Knock Out Kaine

Knock Out Kaines debut album takes in a great 7.5/10 from Rockbladet

Pressmeddelande   •   Aug 23, 2012 11:02 CEST

Knock Out Kaine slår mig på fingrarna direkt med öppningsspåret, och tillika titelspåret, House of Sins. En partyrockande, 80-tals osande sleazedänga där intro-riffet direkt får mig att tänka på Mötley Crüe. Dean Foxx sjunger dock betydligt bättre än Vince Neil och lyfter låten med sin klockrena sleaze/hårdrock-röst. Spår nummer två är Liquor Up som med sitt grooviga gitarr-riff och sin allsångsvänliga refräng fortsätter hålla mig på helspänn och väntar på vad nästa låt kan bjuda på, kan de följa upp denna mästerliga öppning.   Little Crystal som kommer som spår tre låter väldigt mycket LOVE/HATE och jag tycker att de gör ett strålande jobb. På en marknad där det poppar upp band som ogräs och fler och fler vill låta som giganterna från det ljuva 80-talet känner jag direkt efter tre låtar att Knock Out Kaine ligger i toppen, det är välproducerat, välspelat, bra låtar och även om det inte är direkt innovativt så levererar de och man hör verkligen spelglädjen.   Plattan fortsätter med Set the night on fire som tuffar på i samma anda, men sen som spår fem kommer en förändring. Backdoor Romeo, en akustisk och beach-rockig låt som för tankarna tillbaks till Spread Eagle och Southgang och de gör det jäkligt bra. Skinstar driver upp tempot igen efter den akustiska midtempo-låten, dock inte lika bra och den här är nog en av plattans svagare låtar.   Coming Home som följer upp Skinstar är en lugn, akustisk arenaballad och även denna doftar Southgang men de gör de bättre än många av deras förebilder och är nog en given singel, jag ser tändare i luften, trånande tonårsflickor och stora hår som svajar för vinden. När tändarna slocknat drar de igång med Going Down (she goes) följt av den tyngre Time och Save me, ytterligare tre låtar i partyrockens sleazetecken dock inte lika starka som öppningen på plattan.   Knock Out Kaines debutplatta House of Sins avslutas med Moving on och jag känner 80-talet i hela kroppen och hade jag inte varit en gråsprängd och tunnhårig man i mina bästa år hade jag suttit och svängt med min enorma hårman i takt till tongångarna. De vill jämföras med Guns & Roses och Möley Crüe men jag känner, som tidigare sagt, mer Spread Eagle, Southgang och Tuff men det ligger ju i betraktarens öra.   Plattan är jäkligt bra rakt igenom, dock tappar den tryck mot slutet och produktionen är nästan lite för polerad (se statisk), så pass att det förlorar tryck på grund av detta. Jag ser ändå fram emot att få höra och se mer av Knock Out Kaine, håller nästa platta samma kvalitet är jag säker på att de kommer vinna många fans, både unga rebeller som upptäckt och funnit passionen i denna genre samt rävar som mig själv vilka som varje morgon slår upp sina trötta ögon och önskar att det var 1985 igen.

Carl Berglund - Rockbladet