Den okända hästen

Kritik av valdemokratin

Pressmeddelande   •   Sep 27, 2010 08:00 CEST

Valdemokrati innebär att folkviljan uttrycks i allmänna val vart fjärde år. Kommunikationen mellan medborgare och förtroendevalda koncentreras till valrörelsen. Väljarna påverkas genom saklig information eller genom övertalning. Saklig information gör det möjligt för väljarna att själva skapa sin övertygelse, men övertalning är oöverträffat när det gäller att på kort tid få personer att ändra sin uppfattning.

I samband med valrörelsen lägger partierna stora resurser på att nå ut med sin information. Informationen är nödvändig eftersom demokratin förutsätter att väljarna känner till sina valmöjligheter. Men det finns gränser för hur mycket information vi kan tillgodogöra oss. När alla partier samtidigt gör löpande strategiska utspel för att få genomslag i media så drunknar det mesta i informationsfloden. Endast de starkaste aktörerna och de mest dramatiska rösterna tränger igenom.

Valrörelsen kan beskrivas som en tävling i strategisk marknadsföring - en tävling där partiledarnas personlighet och utstrålning samt valarbetarnas övertalningsteknik fäller avgörandet. Väljarna blir mättade på partiernas information, samtidigt som de blir alltmer mottagliga för känsloargument ju mer valdagen närmar sig. I det läge som uppstår är det svårt för medierna att hålla sig neutrala. Det uppstår en polarisering där enskilda politikers misstag och konflikter blir dramatiska ingredienser. Det som är tänkt att vara en period av allmänbildande upplysning urartar till dokusåpaliknande underhållning.

Valdemokrati går ut på att öppna det politiska systemet vart fjärde år så att människor får vara med och rösta om vem som ska bestämma. Efter valet isolerar sig systemet. Före valet är all politisk information öppen och offentlig. När valet är klart sluter sig det politiska systemet som en mussla. Partierna förhandlar i det fördolda och medierna får ingen inblick i vad som försiggår. De tvära kasten mellan maximalt och minimalt informationsflöde visar att det politiska systemet inte är så transparent som vi skulle önska. Såväl överskott som underskott på information minskar väljarnas insyn och försämrar deras möjlighet att fatta rationella beslut. Bristen på intresse för väljarna mellan valen gör det lätt att uppleva att valrörelsens syfte är att legitimera ett system där väljarna egentligen inte skulle behövas.

Ett annat problem med valdemokrati är att partierna tvingas att ge attraktiva vallöften. Konkurrensen mellan partierna gör att de frestas att lova mer än vad samhällsekonomin tillåter. Om valets vinnare har gjort stora utfästelser så kan de antingen välja mellan att hålla sina löften och sätta hela samhällsekonomin i gungning, eller ta ansvar för den ekonomiska politiken och därmed svika sina vallöften och väljare. Båda strategierna minskar förtroendet mellan väljare och folkvalda.

Det är inte bara väljarna som utsätts för ett osunt informationstryck före valet. Även politikerna överhopas med information i valtider. Många intresseorganisationer utnyttjar valrörelsen för att pressa partierna till att gynna deras medlemsgrupper och driva deras frågor. Medierna har också svårt att förhålla sig neutrala. De styrs av den politiska agendan som finns bakom mediaföretagen och är beroende av att hålla sig väl med sina stora annonsörer.

I den polarisering som uppstår koncentrerar sig media på personer istället för sakfrågor och argument. Störst är koncentrationen kring partiledarna. De hamnar i direktsända intervjuer där de förväntas kunna svara på alla möjliga frågor och ha all detaljerad information i huvudet. För att inte verka okunniga måste de omge sig med mediatränare och talskrivare som förbereder svaren. Dramaturgin gör så att fokus förflyttas från ideologi till person, från substans till yta. Det finns ingen tid för reflexion eller nyanserade debatter i den heta mediesituation som råder.

Ett annat problem med valdemokratin är att den främjar koalitionsbildning. Blockpolitiken bygger på att det finns en politisk motsättning som överskuggar andra - konflikten mellan olika samhällsklasser. Men den politiska kartan är föråldrad. Många andra samtidsfrågor är minst lika viktiga som den mellan borgarklassen och proletariatet, till exempel mellan fortsatt miljöexploatering och hållbar utveckling eller mellan öppenhet och slutenhet i det politiska systemet. Dessa frågor hör inte till något särskilt block.

Blockpolitik skapar en frustrerande situation för väljarna. Om till exempel en väljare vill rösta på miljöpartiet, så tvingas hon att gynna vänsterblocket. Eftersom partierna strävar efter att driva igenom så mycket av sin politik som möjligt, så leder det till att det bildas en "minimal vinnande koalition" - det minsta möjliga block av partier som krävs för att ha politisk majoritet. Förhandlingar mellan partiledarna får därmed en helt central roll.

Blockpolitik leder till att nära hälften av de folkvalda marginaliseras, medan resten tvingas att rätta sig efter partiledarnas överenskommelser. Att vinna voteringarna blir viktigare än att fatta beslut som en bred majoritet står bakom. Konkurrensen mellan partierna förvandlar politikerna från visionärer till strateger. Strategiska överväganden får dem att överge sina partiprogram och väljare.

Oligarkins järnlag är en politisk teori som utvecklades 1911 av Robert Michels. Oligarki innebär att makten koncentreras till några få personer, och teorin säger att alla organisationer - även demokratiska - utvecklas i denna riktning. Teorin kan sammanfattas med att en organisation förutsätter just organisation, vilket kräver att många beslut fattas varje dag. Eftersom besluten inte kan fattas effektivt av många människor, så kommer makten att koncentreras till ett fåtal personer i organisationens topp.

Oligarkins järnlag utgår ifrån att stora beslut inte kan fattas effektivt av ett stort antal människor. Svårigheten för många människor att träffas och debattera är en av orsakerna, menade Michels. Fysiska sammanträden är det traditionella sättet att kommunicera och fatta politiska beslut. Ett fysiskt möte bygger på att alla deltagare ser, hör och kan kommunicera med varandra och det betyder att en lagom stor mötesgrupp är mellan 5-11 personer. Som av en händelse brukar en grupp beslutsfattare bestå av just detta antal personer. Våra lagar och reglementen är alltså anpassade för ett samhälle där beslut fattas på fysiska möten, vilket är främsta orsaken till att oligarkier bildas.

Nu har den tekniska utvecklingen kommit så långt att beslut inte skulle behöva fattas enbart på fysiska sammanträden. Det är inte längre ett problem för många människor att debattera och rösta i sakfrågor. Informations- och kommunikationsteknik (IKT) tillåter ett bredare samarbete med fler deltagare, vilket betyder att oligarkins järnlag skulle kunna rubbas. Vi skulle kunna utveckla ett demokratiskt samspel mellan politiker och medborgare med stöd av IKT. En väl utformad modell skulle inte bara komplettera den representativa demokratin, utan leda till en nära samverkan mellan representativ och direkt demokrati.

Det politiska systemet skulle inte behöva vara så toppstyrt. Informationen som behövs för att fatta ett bra beslut finns i regel hos de personer som berörs av beslutet. Decentralisering innebär att beslut bör fattas av dem som berörs, inte av valda beslutsfattare. Politiska beslut skulle kunna decentraliseras i större utsträckning om inte lagar och förordningar motverkade det. Organisation och hierarki är två skilda saker. Om alla har rätt att medverka blir systemet självreglerande och mer decentraliserat. Intresset blir avgörande för vilka sakfrågor en person väljer att engagera sig i.

Amerikanske journalisten James Surowiecki menar att grupper av intresserade människor fattar kloka beslut under förutsättning att deltagarna är olika varandra, tänker självständigt och att besluten är viktiga för dem. Så skulle det representativa systemet kunna fungera om mångfalden av åsikter togs tillvara, men blockpolitiken leder till att beslut fattas av homogena grupper.

Det uppstår lätt grupptänkande om deltagarna tycker det är värdefullt att tillhöra gruppen och kunna fortsätta göra det. Självständighet är svårt i en homogen grupp därför att vi gärna imiterar varandra. Vi talar och klär oss likadant och vad värre är: Vi tänker och handlar likadant också. Genom att göra det går gruppen miste om information, vilket försämrar beslutsunderlaget.

Grupptänkande gör oligarkins järnlag till något allvarligare än bara ett demokratiproblem. Sammansvetsade beslutsgrupper kommer att ta för lätt på motargument och övertyga sig om att åsiktsskillnader är onödiga, vilket riskerar att leda till sämre beslut. Varför ska vi ha det så? Vi byter elbolag, bank, bil och internetleverantör när vi vill. Vi uppmanas att byta placeringar för våra pensionspengar. Varför kan vi inte byta politisk företrädare när vi vill – även mellan valen?

Effekten skulle bli att en regering som fattar dåliga beslut plötsligt inte har en majoritet bakom sig. Det vore många statsvetares mardröm, eftersom de tror att politisk stabilitet är förutsättningen för ekonomisk tillväxt. Men orsaksförhållandet är snarast det omvända: Tillväxt skapar politisk stabilitet. Om väljarna får det bättre så ger de sina politiker förnyat förtroende.

Ännu bättre skulle det vara och vi gick ifrån att bestämma vilka personer som ska företräda oss till att bestämma direkt vilken politik vi vill ha. Om man kan gå in själv och påverka direkt i sakfrågor så skulle det demokratiska systemet bli mer dynamiskt och därmed mycket mer flexibelt.

Vill vi anpassa demokratin till informationsåldern så bör vi snegla på hur den självreglerande marknaden styrs. Varje gång vi köper en vara kan det betraktas som att vi lägger en röst. Summan av alla konsumenters val styr marknaden. Något liknande skulle kunna ske i politiken om medborgarna får vara med och ta ställning i sakfrågor. Det är tanken bakom digital direktdemokrati.

Digital direktdemokrati innebär att hela politiska systemet blir öppet och transparent på internet. Öppenheten förhindrar maktmissbruk och korruption, samtidigt som den ökar legitimiteten i det politiska systemet genom att offentliggöra argumentationen som ligger bakom de politiska besluten. I praktiken blir digital direktdemokrati ett media som erbjuder ett helt transparent politiskt system.

Öppenhet mellan valen vore en tillgång för alla som nu är utestängda från de politiska förhandlingarna. Om det sker en sammansmältning mellan politik och media i Sverige så har vi en exportprodukt som kan hjälpa till att förhindra maktmissbruk och korruption i länder där det demokratiska underskottet är mycket större.

Demokrati är nödvändig därför att människor vill olika. Valdemokrati är en fyrkantig demokratiform som gynnar starka aktörer, skapar onödiga konflikter och bristande förtroende mellan folk och folkvalda. De enorma summor som valrörelsen kostar skulle istället kunna användas till långsiktig folkbildning, till seminarier, studiecirklar och interaktiva tankesmedjor istället för att gå till reklambranschen.

De flesta människor föredrar starka politiska ledare kunde Robert Michels konstatera för hundra år sedan. Michels menar att ledarna har samma trygghetsskapande roll som föräldrarna i kärnfamiljen. Och visst kan det vara skönt att ha föräldrar att hylla eller klandra vid behov, men det innebär också att vi som väljare omyndigförklarar oss själva. Om vi vill vara delaktiga i samhällets utveckling så bör vi sträva efter att öppna upp den politiska processen även mellan valen.

 

Per Norbäck
Demoex