Saco

När smitvägen stängs omprövas lönebildningen

Pressmeddelande   •   Sep 01, 2003 21:03 CEST

Övergången till euron, som stängen dörren till "bekväma" devalveringar, skulle sätta press på arbetsmarknadens parter. Det blir nödvändigt att undanröja bristen på samband mellan betalningsförmåga och löneökningstakt.

Mer lokal och individuell lönesättning är här ett viktigt verktyg. Den nya flirten med centraliseringen är en farlig väg, varnar Gunnar Wetterberg, SACO, på Dagens Industris debattsida.

Gång på gång upprepas att lönebildningen skulle vara det stora bekymret vid en övergång till euron. Med någon eller ett par procentenheter högre höjningar än i omvärlden, bäddar lönerörelserna för återkommande kostnadskriser. Utan egen växelkurs skulle sämre konkurrenskraft leda till ökad arbetslöshet. Utfallet skulle dessutom kunna bli värre än så, eftersom Europeiska Centralbanken, ECB, knappast kommer att använda räntevapnet för att kyla av de svenska lönerörelserna, så som Riksbanken gjort under senare år.

Men det är ett resonemang som utgår från att parternas förhandlare inte begriper när omvärlden förändras. När devalveringsvägen är stängd kan detta tvinga fram en omprövning av lönebildningens former och inriktning. Övergången till euron skulle sätta press på parterna att undanröja det grundläggande problemet, bristen på samband mellan betalningsförmåga och löneökningstakt.

I stället för att betala föråldrade branschstrukturer med en allt svagare valuta, skulle lönebildningen tvingas in i långsiktigt hållbara banor. Det vore en viktig ändring till det bättre, ur stabiliseringspolitikens lika väl som tillväxtens synvinkel.

Det finns en sådan väg. Med ett ökat inslag av lokal och individuell lönesättning har inte minst SACO-förbunden i många av de senaste årens avtal flyttat lönesättningen dit den hör hemma: till den lokala nivån. Varje företag och förvaltning kan bedöma vilka löneökningar den har råd med och hur lönesättningen bäst gynnar deras arbetsresultat.

När den egna betalningsförmågan blir rättesnöret för lönerna, minskar risken att Sverige hamnar i otakt med omvärlden. Då minskar risken för lönedrivna chocker som avviker från konjunkturmönstret i omvärlden, det som är det starkaste argumentet för att bibehålla kronan och den egna penningpolitiken. En sådan omläggning skulle också gynna tillväxten. Med individuella, lokalt satta löner blir det lättare att uppmuntra var och en för hans och hennes bidrag till företagets och förvaltningens resultat. På så vis kan lönesättningen bidra till att öka produktiviteten och därmed skapa sitt eget utrymme.

Lönebildningen hör också till de instrument som kan lindra en konjunkturnedgång. Om lönerna sänks eller fryses vid en kostnadskris kan återhållsamheten bidra till sänkta produktpriser, vilket i sin tur kan leda till ökad efterfrågan på svenska varor och tjänster och därmed större aktivitet i ekonomin. Det har varit devalveringspolitikens innebörd.

Förra årets utredning om stabiliseringspolitiken under EMU visar på en påfallande förståelse för en mer centraliserad lönebildning, men vidgår att samordnade och centraliserade förhandlingar skapar sina egna spänningar.

Samordningen gör det svårare att ändra relativlönerna mellan olika yrken. Centraliseringen fungerar alltså bara tills man på något sätt måste höja lönerna i de yrken som behöver mer folk, eller där det av andra skäl anses nödvändigt att gå snabbare fram.

I själva verket torde centraliseringen vara den svenska lönebildningens stora problem under de senaste årtiondena. Den må ha fungerat under 1950- och 1960-talen, men när marknaden började smyga sig in, blev samordningen en förbannelse.

Ju mer massmedia skrev om förhandlingarna, desto mer avlägsnade de sig från lönesättningens grundläggande funktion, betalning för utfört arbete. Lönerörelserna blev i allt högre grad fördelningspolitik. De centrala avtalen blev bara början på lönerörelserna. När garantilöner och följsamhetsklausuler åt upp allt mer av det lokala utrymmet, tvingades arbetsgivarna lägga på procent efter procent för att belöna goda insatser, locka och hålla kvar kunnig arbetskraft eller öka den egna arbetsplatsens attraktivitet.

Det blev en tumregel att varje lönevarv skulle sluta minst ett par procentenheter högre än den nivå som de centrala parterna hade kommit överens om. Därför är den nya flirten med centraliseringen en farlig väg, i synnerhet i eurotider.

Det är den individuella lönesättningen som pekar framåt - i synnerhet vid en övergång till euron, men även om det skulle bli ett nej i folkomröstningen. Med lönerna satta i samma valuta kommer jämförelser med andra länder att bli lättare, även om hänsyn måste tas till skatter, offentlig service och sociala försäkringar.

Den svenska lönestrukturen är mer sammanpressad och utbildningspremien - hur mycket man tjänar på ett års längre utbildning - ligger lägre än i de flesta andra EU-länderna. Detta kommer troligen att påverka den svenska lönestrukturen och kanske uppmuntra till utflyttning. När en femtedel av varje högskolekull läser minst ett år utomlands, blir kunskapen om andra arbetsmarknader allt mer spridd - även bland dem som stannar hemma. För allt fler blir det naturligt att även undersöka arbetstillfällen i andra länder, i synnerhet när den svenska arbetsmarknaden är kärv. Denna utveckling accelererar antagligen om vi går över till euron.

De internationella jämförelserna kommer att tänja ut den svenska lönestrukturen. Det kan bli ett av eurons bidrag till tillväxten. Om en högre utbildningspremie uppmuntrar fler att förkovra sig och höja produktiviteten, om bättre löner för kvalificerad arbetskraft innebär att den används mer ändamålsenligt, så bör det gynna den svenska ekonomins utveckling.

Samtidigt ökar behovet av reformer som gör det lättare för fler att byta bana och höja sina inkomster under yrkeslivets gång. Ska en avvikande svensk lönebildningen egentligen ses som ett stabiliseringspolitiskt problem? Om problemet återkommer gång på gång, och varje gång måste lindras med devalvering och sänkt köpkraft, har då inte boten blivit en del av soten?

Kostnadskriserna är kanske inte alls ett så självklart argument för en egen valuta som det har framstått hittills i debatten? En mer uthållig lönebildning och en lönestruktur som bättre tillgodoser utbildning och erfarenhet bör påverka svensk ekonomi i positiv riktning. Omröstningen handlar om mycket mer, men det är väsentligt att väga in även detta.

Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef, SACO