Lifecap AB

Kvinnor spelar ”herre på täppan” i styrelserummen och stänger ute andra kvinnor från att komma in.

Pressmeddelande   •   Jul 05, 2009 15:26 CEST

Lars Mårdbrant intervjuas om vad Almis kvinnliga styrelseadepter ska lära sig i SvD den 5/7. Det nya programmets syfte är att ändra på fördelningen mellan kvinnor och män i bolagsstyrelser. Om det ska ske bör man först ställa frågan "Varför är det inte fler kvinnor i styrelserna?", vilket regeringen tycks ha missat! Jag har ett pinsamt svar.

Om jag, som kvinna, tagit plats i ett styrelserum genom hårt arbete, blod, svett och tårar. Jag har gjort våld på min egen kvinnlighet. Jag lagt band på mina intuitiva, kreativa idéer, gått hem till min kammare, formaliserat dem och anpassat dem för att de ska passa normen och mottas och övervägas av mina maskulina medspelare i styrelseproffsligan. Ärligt talat, är det då troligt att jag släpper in en konkurrerande kvinna i maktens korridorer, en som kommer in en enklare och mindre krävande väg, en som inte behövt göra lika mycket våld på sin kvinnlighet för att ta sig in, en som fortfarande är feminin och ljuv, en som männen beundrar och tittar drägglande på? Aldrig i livet! Ska det in en till kvinna, så får hon väl arbeta sig in som på lika villkor som jag! Få kvinnor i ledande positioner tänker medvetet på detta sätt, men konkurrensen honor emellan finns där.

Vi är fortfarande däggdjur även om vi inte vill låtsas om det. Vi styrs i hög utsträckning av hormoner, signalsubstanser och av våra känslor. Många av våra beteenden är nedärvda och vi är inte ens medvetna om att de finns. För att ha förmågan att studera sina egna beteenden i förhållande till samma kön och det motsatta könet krävs idog träning. Redan under spädbarnstiden grundläggs våra ansträngningar för att bli sedda och bekräftade av vår omgivning. Beroende på hur vi lyckas tillskansa oss mammas och pappas uppmärksamhet väljer vi strategier som förankras djupt i oss och som vi tar till i alla framtida möten, både med det egna och det motsatta könet. Enda sättet att förändra dessa mönster är att studera sig själv ingående och med hjälp av andra människors feedback, för att sedan med viljans kraft förändra.

Tre föreläsare med TV-profilen Lennart Lindén i spetsen och ett tiomannaband i världsklass utmanade och bjöd på obehagliga sanningar om Manligt - Kvinnligt - Mänskligt på Rival i Stockholm den 28/5. Här spekulerades bl.a. i hur vi tillvaratar kvinnliga och manliga styrkor privat och på arbetsplatsen. Nedanstående text är ett utdrag ur kommande bok "Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt" av Lennart Lindén och Gaya Pienitzka.

"Maria Montessori och hennes arbete med barn, initialt i Italiens slum, har alltid inspirerat mig. När det var dags att leta dagis till äldsta dottern var valet inte svårt. Jag skulle ha tag på ett montessoridaghem med gott rykte så nära hemmet som möjligt. Jag letade och var involverad i flera olika grupper för att dra igång föräldrakooperativ och efter en tid så fann jag ett projekt som motsvarade mina krav.

Jag engagerade mig och blev tidigt en resurs i styrelsearbetet. Där satt flera drivna kvinnor; några egenföretagare med lång erfarenhet och en jurist med mycket skinn på näsan. Kompetensen i gruppen var imponerande och rollfördelningen fungerade utmärkt. Det byggdes tidigt en struktur som fungerade, dagordningar utfärdades, följdes och möten protokollfördes.

Som med alla daghem så kommer det en tid när barnen växer ur verksamheten. Tyvärr är det nästan svårare att skola in nya föräldrar i dagisvärlden än att skola in nya barn. Vi landade i en intressant situation när styrelsen behövde välja en ny sekreterare. En man som jag kände från min arbetsplats i IT-världen åtog sig uppgiften. Han var van att se mig i full aktion som projektledare på jobbet. Jag insåg först efter första mötet att jag hade ett arbetssätt i min roll som projektledare och ett helt annat i min roll som styrelseordförande i vår lilla montessoriförening.

Styrelsen som tidigare hade bestått av bara kvinnor hade nu begåvats med en manlig sekreterare som satt beredd med dagordningen på sin vänstra sida och pennan i högsta beredskap ovanför ett tomt pappersark. Jag öppnade mötet, kanske något mer formellt än vanligt eftersom vi hade en ny ledamot som skulle introduceras.

Dagordningens första punkt var: 1. Mötets öppnande. Det gick galant, sekreteraren nickade och noterade. Andra punkten: 2. Ny ledamot. Jag talade om att jag och sekreteraren kände varandra från vår gemensamma arbetsplats och bad honom presentera sig. Även den här punkten förlöpte utan att någon hade något att invända trots att jag tog mig friheten att föreslå en kort presentationsrunda innan vi gick vidare till: 3. Övriga frågor. Jag frågade om det fanns några övriga frågor som skulle tas upp innan mötets avslutande och samtliga närvarande skakade på huvudet. Sedan kom den fjärde punkten, det var här hela processen hakade upp sig. Jag inledde återigen, sekreteraren noterade och sedan fortsatte samtalen. Sekreteraren vred på sig medan övriga styrelsedeltagare var fullt engagerade i diskussioner. Efter cirka en och en halv timme avslutade vi äntligen den fjärde punkten. Sekreteraren pustade ut och fattade återigen pennan och noterade beslutet som fattats rörande den femte punkten. Därefter gick jag raskt vidare till: 12. Nästa möte. Alla i rummet, utom sekreteraren, tog lydigt upp sina almanackor (det här utspelade sig på den tiden då alla hade papperskalendrar, de flesta av oss i form av en s.k. filofax). Sekreteraren satt tyst och såg mycket förvirrad ut. Mötet enades om ett datum, den stumme sekreteraren bara nickade tyst. Jag avslutade mötet och deltagarna började skingras för vinden.

Alla utom sekreteraren som fortfarande satt kvar alldeles stum. Det såg ganska lustigt ut eftersom vi befann oss på ett daghem med möbler anpassade efter barnens storlek. Sekreteraren, som var en förhållandevis storvuxen man, satt nu ensam och övergiven, dubbelvikt på en barnstol med uppgiven min. Jag placerade mig vid sidan om honom och frågade om jag kunde förtydliga någonting. Han svarade med en fråga: Brukar ni ofta bara hinna en egentlig punkt på dagordningen och sedan avsluta mötet utan att kommentera det. Jag förstod först ingenting. Min uppfattning var att vi verkligen varit effektiva denna kväll. Knappt två timmar och 12 avklarade frågor.

Alla ville hem till sina respektive familjer så det hade verkligen varit ett minimum av skitsnack. Jag såg förvånat på sekreteraren och han sköt över sitt halvskrivna pappersark till mig. Där fanns noteringar till och med punkt fyra och sedan siffran 12 och därefter tiden för nästa möte. DÅ, slog det mig. Vi hade arbetat feminint. Mitt i diskussionen om fråga fyra hade någon i gruppen sett att beslutet här var beroende av hur vi såg på punkt 7. Punkt sju i sin tur hängde ihop med punkt 9 som i sin tur var beroende av att vi fattade beslut i frågan som togs upp under punkt 11. Det innebar att när vi hade hoppat runt mellan punkterna på dagordningen i en och en halv timma var alla punkter som skulle hanteras, utom fyra och tolv, ordentligt handlagda. Vi tog det slutgiltiga beslutet i punkt fyra och sedan var det dags att bestämma nästa möte och avsluta. Sekreteraren hade haft sånt fokus på punkt fyra att han inte hade haft en chans att hänga med när vi andra ledamöter i styrelsen, med ett kvinnligt, cirkulerande manér, tog oss igenom och fattade beslut i samtliga frågor för att till sist återvända till punkt fyra och därefter sätta upp en tid för nästa möte och avsluta.

När jag förklarade hur det hela gått till såg sekreteraren smått chockerad ut. Det här liknade ingenting av det han sett av mig på vår gemensamma arbetsplats. Vi redde dock ut alltsammans och tillbringade en halvtimme på tumanhand för att han skulle få till ett komplett protokoll. När han för första gången läste de frågor på dagordningen som han trodde att vi inte hanterat insåg han att han hade nog hört någonting som passade in på varje fråga.

Vid nästa mötestillfälle lade sekreteraren beslag på större delar av bordet som vi samlats runt. Återigen la han dagordningen till vänster. Därefter fördelade han demonstrativt lika många numrerade pappersark på bordet som det fanns punkter på dagordningen. Sedan uppmanade han oss: Ni kan börja nu, jag är beredd.

Vår nya sekreterare hade lagt sitt maskulina sätt, som innebar en punkt i taget och den färdig innan nästa punkt behandlas, åt sidan. Framför honom låg ett antal tomma ark med bara en siffra som motsvarade punkten på dagordningen i ena hörnet. Han avsåg anpassa sitt arbetssätt genom att försöka följa oss kvinnor i hoppen mellan de olika punkterna och anteckna parallellt.

Det hela föll mycket väl ut. Sekreteraren hade fullt upp. Han insåg att vi snabbt blev klara med samtliga punkter på dagordningen, trots att vi genomförde arbetet på ett helt annat sätt än vad som brukar vara normen på ett mansdominerat möte. Hans uppsyn var snarast förvånad efteråt. Han kommenterade hur det faktiskt inte hade lämnats utrymme för något "kackel" alls efter den inledande rundan där alla deltagare fick ett par minuter var.

Senare kommenterade sekreteraren vårt arbetssätt i positiva ordalag. Han konstaterade att eftersom vi arbetar i cirklar så är det väldigt få beslut som behöver rivas upp.

Lennart bidrar med en kompletterande beskrivning av det feminina utifrån vad han kunnat iaktta inom försvaret:

Under en av mina kurser i KREOL, KREativa Olikheter, reagerade en ung kvinnlig fänrik starkt på att kvinnor ibland uttrycker sina behov indirekt t.ex. Är det inte varmt här? i stället för Det är varmt, kan vi inte öppna ett fönster? Fänriken, som var klädd i pansartrupperna kamouflagefärgade uniform, den så kallade lövhögen, hade en väldigt manlig framtoning. Hon hade i stort sett invändningar mot hela påståendet att det skulle finnas några könstypiska drag. Hon själv var minsann rak och klar som en karl, tyckte hon, och höll inte på med indirekt kommunikation fast hon var kvinna. Hennes aggressiva framtoning ledde till att viss sordin lades på lektionstimmen.

Senare på kvällen satt hela kursgruppen och småpratade i matsalen kring en smörgås och en öl. Vi var alla civilklädda. Den kvinnliga fänriken, som bar en blommig sommarklänning, satt uppkrupen i en fåtölj och hon var vacker som en dag. Alla mådde bra och var nöjda med dagen men lite trötta. Många gäspade, då säger plötsligt fänriken: Undrar om de stänger någon gång på det här stället?

Efter en kort tystnad under vilken gruppen tog in vem som hade yttrat sig började den ena efter den andra att skratta. Den enda som inte fattade någonting till en början var fänriken. Till slut förstod även hon och blev helt röd i ansiktet. Dagen efter berättade fänriken att hon hade lärt sig något nytt kvällen innan, nämligen att även hon, någonstans därinne, var kvinna."

Planerad utgivning september 2009. Min övertygelse är att för att det ska vara intressant för ett större antal kvinnor att sitta i styrelser och att inneha Vd-poster behöver hela kvinnornas potential tas tillvara. Många kvinnor har förmågan att stänga av sitt feminina ledarskap och bara använda sig av det maskulina sättet, likt kvinnan ovan, men det blir förmodligen inte tillfredsställande för majoriteten kvinnor att arbeta på det viset! Hela näringslivet skulle vinna på en situationsanpassning där det sätt som passar bäst utnyttjas. Min övertygelse är att företag som initierar ett sådant arbete kommer att ha stora konkurrensfördelar initialt, innan konkurrenterna hinner i kapp.

Life CaP Centret utbildar terapeuter och erbjuder en rad kurser t.ex. ledarskaps-, relations, kvinno- och livskvalitetskurser. Vårt syfte är att hjälpa människor att må bättre i olika skeden av livet. Här arbetar ett nätverk av olika kompetenser och vår önskan är att förebygga dåligt mående. Vi är religiöst och politiskt oberoende. Verksamheten är kvalitetssäkrad enligt ISO 2000:9001.

Life CaP har även en jourtelefon som bemannas av utbildad terapeut med tystnadsplikt. Slå en signal till 0900-107 10 10 (samtalet kostar 15 kronor per minut).

Gaya Pienitzka

Vd

Life CaP Centret Lidnormsnäs AB

www.lifecap.se

gaya@lifecap.se

08-545959 47