P2-Svenskt Vrakskydd

Lagändring kan förändra skyddet för fartygsvrak

Pressmeddelande   •   Okt 22, 2012 22:29 CEST

164 remissinstanser var uppmanade att komma in med kommentarer på förslag till ändringar i lag (1988-950) om kulturminnen mm (allmänt kallad Kulturminneslagen, förkortat KML) samt på förslag på nya nationella mål för kulturmiljöarbetet med svar inkomna till Regeringskansliet senast den 5:e oktober 2012. Avsikten är att ändringarna, om de genomförs, skall träda i kraft 1:a januari 2014.  

   

Läs hela förslaget kallat ”Kulturmiljöarbete i en ny tid” här: http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/39/89/2fb1542f.pdf

 

UPPDRAG FÖR UTREDNINGEN  

   

Arbetet med att ta fram förslaget har till syfte att:  

- Ge förslag på ändringar i KML som skall förbättra möjligheterna att leva och bruka kulturminnen  

- Göra en redaktionell översyn av KML (omskrivningar, struktureringar, språkbruk, mm)  

- Ge förslag på förtydligande av nationella mål för arbete med kulturmiljö, samt anpassa dessa till de nya kulturpolitiska målen  

   

FÖRESLAGNA ÄNDRINGAR I KULTURMINNESLAGEN  

   

Som ett resultat av arbetet har man föreslagit ett antal förtydliganden och omskrivningar, samt en del enklare omstruktureringar för att samla informationen bättre. Bland de mest synliga blir att ”fast fornlämning” föreslås ersättas med bara ”fornlämning”. Fler ändringar är exempelvis att begreppet ”särskild arkeologisk undersökning” föreslås ersättas med ”arkeologisk slutundersökning”, men även mer diskreta omskrivningar som att ”skall” ersätts av ”ska” som en del av att modernisera språkbruket. Man ändrar även formuleringar för att förtydliga innebörden, exempelvis föreslås inledningen ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.” ersättas med ”Ansvaret för kulturmiljön delas av alla.” för att innebörden skall bli lättare att förstå.  

   

Bland de mest banbrytande förändringarna är att istället för en vag definition att fornminnen föreslås den nuvarande formuleringen ”lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna”  

ersättas med en tydligare generell reglering, men möjlighet för att besluta om att skydda enskilda yngre lämningar.  

För fornlämningar generellt gäller att de skall vara lämningar efter mänsklig verksamhet och komma från tiden före 1750 och vara varaktigt övergivna. Därutöver preciseras att följande typer också är fornlämningar:  

- Varaktigt övergivna gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar  

- Skeppsvrak som antas förlist före 1900 (alltså inget krav på varaktigt övergiven längre)  

- Varaktigt övergivna naturbildningar som har koppling till gamla traditioner  

Den nya tidsgränsen har övervägts att sättas till 1800, men har i remissen föreslagits att bli 1750 och gäller då även för fornfynd (lösa föremål). Detta innebär praktiskt att ruiner, ristningar och annat som idag är yngre än drygt 260 år inte per automatik blir klassade som fornlämningar, men att lämningar från tiden före 1750 får ett tydligare och automatiskt skydd som fornlämning. Yngre lämningar kräver ett speciellt beslut för att kunna bli skyddade.       Den tidigare listningen av olika typer av lämningar som exempelvis nämnde kloster, resta stenar, broar, boplatser, med mera försvinner också i den nya formuleringen och åldern får då större betydelse än själva typen av lämning.  

Angående skeppsvrak försvinner den idag flytande gränsen som innebär att fartygsvrak blir fornlämning när det är 100 år sedan dags datum, det vill säga att alla vrak blir skyddade efterhand när det passerat 100 år sedan förlisningen. Detta innebär att flera vrak som idag är fasta fornlämningar kommer förlora sin fornlämningsstatus om lagen införs. Dock kommer man (precis som för andra lämningar) kunna besluta om att skydda yngre vrak om de kan anses som skyddsvärda. Kriterierna för detta skydd av yngre vrak och andra yngre lämningar är inte helt tydliga i lagen, exempelvis hur unga vrak som kan klassas som fornminne eller vad som avgör om ett vrak är värt att skydda, annat än att det har ett högt kulturhistoriskt värde och är varaktigt övergiven, samt att remissen nämner olika värden som upplevelsevärde, kunskapsvärde, med mera som kriterium.  

Avseende gravplatser och naturbildningar medför de föreslagna ändringarna inga större förändringar.  

För fornfynd kvarstår att de skall vara ägarlösa när de hittas, och att de antingen skall ha samröre med en fornlämning eller inneha en viss ålder. Dock preciseras ålderskriteriet för de som inte har koppling till en fornlämning och den tidigare flytande åldersgränsen på 100 år (precis som för skeppsvrak) ersätts med ett krav på att de skall antas komma från tiden före 1750. Något som gör att exempelvis många lösfynd på havs- och sjöbotten tappar sin status som fornfynd.  

Syftet med dessa ändringar är att likrikta tolkningen över landet och förenkla tolkningen av innebörden i lagen. Dessutom vill man förhindra att individer strax innan lämningar eller fornfynd blir skyddsklassade gör åverkan, förflyttar, förstör eller på annat sätt förändrar lämningen för att passa på innan den får skyddad status. Som exempel nämns i remissen att det förekommer ökad bärgning på vrak strax innan de får status som fast fornminne, något som man hoppas skall minska om man har en fast gräns.  

   

Revisionen av lagen skall även anpassa lagen bättre till andra lagar och det föreslås även mindre ändringar i andra lagar som exempelvis berör byggnadsminnen och fastighetsregister för att göra relationerna mellan lagarna tydligare och likriktade. Avseende skeppsvrak korrigeras dock inte begreppet ”skeppsvrak” för att inte stå i konflikt med Sjölagen (1994:1009) som definieras ”skepp” som längre än 12 m och bredare än 4 m, vilket inte överensstämmer med hur begreppet ”skeppsvrak” tillämpas inom marinarkeologin där även mindre båtar inkluderas under begreppet ”skeppsvrak”. Inte heller kompletterar man KML med direktiv om hur miljöhot och fornlämningsskydd skall kombineras (exempelvis saneringsbehov vid vrak med miljöfarlig last eller läckande bränsle) för att förtydliga hur KML och Miljöbalken förhåller sig till varandra.  

   

NYA NATIONELLA MÅL FÖR KULTURMILJÖARBETET  

   

Avseende de nationella målen för kulturmiljöarbetet har man försök ge ett förslag på nya mål som bättre skall spegla de nuvarande politiska målen med kulturarbetet.  

De nuvarande målen har följande lydelse:  

----------------------------------------------------  

- ett försvarat och bevarat kulturarv,  

- ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer och med kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen,  

- allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön, och  

- nationell och internationell solidaritet och respekt för olika gruppers kulturarv.  

----------------------------------------------------  

Den föreslagna ändringen har följande lydelse:  

----------------------------------------------------  

Det statliga kulturmiljöarbetet ska främja:  

- ett hållbart samhälle med en mångfald av levande och tillgängliga kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,  

- alla människors möjligheter att utifrån sina egna förutsättningar ta del av, förstå och ta ansvar för kulturmiljön,  

- ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap och upplevelser, och  

- en helhetssyn på förvaltningen av landskapet där kulturmiljön tas till vara, ger perspektiv på samhällsutvecklingen och stimulerar kreativitet och skapande.  

----------------------------------------------------  

Skillnaden mellan de nuvarande och de föreslagna är bland annat att bruket och möjligheten att nyttja kulturarvet uttrycks i den föreslagna, medan de nuvarande fokuserar mer på bevara/skydda och förståelse för det egna och andras kulturarv.  

   

KOMMENTARER FRÅN P2-SVENSKT VRAKSKYDD OM DE FÖRESLAGNA ÄNDRINGARNA I KML  

   

För dykare och marinarkeologiskt intresserade som har fokus på dränkta lämningar innebär den generella gränsen för fornlämningar och fornfynd att många lämningar förlorar sin klassning som fornlämning eller fornfynd. Detta trots att miljön under vattnet många gånger gör dessa lämningar unika då de legat orörda i många år på havets botten (exempelvis kulturlager vid samhällen, tappade föremål, dumpad last, med mera), ofta har en mer omfattande kontext än lämningar på land och relativt lätt kan beskådas då de ofta ligger helt öppet på sjöbotten. Trots att lämningar under vatten har helt andra bevarandeförhållanden och att sportdykningen och därmed även besöken vid lämningar under vatten ökar i omfattning, ges inte lämningar under vatten något ökat utrymme i de föreslagna ändringarna annat är att man även påpekar med ett förtydligande att sjöbotten runt en fornlämning kan inkluderas i skyddsområdet för en lämning. Dränkta byggandet, fiskeanläggningar, gamla boplatser, flygplansvrak, med mera faller alltså under det generella ålderskravet på att komma från tiden före 1750, vilket innebär att vissa av dessa ofta kommer vara borta långt innan de kan få någon form av automatiskt skydd. Framförallt flygplansvrak som av sin tekniska natur är mycket känsligare än exempelvis fartygsvrak, är mycket populära avseende att plocka souvenirobjekt och trots sin relativt ringa ålder ändå visar på en svunnen epok och forna tiders bruk på grund av den snabba teknikutvecklingen inom flyget. Både fartygsvrak och flygplansvrak representerar ofta stora händelser och mänsklig tragedi och får därför ofta ett symbolvärde och blir ofta relativt snart efter händelsen minnesbärare för historiska händelser som krig och katastrofer.  

Från P2-Svenskt Vrakskydds sida tycker vi att lämningar under vattnet är unika till sin karaktär och ofta även unika till sin typ som lämning. Dessa lämningar väcker ofta också stort intresse hos allmänheten och vi anser därför att varken nuvarande KML eller de föreslagna ändringarna tar hänsyn till de unika förhållandena för lämningar under vatten.  

   

De föreslagna ändringarna innebär också att många vrak som idag är skyddade då det gått 100 år sedan förlisningen skulle tappa sitt automatiska skydd om ändringarna går igenom, och för att de skall återfå skyddet krävs att länsstyrelsen beslutar om att vraket är särskilt skyddsvärt. I vilken utsträckning så kommer ske i praktiken är i nuläget oklart. För ett beslut om att klassa ett yngre vrak som fornlämning kommer det sannolikt krävas en undersökning av vraket, vilket i praktiken kan bli en bromskloss i processen med att fatta beslut om att fornlämningsklassa yngre vrak. Det finns därför en uppenbar risk att exempelvis souvenirbärgning och annan skadegörelse kommer återupptas från dessa vrak.  

Att man fastställt årtalet 1900 kan även innebära att det tolkas som en signal att lämningar från 1900-talet inte är intressanta att bevara, vilket kan riskera att utarma dessa lämningar för senare generationer.  

P2-Svenskt Vrakskydd ser därför inte positivt på den delen av förslaget, och ser en oro för att det kan orsaka en ökad skadegörelse på vraken i svenska vatten. Vi tycker att ett minimum vid en övergång till en ny lagformulering hade varit att inga lämningar skulle tappa sitt skydd.  

   

Föreslaget till ändringa av KML innehåller dock möjligheten att yngre vrak kan skyddsförklaras långt innan de blir 100 år gamla, och att de därför teoretiskt kan klassas som skyddsvärda strax efter att de lokaliserats. Det kan jämfört med dagens lagstiftning minska risken att de blir utsatta för skadegörelse innan de uppnår ålder för klassning som fast fornlämning, och istället kan bevaras bättre till eftervärlden. Men med förslagets helhet är det också en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna skydda vrak som förlist efter 1 januari 1900. Risken är dock att den bärgning som påstås öka innan ett vrak idag uppnår 100 års ålder, kan ersättas av en ökad bärgning innan skyddet av ett yngre vrak träder i kraft under den tid man vet eller misstänker att det är på gång (på motsvarande sätt som vrak där det är känt att dykförbud kommer inrättas, får ökade antal besökare innan förbudet träder i kraft). För att kunna klassa yngre vrak som fornlämning krävs att vraket kommer myndigheter till kännedom, och möjligheten att nyfunna vrak kan klassas som fornlämning kan även medföra risk att fynd hemlighålls i syfte att förhindra eller fördröja en klassning som fornlämning. Lagen borde därför kombineras med en tydlig anmälningsplikt och en mer reglerad registerföring. Bästa skyddet för vraken vore om regelverket skulle säga att man inte fick orsaka någon åverkan innan prövning som fornlämning skett, det vill säga att innan någon för göra åverkan skulle länsstyrelsen avgöra om vraket kan vara värt att skydda som yngre fornlämning eller inte.  

Från P2-Svenskt Vrakskydd ser vi därför att det vore bättre om möjligheten att skydda yngre vrak hade kombinerats med dagens 100 års gräns, istället med den föreslagna årtalet 1900 som gränsen, men ställer oss positiva till möjligheten att kunna skydda utvalda yngre vrak som vi tror är en viktig del för att skydda dessa lämningar för framtiden, vi anser dock att utformningen i sin nuvarande form har brister.  

   

I förslaget till ändringarna och målsättningarna för kulturmiljöarbetet nämns att man vill att kulturarvet skall brukas och upplevas. För lämningar under vatten handlar det ofta om att dykare besöker platsen, och det finns här även en grund för ekonomisk verksamhet i form av turism och rekreationsverksamhet. En förutsättning för detta är dock att dessa lämningar i bästa möjliga mån skyddas och att bevaras.  

P2-Svenskt Vrakskydd anser att varken den nuvarande lagen eller de föreslagna ändringarna tillgodoser detta behov av skydd för lämningarna. Det finns till och med en risk för att läget försämras med föreslagna ändringar, även om möjligheten till skydd av yngre vrak är en klar förbättring om den också tillämpas.  

   

Eftersom syftet med ändringarna delvis varit att förtydliga och likrikta, finns det uppenbar fler delar av lagen som borde inkluderas i detta arbete. En sak som diskuteras de senaste åren är miljöhot från vrak, vilket blir extra aktuellt i relation till fornlämningar om även yngre vrak kan fornlämningsförklaras, vilket också gör att fler fornlämningar kan innehålla miljöfaror, exempelvis oljebränsle på vrak från 1900-talet. Här vore ett tydliggörande i KML önskvärt, även om Miljöbalken generellt har företräde, för att göra lagen tydligare för allmänheten och beslutsfattare. En annan otydlighet inom lagen som inte är korrigerats är begreppet ”skeppsvrak” som baserat på definitionen av ”skepp” i Sjölagen skulle tolkas som att man bara skyddar vrak efter fartyg som är större än 12 m längd och 4 m bredd, vilket inte är hur lagen tillämpas bland arkeologer. Ett tydligare begrepp skulle kunna vara ”fartygslämning”, vilket både skulle inkludera ”båtar” och ”skepp” enligt Sjölagens definition, samt dessutom förtydliga att även ballastlämningar efter i övrigt bortvittrade fartyg skulle inkluderas i begreppet.  

Vi i P2-Svenskt Vrakskydd anser att remissen inte gör lagen lika tydlig som det vore möjligt och önskvärt, och skulle önska att man gjorde ytterligare försök att förtydliga lagtexten.  

   

Förföreningen P2-Svenskt Vrakskydd är det uppenbart att de föreslagna ändringarna i KML inte motsvarar ett fullgott skydd för lämningar under vatten, och vi hellre hade sett en annan utformning av förslaget.  

Förslaget för nya nationella målsättningar med kulturmiljöarbetet som uttryckligen vill främja möjligheten att bruka kulturarvet tycker vi faller i linje med P2-Svenskt Vrakskydds arbete med att värna om möjligheten att besöka på våra lämningar under vatten.

P2-Svenskt Vrakskydd är en idéell förening för personer intresserade av mänsklinga lämningar under vatten, främst fartygsvrak, men även andra lämningar. Föreningens medlemmar är främst dykare och andra intresserade av det marina kulturarvet. Föreningens syfte är att verka för bevarandet av undervattenslämningar och värna om möjligheten att även besöka och uppleva dem i framtiden.