Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Låna till upprustning av glesbygdens järnvägar

Pressmeddelande   •   Okt 27, 2016 13:31 CEST

p { margin-bottom: 0.25cm; direction: ltr; color: rgb(0, 0, 10); line-height: 120%; text-align: left; }p.western { font-family: "Liberation Serif",serif; font-size: 12pt; }p.cjk { font-family: "Noto Sans CJK SC Regular"; font-size: 12pt; }p.ctl { font-family: "FreeSans"; font-size: 12pt; }

Låna till upprustning av glesbygdens järnvägar

I infrastrukturpropositionen föreslås för 2018-2029 anslaget till underhåll av järnvägen öka med två miljarder till tio miljarder kronor om året. Det räcker ändå bara till de stora banorna medan banor som Trafikverket kallar lågtrafikerade, de med mindre än 30 tåg om dygnet, hotas av förfall och upprivning. Man behöver 2,6 miljarder kronor till om året till för att kunna återta hela underhållsskulden.

Fortfarande gäller vad Trafikverket skrev i förslaget till infrastrukturplanen, att vi måste våga prioritera, lägga ned järnväg och köra buss i stället. Det innebär ökad lastbilstrafik tvärtemot alla miljömål och minskad befolkning för kommuner efter drabbade banor med nedlagda skolor och tomma hus. Med buss blir restiden den dubbla jämfört med en järnväg av god standard. I inflyttningskommunerna krävs det dyra investeringar för att ta emot dem som annars kunde blivit kvar.

Det finns mer pengar att hämta in. Förra året överfördes fyra miljarder som inte förbrukats på väg och järnväg till ny räkning. Så har det varit också tidigare år. På det europeiska signalsystemet ERTMS tänker man satsa 35 miljarder kronor, med Sverige som en isolerad ö, när Tyskland inte vill ha det, när vårt ATC fungerar bra, och det skulle innebära stora kostnader för operatörerna. Svensk järnväg klarar redan EU:s krav, eftersom det finns möjlighet till digital kontakt med loket och då kan man översätta mellan ERTMS och ATC med en modul. Anslagen på en miljard om året till ERTMS bör skjutas upp så länge underhållsskulden finns kvar.

Att rusta upp eftersatta regionalbanor till normal standard är företagsekonomiskt lönsamt med dagens låga räntor. Obligationsräntan är bara styvt en procent. Det kostar 70 miljarder kronor att rusta upp en grusbana med skarvspår till helsvetsad räls, betongslipers och makadam. Underhållskostnaderna skulle minska med en miljon per mil om året, och med tiodubblad trafik, som det blivit på de banor som rustats upp, stiger banavgifterna i motsvarande mån. Kollektivtrafikkostnaderna sjunker kraftigt med öka tågtrafik och minskad busstrafik. De samhällsekonomiska vinsterna av att människor kan bo kvar och servicen bibehållas blir enorma.

Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet kräver att de banor Trafikverket kallar lågtrafikerade, trots att det går upp till 30 tåg om dygnet, upprustas till normal standard. Annat vore förstörelse av realkapital. Det är nödvändigt för näringslivets transporter och för kommunernas överlevnadsförmåga.

Upprustningen bör sätta igång genast för att inte få fler nedlagda järnvägar. Vill inte rikspolitiker och Trafikverket delta i räddningen av de lågtrafikerade banorna får man söka andra lösningar. För landsorten är det helt nödvändigt. Går det inte med en samverkansmodell bör det bli en annan huvudman för glesbygdsnätet. I Schweiz driver kantonerna regionalbanorna. Med stark styrning är samordningen av tågtrafiken ändock bättre än i Sverige

Inlandsbanan har en intressant modell för förvaltningen av banorna. Den är ägd av staten men drivs av kommunerna med bidrag från staten. För små medel har man kunnat förbättra banstandarden och öka trafiken. Kostnadsnivån är kanske en femtedel lägre än för Trafikverket.

Hela Sverige behöver leva för att landet skall få hållbarhet och en rättvis och god ekonomi. En upprustad järnväg är medlet.

Hans Sternlycke

ordförande Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet