Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Norrland järnvägsmisshandlat

Pressmeddelande   •   Apr 12, 2018 21:54 CEST

Norrland är kanske den landsända som drabbats hårdast av Sveriges järnvägspolitik. Behandlingen har varit kolonial, trots att en stor del av vårt välstånd kommer därifrån. Härifrån kommer en merpart av vår el, våra råvaror och vår export.

Inlandsbanan var nära att läggas ner men räddades av att kommunerna tog hand om driften genom Inlandsbanan AB. Den sker till mycket lägre kostnader än om Trafikverket hade haft hand om den. Banan har gradvis kunnat förbättras och öka trafiken. Men till den upprustning som kan ge det stora lyftet kommer inga pengar från staten. Nu har ett australiskt försäkringsbolag bevisat den lönsamhet som inte politikerna velat se genom att vara beredda att satsa sex miljarder kronor - till en början. Elektrifierad, återuppbyggd till Kristinehamn och med bibanorna upprustade är det en affär på 40 miljarder kronor.

Trots det stora godsstråket norrut, de stora industrierna och de stora städerna efter kusten finns ännu ingen genomgående kustjärnväg. Det får bli stickspår ut till kusten från Stambanan genom övre Norrland, som är backig, kurvig och har lågt axeltryck. Mycket måste gå med lastbil eftersom kapaciteten inte räcker. Botniabanan var klar 2010. Fortsättningen Norrbotniabanan påbörjas först nu med förslaget till långtidsplan för infrastrukturen, men bara säkert milen till Dåva, trots att restiderna skulle halveras och fraktkostnaderna för godset minska 30 procent.

Med Ostkustbanan utbyggd till dubbelspår kunde kapaciteten fyrdubblas och restiden Stockholm-Sundsvall bli två timmar mot 3,5 idag (har varit tre timmar). I långtidsplan finns bara med en delsträcka. Dubbelspår hela vägen kostar 25 miljarder kronor. Med sex miljarder kronor investerade i Ådalsbanan skulle restiden där minska en halv timme. Stockholm-Umeå kunde klaras på 3,5 timme. Med de banorna tillsammans med Norrbotniabanan för 30 miljarder kronor finge man en kustbana som stärkte näringslivet och halverade restiden mellan de norrländska kuststäderna.

Botniabanan liksom den ombyggda Haparandabanan har bara ERTMS som signalssystem och inte ATC jämsides. Det är inte funktionssäkert och tågentreprenörerna har inte råd att installera det i sina lok för bara någon enstaka sträcka. Därför blir godstrafiken med tåg mycket liten.

På Malmbanan skall det investeras 2,6 miljarder kronor i ERTMS nästa period, men bara styvt tiondedelen på banan, om inte infrastrukturplanens budget höjs. LKAB vill inte ha ERTMS utan hellre sett påbörjat dubbelspår. De första fem milen norr om Kiruna skulle gå på fem miljarder kronor. Kapaciteten är ansträngd, och ERTMS skulle minska den och vara en ö omgiven av banor med vårt välfungerande ATC.

Norrland står för stora vinster från industrier, råvaror och vattenkraft som går söderut. Ändå får Norrland inte sin rättmätiga andel av infrastrukturinvesteringar för att kunna försvara dessa intäkter. Stockholms län får nära hälften av dem i långtidsplaneförslaget på mindre än en fjärdedelen av Sveriges befolkning. Sådan orättvis snedvridning av trafiksatsningar ökar på centraliseringen och hotar välfärden. Järnvägsinvesteringarna som behövs för Norrland kan synas stora, men är små mot vad som satsas på storstadsområdena, och de är så samhällsekonomiskt lönsamma att staten borde låna upp pengar för att snabbt genomföra dem.

Hans Sternlycke