Tjeckiska Centret

Kvinnokroppar

Pressmeddelande   •   Jan 19, 2010 15:15 CET

Vladimír Půhoný, född 1937 i České Budějovice, studerade monumentalt måleri på Konsthögskolan i Prag hos professor Fišárek, därefter scenografi vid Dramatiska institutet i Prag hos professor Tröster. Sedan 1968 var han bosatt i Sverige, praktisk verksam som scenograf och konstnär. Vladimír Půhoný gick bort 2008.

Anställningar:

Huvudlärare i scenografi, Dramatiska Institutet, Stockholm 1979 - 1995

Scenograf på Malmö Stadsteater 1968 – 1979

Scenograf på Teater på Balustrade i Prag, Tjeckien 1966 – 1968

Scenograf på Stadsteater i Zlin, Tjeckien 1964 – 66

Arbete som frilandsscenograf: Tjeckien, Sverige, Norge, Finland, Tyskland, Holland, Belgien

Varifrån mitt måleri kommer ...

”Att måla är för mig en kärleksförklaring till kärleken och till en mörkröd doft av skymningen. Därför kräver den att bli skapad i trycket av vidöppen tystnad, fylld av obemärkta, diskreta och försiktiga rörelser, som jagar bort något som helst tvivel eller ångestladdad osäkerhet. Det är egentligen en väldigt liten värld jag rör mig i … men den är helt och hållet min! En blick, en gest, en kropp i vågor och vågorna sväljer kroppen om och om igen … resten är en blå dånande massa som skapar en fantastisk struktur av tusentals vattendroppar - alldeles nära!

Nya och åter nya bilder, färger – och formsensationer skapar nya vittnesmål … vi ser det bara för en sekund, men vi har ändå sett det, sedan försvinner allt igen för att tvättas om och om till nya former, ända tills det fullkomligt avskalade återstår – det som vi älskar att hitta, beundra och ta med oss hem. Färgen tvingar fram nya färger som breder ut sig alldeles kolossalt och en massa detaljer blir genast tillbakaträngda och överflödiga fast det var dom som startade hela processen … Plötsligt är allt bara så trist enkelt och det finns ingenting mer att tillägga och ingenting mer att ta bort … det är bara att inse att tavlan är färdig!

Hela mitt liv har jag framför allt sysslat med något så fascinerande som teaterscenografi, där man helt och hållet styr åskådarnas visuella upplevelse av en teaterföreställning. Jag har kunnat göra detta i många olika länder vid sidan om en mycket krävande undervisning. Det har varit mer en hundra premiärer men faktiskt få vernissager! Jag har hela mitt liv kämpat för att bevara hela den enorma bredd som man har till sitt förfogande som konstnär och varit väldigt noga med att aldrig leva enbart av mitt måleri. Mitt måleri är otänkbart utan teater och mitt teaterarbete har sina rötter i mitt måleri.

För att man fortfarande skall förvånas av någonting, måste man ha i sitt inre, åtminstone en liten plats, för oväntade blixtar av het luft annars uppstår känslan av att den ena sidan av livet har klibbats fast mot föregående sida, som därför inte går att vända på och läsa … tankarna bara rusar runt som en skräpig kopia av någon mycket gammal film och så småningom blir det synd om egna upprepade ord. Jag vill med min konst bjuda på en hisnande resa och ett fascinerande upptäcktsäventyr och därför är det viktigt att se till att det varken blir ett för kort eller för långtråkigt stirrande ut genom fönstret från en bekväm restaurangvagn, där allt är serverat och landskapet passerar utanför i upprepade vågor med oändliga och likadana buskage.

Kanske förstår man först när man blir äldre att längtan och passion innebär en längtan att stanna kvar i livet, så om vi inte vill dö, måste vi ständigt börja på nytt i de sällsynta ögonblick, då livet övergår från en fas till en annan. Ålder får aldrig bli ett argument mot törst och inre viskande, snarare tvärtom.”

Vladimir Puhony