Lifecap AB

Läkemedelsbranschen svarar inte på tilltal?

Pressmeddelande   •   Jul 29, 2009 11:47 CEST

Vi möter dagligen de negativa konsekvenser som blir följden av att receptföreskrivna läkemedel används på ett felaktigt sätt. Vi har under våren kontaktat olika läkemedelsföretag för att få stöd i att hjälpa klienter som hamnat i ett tablettmissbruk, nu när socialtjänstens budgetar stramats åt. De företag som svarat har hänvisat till LIF (branschorganisationen för forskande läkemedelsföretag verksamma i Sverige) några företag har helt ignorerat våra förfrågningar. Den 7/4 skickades ett brev till LIF som fortfarande inte besvarats.

På Life CaP Centret utgörs en andel av klienterna av personer som ofrivilligt hamnat i ett läkemedelsmissbruk. Både samhällsekonomin och mänskliga värden drabbas hårt om dessa personer inte får hjälp. På kort sikt sparas nu pengar genom att dessa klienter inte får professionell hjälp, men på längre sikt blir det ohållbart. Life CaPs intention var att föra över delar av ansvaret för dessa kostnader till den bransch som kammar hem vinsterna för läkemedlen. Vi bemöts dock av tystnad av LIF, som vi blivit rekommenderade att kontakta av medlemmar i just LIF:

Efter närmare eftertanke kan jag inse att det är känsligt för ett enskilt läkemedelsbolag att t.ex. dela ut någon typ av stipendier som gör det möjligt för personer som hamnat i läkemedelsmissbruk att få hjälp. Det vore kanske som att erkänna att just mitt bolags produkter kan vara farliga för mina kunder. Jag tycket att det var ett smart drag av några av de enskilda bolagen att hänvisa till sin intresseorganisation för att hantera dessa frågor. På så sätt skulle inget enskilt bolag behöva uppfattas som "boven", medan branschen skulle kunna få good-will via sin branschorganisation, och vi som arbetar med att ställa den här typen av problem tillrätta skulle kunna hjälpa människor att få bukt med sitt beroende och förbättra sin livskvalitet.

På LIFs hemsida står det 2009-07-29:

"LIF har följande mission för sin verksamhet:

I partnerskap med beslutsfattare förbättrar LIFs medlemmar livskvaliteten för alla patienter i Sverige, genom att utveckla det svenska sjukvårdssystemet och verka för utvecklingen av, tillgång till, samt korrekt användning av innovativa läkemedel och vacciner. "

På vilket sätt förbättrar LIF´s medlemmar livskvaliteten för patienter som fastnat i ett läkemedelsberoende? Medlemmar hänvisar till sin branschorganisation men de som representerar LIF svarar inte på tilltal.

Nedan följer ett utdrag ur en livssituation som en av våra klienter upplevt men tagit sig ur via en vistelse på Life CaP Centret:

"När jag var 19 år gammal (1992) fick jag en nackspärr som inte ville ge med sig. Sökte upp en läkare som genast skrev ut Stesolid för att lätta på spänningarna, samt Citodon och Paraflex Comp för smärtan. Under två års tid åt jag både Citodon, Paraflex Comp och inflammationshämmande tabletter regelbundet pga. att nackspärren gav en inflammation i höger sida av ryggen. Hösten 1994 (21 år) lämnade min dåvarande pojkvän mig efter ett fem år långt förhållande och jag stod inte ut med den smärtan. Jag tog då 10 Citodon och upplevde genast en känsla av befrielse. Det onda försvann och jag kände mig lugn. Det var mitt steg in ett 14 år långt beroende.

Jag ökade snabbt upp dagsintaget, det började bli svårt att få så många tabletter utskrivna, så jag frågade min läkare om det inte fanns andra tabletter som var bättre. Min förklaring var att jag mådde illa av de jag hade och att de inte fungerade som smärtlindring längre. Läkaren föreslog Tramadol. Fick 100 tabletter åt gången och jag ökade snabbt upp även den dosen. Jag åt minst 1000 mg per intag och tog oftast detta intag två gånger per dag. Tabletterna gjorde att jag tappade aptiten och kräktes väldigt ofta. Detta såg jag bara som positivt, då jag alltid tyckt att jag varit tjock...

... Jag hade även börjat gå i individuell terapi, eftersom jag mådde väldigt dåligt. Och även där lyckades jag få tabletter. Jag hade extremt svårt att sova, så jag fick sömntabletter (Imovande, stilnoct etc), antidepressiva tabletter och lugnande tabletter som exempelvis Stesolid och Sobril. Dessa tabletter fick jag utskrivet kontinuerligt under flera år.

2005 opererade jag bort en gallsten. I tre dygn låg jag med syrgas och morfindropp, vilket var underbart. Fick åka hem efter en vecka med recept på Tramadol igen. För mig var lyckan gjord. Jag satte genast igång att överdosera dessa igen och kom snabbt upp till 1000mg per intag igen...

... Jag orkade inte känna på en enda känsla längre. Jag kräktes flera gånger per dag och barnen, som nu hade hunnit bli 4 och 5 år började fråga varför. Min förklaring var att jag hade fel på magen, var trött, hade ätit för fort etc. Hösten 2006 var jag och mina barn och hälsade på deras gammelfarmor. Efter lunchen sitter jag med min dotter (5 år) i knäet och min son (6 år) på en stol bredvid. Gammelfarmor var i köket och plockade fram kaffe och saft. Nästa minne jag har är att jag ligger med slangar och syrgasmask på sjukhuset. Jag hade tydligen ramlat i golvet med min dotter i knäet och skakat och sedan blivit medvetslös. Barnen hade ropat på sin gammelfarmor som ringde ambulans...

...Det visade sig att de inte hittade något fel och jag blev skickad till min hemstad igen. Jag hade nu varit utan tabletter i flera dagar och abstinensen började bli ohanterlig och jag lyckades få Tramadol även på avdelningen där jag blev kvar i ytterligare två dagar tills jag skickades hem igen. Hem till mer tabletter. Efter tre veckor var jag nere i tvättstugan. Barnen som då var lite mer på sin vakt följde med mig ner. I tvättstugan hade jag åter igen tuppat av och mina barn sprang till en granne som ringde ambulansen. Denna gång blev jag bara kvar över natten då de åter igen inte hittade något. Däremot fick jag en remiss för att se om jag led av epilepsi. Även det här testet visade negativt. Jag blev lite misstänksam mot Tramadolen och började själv söka information om tabletterna. Jag upptäckte då att höga doser av Tramadol kunde ge epileptiska kramper och jag bestämde mig då för att sluta med dessa tabletter eftersom jag var rädd att mitt missbruk skulle upptäckas. Jag bokade ett möte med min läkare och förklarade att jag misstänkte att jag var allergisk mot Tramadolen och att jag ville sluta med dem. Istället återgick jag till att använda Citodon och andra smärtstillande tabletter, som exempelvis Paraflex comp, Dexofen. Jag tyckte att jag var duktig som slutat med Tramadolen och försvarade mitt missbruk (inför mig själv) med att jag åtminstone inte åt tabletter som fick mig att kollapsa.

Hösten 2007 blev barnens pappa anmäld, av barnen själva, för att göra dem illa. Det ledde till en polisutredning och jag fick själv lov att skydda mina barn från deras pappa. Jag hade dem på heltid och barnen mådde inte bra alls. Jag ökade upp mitt tablettmissbruk ytterligare och blev nu mer och mer desperat efter att slippa känna. I och med att jag fick en relativt stor mängd sömntabletter utskrivna och samtidigt fick Citodon utskrivet av ett flertal läkare så hade jag ständigt tabletter i kroppen. Jag började använda sömntabletterna på dagtid och kombinerade detta med koffeintabletter för att hålla mig vaken. Detta ledde till totala minnesförluster under flera timmar varje gång jag tagit dessa tabletter. Men jag slapp åtminstone känna på hur tungt det var. Jag använde nu tabletter för att överleva. Utan dem ville jag inte längre leva och självmordstankarna var där hela tiden...

... På måndag morgon den 17 december 2007 ringde socialtjänsten och berättade att de skulle jourplacera mina barn. Jag förlorade mina barn! Detta fick mig att bryta ihop totalt. Jag ville bara dö och jag blev inkörd till psykomottagningen och de lade in mig över natten. Dagen efter förklarade jag att jag ville hem och efter en stunds övertalning skrev de ut mig. Då hade det gått tillräckligt många dagar på ett av mina recept på citodon så jag hämtade genast ut dem och bestämde mig för att ta mitt liv. I två dagar satt jag och skrev avskedsbrev till alla mina nära och kära och den kvällen jag skulle ta mitt liv kom alla mina vänner förbi mig. Fem vänner satt mitt emot mig i mitt kök och förklarade att de inte orkade se på längre. Att de ansåg att jag hade ett tablettmissbruk och att de ville att jag skulle lägga in mig på avgiftning. Jag var helt förtvivlad. Pendlade mellan att gråta och vara arg. Jag försvarade mitt missbruk med näbbar och klor. Men vi bestämde tillsammans att jag skulle lägga in mig morgonen efter och att två av mina vänner skulle köra upp mig."

Det stannade inte här, den här klienten fortsatte förneka och trillade ned i en ännu djupare misär. En dag nådde hon sin egen personliga botten:

"Jag lyssnade på henne och sökte hjälp. De konstaterade att jag var en beroende och socialtjänstens missbruksavdelning kopplades in. Jag hade turen att träffa en underbar person som verkligen ville hjälpa mig. Jag hittade själv ett ställe dit jag ville åka och bara fem dagar efter att jag presenterat stället för honom, åkte jag på en sju veckors lång behandling. Detta var den 9 april 2008.

Idag är jag drogfri. Mitt sug efter tabletter gör sig påmint när jag stöter på jobbiga saker i mitt liv, men jag har lärt mig att hantera dem. Jag har lärt mig att känna på alla känslor. Både de som är dåliga, men även de som är bra. Jag inser att jag i 14 år levt helt avstängd och att mina barn varit de som lidit mest av det. Idag har jag mina barn boendes hos mig igen och jag tar tillvara på varje sekund tillsammans med dem. Idag har de en närvarande, kärleksfull och drogfri mamma."

År 2008 fanns det fortfarande pengar i socialtjänsten som gjorde det möjligt att hjälpa. På Life CaP Centret vet vi att det inte går att hjälpa människor som inte själva har motivationen att ta sig ur sitt läkemedelsmissbruk. Men när motivationen väl finns vore det väl gynnsamt om de som plockar hem vinsterna vid försäljning av beroendeframkallande läkemedel även stod för att ta hand om de negativa konsekvenserna. Vi vet att dessa läkemedel behövs. Men som framgår i texten ovan är ibland personer som får dem, och som kommer på att de kan smita från sina egna känslor med dess hjälp, så manipulativa att de har lätt för att få läkare att skriva ut nya och andra preparat på ett sätt som gör att de själva kan överdosera.

Vår önskan är att läkemedelsbranschen ska hjälpa drabbade så att de kan få hjälp av terapeuter som har kompetens att hjälpa. Bilda en fond som drabbade, med hjälp av anhöriga eller vänner, kan söka medel från för att kunna bekosta att få hjälp ur sitt missbruk.

Life CaP Centret utbildar terapeuter och erbjuder en rad kurser t.ex. relations, kvinno- och visionskurser. Vi erbjuder även individuella program. Vårt syfte är att hjälpa människor att må bättre i olika skeden av livet. Här arbetar ett nätverk av olika kompetenser och vår önskan är att förebygga dåligt mående. Vi är religiöst och politiskt oberoende. Verksamheten är kvalitetssäkrad enligt ISO 9001:2000.

Life CaP har även en jourtelefon som bemannas av utbildad terapeut med tystnadsplikt. Slå en signal till 0900-107 10 10 (samtalet kostar 15 kronor per minut).

Gaya Pienitzka

Vd, Energiterapeut och författare

Life CaP Centret Lindormsnäs AB www.lifecap.se

Telefon 08-545959 47