Moderaterna

Nej-partierna legitimerar främlingsfientliga krafter

Pressmeddelande   •   Jun 06, 2003 00:00 CEST

- Centern och Maud Olofsson bör ta sig en rejäl funderare på vilka parter de har vid sin sida på nejkanten. För min del är skammens gräns för länge sedan passerad när jag läser om att nej-sidans partier och organisationer samarbetar med Sverigedemokraterna i Arvika.

Det skriver moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson i sitt nyhetsbrev på fredagen.



Pressmeddelande, 2003-06-06


- Att göra gemensam sak med Peter Eriksson och Ulla Hoffman i partiledardebatten säger en hel del bara det om Maud Olofssons ställningstagande, men att säga nej till euron tillsammans med Sverigedemokraterna är helt oacceptabelt.

- Genom detta agerande ges partier som Sverigedemokraterna legitimitet och på så vis tar centern och miljöpartiet på sig ett stort ansvar för den händelse att dessa partier stärker sin ställning i olika delar av landet.

Gunilla Carlssons nyhetsbrev kan läsas nedan i sin helhet. Vill du prenumerera på Gunillas nyhetsbrev kan du göra det på http://gunilla.moderat.se.

________________


Vänner!

Denna vecka om partiledardebatten om euron i onsdags, om att räntesänkningarna under veckan tydligt pekar på låg inflation i euroområdet och om en viktig votering om skolan i riksdagen. Till sist ett par rader om en firad 700-åring.

Onsdagens partiledardebatt om euron var klargörande på många sätt. Till vänster på podiet satt företrädare för partier som är emot det nya, fria Europa på ett eller annat sätt. Tydligast är det med vänsterpartisterna, som har en dokumenterad ovilja mot alla former av internationella samarbeten. Våra gamla kommunister har varit emot såväl Nationernas Förbund som Nordiska Rådet. Namnbytet från Vänsterpartiet Kommunisterna till Vänsterpartiet har inte betytt särskilt mycket i det avseendet.

Vänsterpartiets tillförordnade partiledare Ulla Hoffman visade sig vara en vulgärretoriker. Hon försöker systematiskt skrämma väljarna med att demokratin och inflytandet minskar med euron. Särskilt illa blir det av någon okänd anledning för alla kvinnor. När hon säger att direktionsmedlemmarna i den Europeiska Centralbanken inte får ta instruktioner från politiker, så ”glömmer” hon att samtidigt säga att detsamma gäller för direktionsmedlemmarna i den svenska Riksbanken i dag. Hon antyder att räntebeslutet flyttar från Stockholm till Frankfurt, men hon ”glömmer” att samtidigt säga att Riksbanken noga följer de beslut som fattas av ECB, dock utan att ha något som helst inflytande över beslut i ECB.

Av debatten framgick också att miljöpartiet utmärker sig genom att vara mer taktiskt än de andra nej-partierna. Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU. Detta innebär att en sorts grön isolationism kännetecknar det svenska miljöpartiet, till skillnad från andra miljöpartier i Europa. Som ett exempel kan jag nämna den tyske utrikesministern Joschka Fischer som är miljöpartist, och för euron.

Miljöpartister borde vara angelägna om fungerande och effektiva samarbeten mellan länderna eftersom miljöpolitiken är allt annat än en fråga för bara ett land. Här krävs att många länder tillsammans hjälps åt, inte minst med de tio nya länderna från det tidigare förtryckta kommuniststaterna som nu är befriade marknadsekonomier på väg in i EU. Den logiska slutsatsen drar också de flesta miljöpartier i resten av Europa. Men inte miljöpartiet i Sverige. Peter Eriksson verkar glömma att Sverige är en del av Europa och resten av världen, oavsett om han vill det eller ej.

Centerpartiets agerande är ändå det som förvånar mig allra mest. Maud Olofsson försökte i debatten göra sken av att hon var småföretagarvänlig och att hennes parti drev lantbrukarnas intresse bättre än andra. Det är rent nonsens. Olofssons dribblande om skatter och regler har inte något med euron att göra. Det är inte det eurofolkomröstningen handlar om.

Den 14 september avgörs om vi skall införa euron eller inte. Småföretagen och lantbrukarna vill införa euron. Jag häpnar över Olofssons resonemang att småföretagarna hellre vill ha skattesänkningar och avregleringar än euron. Om svenskarna röstar nej till euron, ja då höjs skatterna, då får vi fler regleringar, då blir det svårare för företagen att växa på den gemensamma marknaden, då förlorar vi inflytande som kan ge vettigare villkor för de svenska lantbrukarna.

Detta känner småföretagarna och lantbrukarna till. Därför vill de införa euron. Om de får bestämma vill de också byta till en regering som sänker skatterna och avreglerar. Men det är inte den frågan som avgörs nu i höst. Det är som om Maud Olofsson inte kan skilja på äpplen och päron. Låt mig därför vara tydlig: Den 14 september avgör vi om vi skall införa euron eller inte. Inget annat. Den 17 september 2006 är det riksdagsval nästa gång. Då kan vi byta till en regering som sänker skatterna och avreglerar.

Centern och Maud Olofsson bör också ta sig en rejäl funderare på vilka parter de har vid sin sida på nejkanten. För min del är skammens gräns för länge sedan passerad när jag läser om att nej-sidans partier och organisationer samarbetar med Sverigedemokraterna i Arvika. Att göra gemensam sak med Peter Eriksson och Ulla Hoffman i partiledardebatten säger en hel del bara det om Maud Olofssons ställningstagande, men att säga nej till euron tillsammans med Sverigedemokraterna är helt oacceptabelt.

Genom detta agerande ges partier som Sverigedemokraterna legitimitet och på så vis tar centern och miljöpartiet på sig ett stort ansvar för den händelse att dessa partier stärker sin ställning i olika delar av landet.

I går kom väntade räntebesked från såväl Riksbanken som Europeiska Centralbanken. Bägge sänkte sina styrräntor med 50 räntepunkter, vilket motsvarar en halv procentenhet. Den svenska Riksbankens ränta är nu 3,00 procent och den Europeiska Centralbankens ränta är 2,00 procent. Ränteskillnaden på en procentenhet kvarstår alltså. Det betyder att vi i Sverige fortsätter att betala mer för de lån som vi har på våra hus eller det som många betalar när den lite ålderstigna bilen byts till något bättre.

Hade vi varit medlemmar i dag skulle vi haft en lägre ränta, och även om det bara är en engångseffekt är den ihållande för alla som betalar räntor på lån. En rörlig ränta i t.ex. Belgien ligger kring tre procent. I Sverige är den över fyra procent. Det blir stora summor som de svenska hushållen får betala för nöjet att handla med kronor istället för med euro.

Nej-sidan försöker hävda att euron inneburit våldsamma prisökningar för de tolv länder som infört den gemensamma valutan. Men det går inte ihop. I Tyskland finns en debatt om deflationsrisker - alltså att priserna faller snarare än stiger. Inflationstakten är nu också under två procent i hela euroområdet, och ECB sänker alltså räntan med en halv procent. Vissa menade att hela 75 punkter, alltså 0,75 procent, kunde motiveras. Allt detta är ju tecken på mycket låga prisökningar - i vissa fall till och med prissänkningar.

Sveriges medlemskap i EU har också bidragit till en bättre svensk marknadsekonomi, precis som euron nu bidrar till en bättre marknadsekonomi i euroländerna. Jag vill särskilt peka på de fördelar som vi fått eftersom så mycket av den offentliga debatten tenderar att handla om nackdelar. Vi har en stabilare ekonomi i dag än för tio år sedan, och till mycket stor del kan det förklaras av vårt medlemskap i EU och av EMU-processen.

Kommande vecka väntas den brittiska regeringen signalera att man är positiv till ett framtida medlemskap. Även om det säkert tar några år innan Storbritannien är med i euron, så pekar det tydligt på att Sverige kan vara det enda land som är med i EU men inte i euron om vi röstar nej.

I Danmark är en stark opinion för ett införande av euron som valuta och samtliga tio kandidatländer har förklarat att man vill införa euron. Eftersom vi inte kan vänta oss en ny folkomröstning om euron i Sverige under en överskådlig framtid bör den som röstar nej nu vara medveten om att det med stor sannolikhet innebär att Sverige inom kort kan bli det enda av EU:s 25 medlemsstater som inte har euron. Det är ingen överdrift att anta att det kommer att påverka Sveriges möjligheter att göra sin röst hörd.

På tal om att göra sin röst hörd så hör det till oppositionsrollen att trots goda argument i olika debatter till sist förlora otaliga voteringar i riksdagen. Med målmedvetet arbete för grundläggande värden går det dock att visa att regeringsunderlaget inte är alldeles stabilt, och att regeringen förtjänar en bakläxa. Detta gjorde vi moderater tillsammans med folkpartiet, kristdemokraterna, centern och miljöpartiet då vi i tisdags återigen stod upp för friskolorna och för ett nytänkande inom skolan. Med en rösts övervikt stoppades regeringens förslag om försämrade förutsättningar för de fristående skolorna.

Detta är en viktig markering då det under våren har genomförts en medial klappjakt på de fristående skolorna. Aktörer i denna klappjakt har bland andra varit LO men tråkigt nog har även Sveriges Televison visat sig från sin inte mest nyanserade sida.

En anledning till den här klappjakten är en i vissa kommuner bristande förmåga att genomföra nödvändiga strukturförändringar. Istället har friskolorna fått skulden för brutna vallöften. Det är illavarslande att det i debatten kring friskolorna hörs en ideologisk strävan från våra meningsmotståndare som syftar till att vrida klockan tillbaka till tiden före friskolor då valfrihet på skolans område var begränsad till dem med feta plånböcker.

Även om socialdemokraterna och vänstern inte kommer att förbjuda fristående alternativ kommer de att försöka svälta ut och mobba ut friskolorna. Det var därför vårt gemensamma agerande med fp, kd, c och mp var så viktigt. Konkret innebar det att Skolverkets prövning av ansökningar från fristående skolor inte är grund för att ta ut avgifter eftersom prövningen är en myndighetsuppgift. Det innebar också att skollagen inte ska ändras så att schablonmässiga avdrag för skolpliktskostnader görs innan ersättningsnivån till fristående skolor bestäms.

För de 95 procent av Sveriges elever som går i den kommunala skolan måste det verka märkligt att så mycket kraft läggs ner på att hindra friskolorna, men så lite görs för att förbättra förutsättningarna för de kommunala skolorna. Socialdemokraterna och vänstern har inte förstått att det går att lära sig av friskolorna, utan verkar fortfarande tro att den enes bröd är den andres död.

Slutligen hoppas jag att många av er noterade förra helgens firande av ett av Europas skyddshelgon, den Heliga Birgitta, i min hemstad Vadstena. Det var såväl folkligt som kyrkligt och både kungligt och högtidligt när 700-årsdagen av denna stridbara, visionära och europeiska kvinnas födelse firades. Om Birgitta skulle ha levat i dag tror jag att hon skulle ha varit för att även Sverige ska delta i det europeiska samarbete som den gemensamma valutan innebär.

Med hälsningar och förhoppningar om en trevlig och hänförande pingsthelg,

Gunilla