudel som hade flera olika namn (Leticia och Olga hade inte lyckats komma överens om ett). Vi åt en sen kvällsfika innan jag fick flytta in i mitt rum och stupa i säng efter ett dygns resa. Under helgen kollade jag in staden lite och upptäckte att den var trevligare och modernare än jag förväntat mig.  Den har bl.a. många parker och kallas för ”den gröna staden”, och sägs också vara en av de bästa av de stora brasilianska städerna att bo i. På måndagen kom koordinatorn Rafaela och hämtade upp mig och tog mig till barnhemmet där jag skulle vara och hjälpa till de fyra närmsta veckorna. Efter att ha fått en rundtur och lite info blev jag hemskjutsad för att ladda inför volontärarbetet som började nästa dag.

Projektet jag var på var alltså ett barnhem för barn som kommit dit p.g.a. familjeproblem som misshandel, alkohol och droger. Barnhemmet består av två olika hus – ett för de minsta på 0-1,5 år och ett för de äldre på 2-12 år. Jag tillbringade halva dagen med de små och den andra halvan med de större. Min uppgift var att leka med och passa de äldre barnen och att leka och gosa med, trösta, mata och vid något tillfälle byta blöja på de yngsta. Eftersom jag inte kunde någon portugisiska fick jag hanka mig fram på min spanska så gott jag kunde. Dock låter de två språken ganska olika och det var inte mycket jag hängde med på i början när barnen försökte prata med mig, så det var lite synd. Samtidigt var det lite roligt att försöka gissa vad de sa; antingen skakade jag på huvudet eller nickade och hoppades att det var rätt. Personalen kunde inte heller någon engelska så jag hade svårt att kommunicera även med dem, men de var ändå vänliga och ville alltid bjuda på fika innan jag skulle gå hem. Att vara med de yngsta barnen och bebisarna kändes lite lättare eftersom arbetet med dem inte krävde samma språkkunskaper som jag kände att jag egentligen hade behövt när jag var med de äldre barnen. Med de större barnen kände jag att språkbarriären gjorde att jag inte kunde bidra med lika mycket vilket kändes lite tråkigt. Jag hade i alla fall en aktivitet på eget initiativ med några av dem då vi vek pappersflygplan och loppor bl.a. vilket barnen tyckte var roligt. De älskade också att lyssna på musik på min iPod och att hålla på med mitt hår. På måndagar, onsdagar och fredagar sattes de yngsta i bilstolar i en minibuss som skumpade fram till en simhall där det var babysim. Alla som assisterade där var frivilliga Curitibabor. Jag hjälpte också till iförd tight badmössa matchande den som bebisen jag höll i hade. Babysimmet var en rolig aktivitet som verkade uppskattas av både barn och volontärer, och jag fick t.o.m. några vänner där.

På fritiden och helgerna umgicks jag med Leticia och några av hennes vänner. Vi åkte en helg till Guaratuba, en stad vid kusten där vi bodde hos Leticias pojkväns morföräldrar i en fin lägenhet med utsikt över havet. Att bo med Leticia och Olga var verkligen en av de bästa sakerna med resan. De var snälla, omtänksamma och måna om att jag skulle se och uppleva så mycket som möjligt. Genom att bo med en brasiliansk familj och se hur vardagslivet är och även bli introducerad till andra familjer via deras släkt och vänner fick jag också en mer genuin insyn i det brasilianska livet och kulturen.

När fyra veckor hade gått var det dags att säga hejdå. Det kändes som att tiden hade gått ganska lagom fort men ändå var det tråkigt att behöva lämna alla gosiga barn. Önskar att jag hade kunnat ta med dem hem! Som tur är blir de bra omhändertagna och ombesörjda även om det är sorligt att de måste bo under de relativt opersonliga förhållanden som ett barnhem innebär och inte med en egen familj. Tanken med barnhemmet är att barnen antingen så småningom ska kunna komma tillbaka till sina familjer eller bli adopterade. Jag vet inte hur lång tid de kan få stanna där, men jag fick veta att det tar minst fyra år innan ett barn kan adopteras (brasiliansk byråkrati är antagligen problemet) vilket jag tycker låter alldeles för mycket. Men naturligtvis är barnhemmet ett tusen gånger bättre alternativ för barnen än att bli kvar i de hemska familjeförhållanden som gjort att de kommit dit. Barnen får också vara med på en massa aktiviteter både på och utanför barnhemmet och blir på så sätt säkert mer stimulerade än många andra barn. Förmodligen finns det många barn som skulle behöva bli befriade från destruktiva familjeförhållanden och få ha det som de här barnen. Projektet är verkligen givande från det perspektivet, och den kärlek och omtanke man kan ge barnen som volontär är också ovärderlig. Dessutom kan jag säga att jag aldrig förr fått så mycket kramar och gos, så att bidra med det var ett rent nöje!

Förutom volontärarbetet gjorde jag även en utflykt till Iguazufallen som ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina och är ett av världens sju naturliga underverk. Det var mäktigt att se och en häftig upplevelse var bl.a. att åka båt in under fallen och bli dränkt av vattnet som forsade ner. När jag åkte ifrån Curitiba fortsatte jag till Rio de Janeiro där jag lyckats få toppenboende via koordinatorn Rafaela. Jag fick bo hos en familj i en lägenhet i Copacabana – ett kvarter från stranden. Jag kunde inte ha fått det bättre, och där stannade jag också sammanlagt tre veckor. Men turen var inte slut där; en vän kom ner på spontanbesök under en vecka och vi upplevde karnevalen tillsammans vilket förstås blev ett minne för livet, liksom hang glidingen jag gjorde över Rio någon dag innan jag skulle åka hem. Som ”carnival-rehab” åkte jag och slappade på stranden i den lilla kuststaden Paraty och på natursköna ön Ilha Grande.

Nu en månad efter hemkomsten saknar jag fortfarande alla mysiga barn och värdfamiljen. Dock har jag kontakt med några som jobbar på barnhemmet och volontärerna från babysimmet så det känns inte jättelångt borta. Förhoppningsvis kommer även Leticia och kanske också Olga och hälsar på mig i Sverige nu i sommar då de har släkt i England som de ska besöka. Då får jag vara värd åt dem och de får se min kultur och vardag. Det känns som ett bra exempel på vad man kan få ut av en volontärresa till Brasilien.

/ Jessica Viktorsson


Idén om Amzungo Volontärresor växte fram genom ett möte med de fattiga barnen i Zambia 2007 och utvecklades vidare till en vilja att skapa möjligheten för andra att, precis som vi gjorde, få uppleva det fantastiska med att vara volontär. Vi som arbetar på Amzungo Volontärresor har besökt våra projektländer och vet att du kan göra en stor skillnad på dessa platser och projekt. Vår vision är att din resa med Amzungo Volontärresor ska gynna lokala projekt och till bästa möjliga pris ge dig en upplevelse för livet!