Socialstyrelsen

Kamedo går vidare - Libanon test på krisberedskap

Pressmeddelande   •   Nov 22, 2006 09:35 CET

I över 40 år har den katastrofmedicinska organisationskommittén funnits, Kamedo, och har nu gett ut 90 rapporter från olika katastrofhändelser, skrivna av svenska observatörer för att vi skall kunna dra slutsatser för vår egen krisberedskap. Fyller de någon funktion i dag? Jo, anser Socialstyrelsen och förstärker Kamedo-organisationen.

­ – Nu är det dags att föra ut rapporternas budskap till höga beslutsfattare så att vi får genomslag, var ett avslutande budskap från Kamedo-medlemmen Helge Brändström, Umeå. Hans maning gavs till deltagarna vid Kamedo-seminariet som hölls i Stockholm den 16 november.

Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund och krisberedskapsenhetens chef Per Kulling inledde och berättade en del om vad som hänt sedan 1964 då försvarsmedicinska forskningsdelegationen startade Kamedo-verksamheten, och vad som kommer att ske vid kommande årsskifte. Socialstyrelsen tog över ansvaret 1988 och Kamedo har studerat både svenska och utländska katastrofer. Mer om Kamedo och rapporter finns på Kamedos webbsidor.

Vid årsskiftet blir Per Kulling ansvarig för Kamedoverksamheten vid Socialstyrelsen. I planerna finns en mer systematiserad insamling och rapportering av observatörernas material. De befintliga rapporterna skall också systematiskt analyseras, nya typer av rapporter med ett tema skall tas fram och det internationella samarbetet stärkas.

Nya rapporter
Under dagen sammanfattades de tre senaste Kamedo-rapporterna, om terrorattacken på Bali, terrorattacken i Madrid och översvämningarna i Tjeckien och östra Tyskland. Några kommentarer var bl a att i Madrid fann man att många av de skadade hade främmande kropp i ögat, och ögonläkarnas roll i katastrofmedicinen har man inte tidigare funderat över.

Hur skulle vi klara en terrorattack i en svensk storstad? undrade publiken. Man har tittat på beredskapen i Stockholm inom ramen för det s k projekt Storstad och vet att man måste ha ett regionalt ledningstänkande.

En detalj från Madrid var att alla utplacerade bomber (dolda i sportväskor och med mobiltelefoner satta på alarm som utlösare) inte sprängdes; man hade missat 12- och 24-timmarsvisning. En av de odetonerade hade tagits om hand och placerats på en stor polisstation i tron att det var en vanlig väska. Lyckligtvis insåg man i tid att det var en bomb.

Vid översvämningarna i Tjeckien och Tyskland lyckades man evakuera stora mängder människor på mycket kort tid. I Prag var man mycket väl förberedd eftersom man haft många översvämningar. Likadant i Dresden.

Birgit Zetterberg-Randén, Socialstyrelsen, kommenterade socialtjänstens insatser. I Sverige har vi många sjuka och handikappade som bor hemma, och då kan evakuering bli mycket svårare.

Pär Aleljung, från Norrvatten i Stockholm, ville fästa församlingens uppmärksamhet på VAKA, en organisation som Livsmedelsverket initierat och som skall vara stöd och bollplank när det blir problem med försörjning av dricksvatten.

­– Det är bra om ni vet att vi finns och att vi nås via SOS Alarm, sade han, med anledning av att just dricksvattnet hade blivit problem vid de stora översvämningarna när avloppsvatten trängde in i färskvattenintagen.

Psykosocialt omhändertagande
Tom Lundin vid Socialstyrelsens Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala gav en sammanfattande bild av vad vi vet om katastrofpsykologi och psykosocialt omhändertagande. Vår tidsålder är tekniskt säker, men vi kan nog räkna med att terrordåd kommer också här i Sverige.

Så sent som 1978 var Huddinge sjukhus det enda med utarbetade katastrofplaner (”anhöriga hänvisas till kirurgkafeterian”), men när den svåra bussolyckan i Norge med svenska skolbarn inträffade insåg man att sjukvården behövde grupper med psykosocial kompetens.

Vid stora katastrofer är det svårt att klara arbetet för också personal i räddningstjänst och sjukvård är utsatta för stark stress. Det har talats mycket om debriefing, och nu vet man ganska väl vilka metoder som är bra för personal.

Vi vet också mer om när tidigt psykosocialt omhändertagande är bra. Termen debriefing har missbrukats; det är ingen behandlingsmetod utan ett strukturerat samtal med i förväg organiserade grupper för att arbeta igenom en svår händelse. Däremot kan man inte behandla enskilda personer.

– Man skall bemöta personer i katastrofer som skadade, inte som offer, underströk Tom Lundin. Skadade kan läkas, offer blir man för alltid.

Några andra erfarenheter är att man skall vara ärlig, beskriva hur det är för fantasier kan vara värre. Barn och föräldrar skall inte skiljas åt. I det akuta skedet så skall man inte gå in med aktiva psykosociala insatser. Det gäller lika för psykiska trauman som för somatiska: värme, vätska och vila – trygghet är det viktigaste. Att en medmänniska är närvarande räcker långt.

Sedan är det sociala stödet viktigt, och man kan screena för att försöka fånga upp vilka som är i riskzonen för posttraumtiskt stressyndrom. Det finns evidens för att kognitiv beteendeterapi är verksam som behandling.

Tom Lundin gav också några siffror från olika studier över hur vanligt det är att utveckla PTSD. Det är stora skillnader. När man studerar hela befolkningar är prevalensen 0,9–12,3 procent. När man följt upp grupper som varit med om stora olyckor ligger siffrorna efter några år på ca 21–33 procent. Tom Lundin håller på med en 25-årsuppföljning av en brand i Borås där det verkar som om ca 10 procent fortfarande har problem (se Kamedo-rapport 39/1979).

Vi reagerar olika på svåra situationer. Vad är en normal reaktion på en onormal händelse? Är det en reaktion eller ett sjukdomstillstånd? När krävs vårdomhändertagande eftersom en hel del läker ändå?

Det svåra är att effekterna kan komma ganska lång tid efteråt hos personer som verkat helt friska. Det finns behandlingsmetoder också för svåra fall, men i de flesta fall är det bäst att kombinera psykosocial, psykologisk och farmakologisk behandling.

Libanonerfarenheter
Efter tsunamin har den svenska beredskapen för att bistå svenskar i utlandet utretts. En hel del förändringar har redan genomförts, och första testet blev sommarens massevakuering från Libanon. Jonas Holst, Socialstyrelsens beredskapsenhet, redovisade förslag till den nya katastroforganisationen för att bistå svenskar utomlands vid inträffade katastrofer, en organisation som utarbetats i samverkan mellan UD, Räddningsverket och Rikspolisstyrelsen. Ett mål är att 2009 ha 165 personer i en utbildad och övad personalgrupp som kan skickas ut. En del är redan gjort, och Libanonkrisen visar att vi är på rätt väg. Det förslag som lämnades till regeringen i våras om sjukvårdsdelen i en beredskapsstyrka med lag om att landstingen skall vara med i en sådan uppbyggnad har ännu inte beretts färdigt inom regeringskansliet.

Delen med en initial bedömningsgrupp hemma plus en bedömningsenhet på plats har prövats inte bara i Libanon.

Från det praktiska arbetet med Libaononevakueringen gav Per-Olof Michel, Louis Riddez och Per Örtenwall några ögonblicksbilder. Louis Riddez konstaterade att man kan få oerhört mycket information via webben och Google, så mycket att man ibland kan avgöra om man alls behöver åka till platsen.

Hans slutsats är att insatsen kostade mycket och att den nya organisationen fungerade bra även om naturligtvis delar av strukturen behöver mer utprövning.

– Men är det lämpligt att ha brandövning med brinnande flygplan på Arlanda när man kommer hem? undrade han.

Per-Olof Michel ansåg att han som ”flygplatschef” på Larnaca fick syssla med masspsykiatri med 1 000 personer. En erfarenhet var att de gaphalsar som var mest till besvär kunde lugnas när de fick aktivt hjälpa till, med bl a prioritering av vilka som fick plats i flygplanen.

– Man måste vara en förebild själv och tåla att klä skott för all kritik mot samhället. Men de allra flesta var glada och tacksamma.

Vad man också lärde sig var att priset stiger med efterfrågan. Att chartra ett fartyg kostade före krisen en miljon, men under krisen nio.

Dagens avslutande diskussion blev inte så mycket en diskussion som ett konstaterande att vi måste agera tillsammans, både militärer och civila myndigheter. Det behövs ett tvärsektoriellt tänkande och alla närvarande uppmanades att gå med i det webbaserade informationssystem som Krisberedskapsmyndigheten tagit fram. Information till allmänheten måste också utformas gemensamt, och exemplet med call center och webbinformation under fågelinfluensa/pandemi-perioden i våras var uppmuntrande.

Det finns etiska problem: många svenskar är utomlands, men när är det rätt att staten hjälper och hur stort är den enskildes ansvar att ha reseförsäkring? Det behövs en närmare analys av dessa etiska frågor. Finns det en gräns när man kan se att den enskilde inte har möjlighet att klara sig på egen hand?