Stockholms Musikpedagogiska Institut

Ny forskning från SMI om röstanvändning i sångtekniker "Belting" och "Twang"

Pressmeddelande   •   Okt 19, 2010 17:18 CEST

 

Vad menas med "Twang"?

Ibland kan man höra sångare och pedgoger hett diskutera om en vokalartist använde “twang” eller inte. En del hävdar att twang kännetecknas av intensiva höga deltoner, så Peter Mattei och Nicolai Gedda sjunger med ”twang”. Andra menar att ”twang” bara förekom i Nashville på 1930-talet, punkt slut.

Margareta Thalén och Johan Sundberg har nu studerat vad experter på sång inom populärmusikgenrer menar med twang. De bad en sångerska sjunga ett antal exempel med twang och icke-twang.

Först gjordes ett lyssnarförsök där experter fick klassificera exemplen som twang eller icke-twang. Det visade sig att exemplen var typiska, nästan alla exemplen blev klassificerade precis som sångerskan avsett.

Sen analyserades röstens klangbestämmande faktorer: (1) lufttrycket i lungorna eller subglottiska trycket, som kan mätas i form av trycket i munhålan när man uttalar konsonanten /p/, (2) egenskaperna hos det pulserande luftflödet genom glottisspringan, eller röstkällan, som kan filtreras fram ur det ljud man tar upp med en mikrofon, och (3) resonanserna i svalg-munhålekaviteten, de s k formatera.

Subglottiska trycket, som reglerar röststyrkan, var högre och ljudet starkare i twang. Vad gäller röstkällan i twang var den slutna fasen i stämbandens vibrationscykel längre, luftflödet något mindre och grundtonen svagare. Allt detta tydde på att fonationen var en aning mera pressad. Formanterna i ansatsröret drog också sitt strå till stacken. De två lägsta, som bestämmer vokalfärgen, var högre, så vokalerna klingade litet ljusare.

De här observationernas betydelse för röstklangen undersöktes med syntesförsök på sångmaskinen MADDE, som Svante Granqvist konstruerat. Formantskillnaderna var mycket viktigare är röstkällans egenskaper för hur mycket twang man bedömde att tonen hade. Så för att undvika röstansträngning och som pedagogisk strategi verkar det viktigt att lära sångaren att styra sina formanter.

 

"Belting"

”Belting” är ett särskilt sångsätt som förekommer i populärmusikaliska genrer och musikalsång. Stilen har beskrivits som en tal-liknande, ropande och ibland gäll röstkvalitet som alltså avviker skarpt från vad man kan få höra från operascenen. Margareta Thalén, Johan Sundberg och den amerikanska sångpedagogen och belt-specialisten Lisa Popeil slog sig ihop om en studie av skillnaden mellan fem olika typer av belt, Heavy, Brassy, Ringy, Nasal, Speech-like som jämfördes med Klassisk operastil. Lisa Popeil stod för exemplen som en lyssnarpanel fann typiska för vad de var avsedda som. Subglottala trycket mättes som trycket i munhålan under konsonanten /p/ och röstkällans egenskaper filtrerades fram ur det inspelade ljudet. Heavy och Klassisk framträdde som motsatta extremer inte bara när det gällde subglottiskt tryck och ljudstyrka, utan också de flesta andra egenskaper. De fem belttyperna var mera lika varandra vad avser formantfrekvenserna men skilde sig mycket klart från dem som sångerskan använde i Klassisk stil.

Resultaten visar att skillnaderna mellan de här belttyperna främst gällde hur stämbanden arbetade.

Johan Sundberg, Professor i musikakustik

Margareta Thalén, lektor i rösten i sång och tal

 

Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI) är som högskola ett unikt alternativ till de konstnärlig pedagogiska utbildningar som finns i Sverige. SMI är känt och respekterat för att vara aktuellt, i framkanten, nyfiket och i ständig utveckling. SMI utbildningar ger kompetens för individuell och grupp undervisning med en gedigen genrebredd där notläsning och gehörsinlärning ges lika vikt. SMI är dessutom den enda högskola i landet med utbildning till logonom, röst- och talpedagog med estetisk inriktning.

SMI erbjuder utbildningsprogram på grund- och påbyggnadsnivå samt fristående kurser och uppdragsutbildning. SMI finns Eriksbergsgatan i Stockholm, i Whitlockska skolan alldeles intill Humlegården.