Göteborgs universitet

Journalisters egna krisreaktioner en utmaning vid katastrofrapportering

Pressmeddelande   •   Sep 25, 2008 10:46 CEST

Reportrar och fotografer som blir professionella ögonvittnen till katastrofer är att betrakta som drabbade på samma sätt som överlevande, anhöriga och räddningsmanskap. Det visar en ny avhandling vid Göteborgs universitet.

Att komma som reporter eller fotograf till en olycks- eller katastrofplats innebär i många fall yrkesmässiga och personliga kval för den enskilda journalisten. Ett uppdrag som inte består av att rädda liv, utan av att bevittna och rapportera, kan upplevas som provocerande av både omgivningen och journalisterna själva. Konflikter som uppstår på olycksplatser bottnar ofta både i andras okunskap om mediernas roll och i journalisternas oförmåga att förhålla sig till egna och andras krisreaktioner.
- Trots bristande träning för krissituationer kan många journalister ändå hantera sina egna reaktioner på händelsen och den extrema arbetssituationen, säger Liselotte Englund, som kartlagt krisreaktioner och arbetssätt hos reportrar, fotografer och redaktionsledare utifrån en fallstudie av Göteborgsbranden 1998.
- Men det utesluter inte att psykologiska besvär kan drabba journalisten efter slutfört uppdrag. Här har medieföretagen ett stort ansvar att stötta och hjälpa medarbetarnas återhämtning, och att ha rutiner för organisatoriskt lärande, säger Liselotte Englund.

Psykiskt påfrestande
Journalisterna i undersökningen bemästrade den psykiskt påfrestande arbetssituationen genom att i olika utsträckning vara känslomässiga eller problemlösande. De olika reaktionssätten beskrivs i fyra journalistroller som Liselotte Englund kallar Vittnet, Vesslan, Murveln och Räddande Ängeln. Den sistnämnda är mycket ovanlig och representerar journalister som övermannas av egna krisreaktioner och viljan att hjälpa och för en stund överger sitt journalistiska uppdrag.
Kunskap om hur journalister reagerar på en olycksplats kan också ge insikter om varför medierapporteringen ser ut som den gör.
- Att höja journalistkårens kunskap om normala krisreaktioner leder till psykologiskt bättre rustade journalister och sannolikt också till en bättre traumajournalistisk.
Tio år har gått sedan brandkatastrofen på Backaplan i Göteborg. Liselotte Englund menar att vi måste fråga oss om svenska medier blivit klokare sedan dess.
- Svaret är i några avseenden ja. Insikten om stödbehov efter sådana här händelser har ökat, och vissa pressetiska missteg upprepas inte. Men om vi ser på behovet att bättre rusta journalister genom utbildning i krispsykologi och katastrofjournalistik, så har det inte hänt mycket. Trots rekommendationer om detta i statliga utredningar och andra rapporter ända sedan Estoniakatastrofen för drygt två decennier sedan.

Tio rekommendationer
Liselotte Englunds avhandling utmynnar i tio rekommendationer för traumajournalistik eftersom de nuvarande pressetiska reglerna ger alltför otillräcklig vägledning under extrema förhållanden.
- I dessa situationer, när pressetiken borde vara som viktigast, är den som svårast att följa. Därför riskerar den etiskt mest känsliga medierapporteringen utmynna i de mest beklagliga felbedömningarna. Genom bättre förberedda journalister och medieorganisationer kan det undvikas, säger Liselotte Englund.

AV: Lena Olson
031-786 4841

Avhandlingens titel: Katastrofens öga - en studie av journalisters arbete på olycksplats
(Eng: The Eye of the Disaster - a Study of Journalists' Work at Accident Scenes and Disaster Sites).
Länk till elektronisk upplaga av boken: http://hdl.handle.net/2077/17698

Fakultetsopponentens namn: Professor Larsåke Larsson, Örebro universitet
Tid och plats för disputation: Fred. den 26 september 2008, kl. 13.15 Annedalsseminariet, Seminariegatan 1A, Göteborg.
Avhandlingen kan beställas hos: majken.johansson@jmg.gu.se och kostar 200 kronor plus moms och porto

Avhandlingsförfattare: Liselotte Englund, tel 070-588 59 48 (mobil), 0226-70040 (arb.), 0226-70218 (bost.)
E-post:liselotte@englundmedia.se
Webb: www.jmg.gu.se ; www.englundmedia.se