Socialdemokraterna Värmdö

Över kvarts miljon har tagit del av Linda Näsmans 1 maj-tal

Pressmeddelande   •   Maj 01, 2013 23:11 CEST

Linda Näsmans 1 maj-tal i Gustavsberg ”Var jag värd det?”, har hittills nått 270 000 personer på Facebook. Talet har delats över 1 800 gånger och drygt 3 400 personer har gillat det.– Jag tackar alla som har lyssnat på min historia, säger Linda Näsman.

Linda Näsman, nyvald ordförande i föreningen Ung till ung, är själv inte partipolitiskt engagerad, men accepterade att hålla ett tal när hon fick frågan från sin gymnasielärare Karin Aaseby, i dag skolpolitisk talesperson för Socialdemokraterna Värmdö, som känner Linda och hennes historia.

Hennes gripande historia handlar om ett liv i missbruk, men att det finns en väg tillbaka. Behandlingen kostade 1,2 miljoner kronor och hon ställer sig i talet frågan om hon var värd det.

Linda Näsman är förvånad och glad över hur hennes tal har slagit igenom.

– Det är ju fullständigt surrealistiskt. Jag bara glädjeskrattar, säger Linda Näsman efter att ha fått höra siffran över Facebookspridningen.

– Jag tackar alla som har lyssnat på min historia. Jag är jätterörd över alla fina kommentarer. Vad roligt att så många är berörda och vilken lycka att kunna påverka så många!

Linda Näsmans tal ”Var det värt det?” i sin helhet

Hej!

Jag är nog den dyraste talaren idag.

Ni har betalat minst 1,2 miljoner för att jag skulle komma hit. Hit, idag, till Kyrkstallet.

Då utelämnar jag kostnader för resor,

löner för de socialsekreterare jag träffat,

kostnader för familjeterapeuter jag haft,

vistelsekostnad för att vara inlagd på avgiftning,

försörjningsstöd, urinprov, familjehem, kontaktfamilj,

och den summa pengar jag kostat kommunen jag bodde i innan jag flyttade till Värmdö.

Det blir väl nån miljon till.

Jag flyttade från Högdalen till Värmdö när jag skulle börja sjuan.

Från en stadsdel som har få resurser att hjälpa dom som är utsatta,

en mamma som blev utbränd när jag var 6 år och två bröder i missbruk,

flyttade jag till en vacker skärgårdskommun, som gärna ville satsa på sina ungdomar.

Till en början kände jag mig som ett UFO.

Jag var ett trottoarbarn i skärgården. Ett betongblock i skogen.

Givetvis sökte jag mig till människor som hade liknande upplevelser och referensramar som jag

som också svor som borstbindare,

pratade med lätt brytning,

rökte och drack alkohol så ofta dom kom över sånt.

Mitt självdestruktiva leverne började när jag som 12-åring började skära mig i benen och armarna.

Jag blev full och rökte cannabis första gången när jag var 13 år.

Innan jag hunnit fylla 16 var jag hög hela dan, varje dag, och hade provat amfetamin, kokain och ecstasy.

Jag provade droger och gick på fester med stor entusiasm.

Vad som helst som kunde få mig att glömma bort vem jag var.

Min självdestruktivitet visste inga gränser.

Självskadebeteende, anorexi, bulimi, alkohol, droger, killar.

Och panikångest.

Ångest, ångest, ångest.

Jag var på väg käpprätt åt helvete.

1, 2 miljoner är alltså en uppskattad summa av vad min behandling kostat.

I dag har jag nästan inga ärr kvar, varken på armarna eller i hjärtat.

Jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick, och för att jag fick den i precis rätt sekund.

Jag hade veckovis varit på rymmen hemifrån i flera månader.

Just den där sista veckan hade jag varit vaken på amfetamin flera dygn i sträck och jag ville aldrig komma ner.

Jag hade kanske sovit 10 timmar på fem dagar.

Inte ätit något på flera dygn.

Åkt från Värmdö till en främling i Solna för att knarket var slut här men fanns där.

Till slut hittade min pappa mig,

7 kilo lättare, nedrökt och i ett förfärligt allmäntillstånd.

Han hade jobbat på dagarna och på nätterna kört varv efter varv runt Värmdö för att hitta mig.

Ringt varenda bekant till mig som han kände till, och bett deras föräldrar ringa om de såg mig.

Telefonterroriserat socialjouren och min socialsekreterare för att försöka få hjälp att hjälpa sin dotter.

När han hittade mig körde han mig till akutmottagningen på Maria Ungdom.

Där skulle jag avgiftas och förvaras tills man visste vad man skulle göra med mig.

Jag fick välja: familjehem eller behandling.

Jag hade redan varit på familjehem och var det något jag visste med besked var det att jag aldrig tänkte göra om det.

Och sanningen att säga var jag utled på den eviga jakten ett missbruk innebär.

Jag orkade inte knarka längre.

Jag orkade inte fly, inte jaga, inte gömma mig, inte skämmas.

Jag ville ha hjälp.

Jag fick behandling.

Ett år och fyra månader senare kom jag tillbaka till Värmdö.

De första fyra månaderna bodde jag hos pappa, men fick sedan genom en förtur från soc en lägenhet i Gustavsberg.

Man sa till mig att man ville att jag den första tiden skulle få landa, visa att jag ”kunde sköta mig”.

Men efter att jag fått min lägenhet så var jag ju fri.

Det enda jag behövde göra var att sköta skolan hyfsat,

dyka upp på socialkontoret en gång i månaden och lämna in några papper,

och prata med min socialsekreterare i en timme.

Jag tror inte att någon av de vuxna i min närhet förstod hur sjukt hårt jag kämpade under den tiden för att inte i 180 km/h springa rakt in i samma destruktiva beteende jag hade innan jag åkte.

Alla mina vänner förväntade sig att jag skulle vara samma person, och behandlade mig därefter.

Jag tog något återfall, men höll mig i det stora hela ren.

Jag ville ju inte knarka!

Så när mina perioder av ångest kom, slutade jag istället att äta, eller drack lite mer alkohol.

När jag började jobba som Värmdöpolare fick jag ytterligare en morot till ett bra liv.

I det hittade jag en ny gemenskap, ett nytt syfte med mig själv och en stor självkänsla.

Jag blev bekräftad av vuxna och andra ungdomar,

och fick samtidigt göra något sunt för samhället,

och kanske kunde jag göra en liten skillnad för någon annan ungdom som levde i utsatthet.

Det blev viktigare.

Är det inte fantastiskt dumt,

att efter att ha gjort en investering på över 1,2 miljoner kronor,

lämna den vind för våg?

Att gå ifrån en så skyddad miljö som ett behandlingshem på annan ort med vuxna specialister runt omkring sig dygnet runt,

till en egen lägenhet i samma miljö som man en gång påbörjat ett missbruk i,

är ingen lätt uppgift, vill jag lova.

Det krävs oerhört mycket motivation för att lyckas.

Det krävs att man varit frisk nog att orka ta till sig de verktyg man blir erbjuden under en behandling.

Det krävs att det funnits människor där som orkat lyssna,

orkat hjälpa,

orkat älska.

Och det kräver att man VÄGRAR sätta på sig en offerkofta.

Jag tänker inte vara ett offer för omständigheter.

JAG äger och har makten över MITT LIV,

och jag har ALLTID ett VAL.

Men ibland kan man inte,

orkar man inte välja rätt.

Av så många anledningar.

Det är DÅ samhället måste finnas där,

skyddsnätet,

människosynen

och värderingar som pratar om människan,

inte prestationen.

Hade det här inte funnits för mig så hade jag inte stått här.

Och jag hade absolut inte stått här, om det inte vore för min pappa.

Men hur går det för de som inte har en pappa som min?

Som fritidsledare stöter jag på situationer där vi blir tvungna att göra en så kallad orosanmälan till Socialtjänsten.

Vi anmäler.

Skolan anmäler.

Vi anmäler igen.

Och ändå händer det ingenting.

Så på vem ligger ansvaret?

Ansvaret för en människa i utanförskap, om föräldrarna av någon anledning inte har förmåga att hjälpa sitt barn?

Skolan?

Fritidsledarna?

Samhället, kan vi säkert alla enas om.

Men vem är samhället?

Jag är samhället.

Du är samhället.

Vi ALLA – tillsammans – är samhället.

Och om vi står enade kan vi skapa det samhälle vi vill ha.

Där människor är förändringsbara.

Där ingen människa är hopplös,

eller värdelös.

Där vi mäter vår kvalitet utifrån den lägsta nivå samhället visar upp –

inte utifrån genomsnittet av våra inkomster.

Ett samhälle där människor som faller fångas upp,

och ingen måste falla handlöst.

Vi MÅSTE ha det skyddsnätet.

Utan det är vi inget.

Och tack vare det, står jag här, idag.

Stark, stolt och trygg.

Så frågan är: Var det värt era 1,2 miljoner?


Talet finns på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=d6Cj3OAAVXI

Socialdemokraterna Värmdö finns på
www.facebook.com/svarmdo
www.twitter.com/svarmdo
www.socialdemokraterna.se/varmdo

Kontaktpersoner
Karin Aaseby
Skolpolitisk talesperson (S), Värmdö
070-424 31 38
karin.aaseby@varmdo.se

Mikael Lindström
Politisk sekreterare (S), Värmdö
070-624 12 60
mikael.lindstrom@dn.se