Kristdemokraterna, KD

Öppningstal av Göran Hägglund vid riksting i Borås

Pressmeddelande   •   Jul 01, 2004 15:43 CEST

Partiordförande Göran Hägglund, vid Kristdemokraternas 41:a ordinarie Riksting, på Åhaga, Borås den 1 juli 2004

Det talade ordet gäller

Välkomna, kära vänner. Finns här några ovänner, så är ni också välkomna hit till knallarnas stad och kristdemokraternas riksting. Borås är platsen för partiets viktigaste begivenhet 2004. Det finns faktiskt flera likheter mellan vårt partis 40-åriga historia och Sjuhäradsbygdens månghundraåriga.

Liksom våra pionjärer började knallarna i smått när de krängde sina varor. Massor av motgångar kunde inte hindra en del av dem att uträtta stordåd. Där fanns en Johansson som i min barndom kunde affischera över hela landet: Säg Algots – det räcker. Ett eget minne är när jag inför en skolresa till Karlstad hade fått en ny, tunn nylonjacka, just från Algots. Jag borde inte ha suttit tillsammans med Ronny i bussen. Han blev så lätt åksjuk. Jag tvättade min jacka i en bäck när vi stannade vid Alsters herrgård. Jo, jag minns också en del om Fröding.

Att säga Algots, det räckte. Då. Men inte ens Algots klarade den kris som skulle komma på 70-talet. Andra Boråsföretag red ut krisen eller förmådde anpassa sig. Efter kriget satt Olle och Rosa Blomqvist i en källare här i Borås och sydde handdukar av jutesäckar. Det var början till postorder-företaget Ellos – som ju var OLLE läst bakifrån. Företaget omsätter nu årligen en bra bit över tre miljarder kronor och sysselsätter omkring 1 500 personer. Knallen byter skepnad och krisstämpeln tvättas bort under arbetets gång.

Det är inte tomt skryt när man säger att Borås är som gjort för barn med Djurparken och Stadsparksbadet och Navet (tekniskt och vetenskapligt center). Vi kristdemokrater – som tar barnens parti - är glada att få hålla riksting i en stad som uppenbarligen vill göra detsamma. Den gamla Sjuhäradsbygden anpassar sig och förändras men har kvar sina rötter i knallebygdens mylla med dess hedervärda värderingar.

Så är det också med vår kristdemokrati som är stadd i förändring när nya utmaningar dyker upp. Då hämtar vi kraft och inspiration ur de värderingar som mina företrädare Birger Ekstedt och Alf Svensson – och många, många fler – fört vidare genom åren. Då och då hörs röster som uttrycker oro för att vårt parti ska överge sina grundläggande värderingar. Inget kan vara mer felaktigt. Kristdemokraterna bygger på den värdegrund som beskrivs i principprogrammets portalparagraf:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Så långt principprogrammet.

Detta är något som ingen enda person i partiet – i alla fall inte som jag kunnat höra – vill ändra på. I denna värdegrund ligger Kristdemokraternas roll. Utan dessa värden har vårt parti inget specifikt existensberättigande. Men med dessa värderingar är vi väl rustade att möta de politiska utmaningar som ligger framför oss. Det finns långt fler människor som delar våra värderingar än som hittills röstat för dom. Vi ska inte späda ut värderingarna. Vår uppgift är att spä på genom att knyta till oss alla de som faktiskt delar våra värderingar.

Jag vill peka på fyra områden där jag anser att vi tillsammans behöver utveckla vårt parti. Det ena har jag redan berört – att agera på ett sådant sätt att alla de som faktiskt gillar vår politik också röstar efter detta. Det är vår sak att förbättra vårt sätt att presentera vår politik. Dessutom ska vi se till att alla som vill arbeta för våra idéer känner sig hemma i vårt parti.

Två: Vi ska vara ett lyssnande parti. Ett parti som försett med stora öron fångar upp och ger svar på de frågor som är stora i människors vardag.

Tre: Det är nu, omedelbart efter sommaren som vi bereder marken inför nomineringarna till nästa val. Vi ska se till att könsfördelningen blir jämnare bland dem som kandiderar och väljs in i olika sammanhang efter nästa val. Självklart strävar vi också efter att grupper med olika etnisk bakgrund skall finnas med på våra valsedlar och bland våra representanter. Här finns ingen tid att förspilla.

Till sist, men lika viktigt. Vi behöver bli tydligare i våra besked till väljarna. Inte väja för konflikter med politiska meningsmotståndare eller ens med våra politiska samarbetspartner. Den som inte är tydlig syns inte. Och den som inte syns finns inte som ett alternativ för väljarna.

Jag har nu haft förmånen att få vara ordförande för Sveriges bästa parti i tre månader. Jag känner ödmjukhet men också stort ansvar med tanke på uppgiften. Jag är stolt att tillsammans med er få vara med och forma vår morgondag. Uppdraget att leda partiet in i framtiden är inte en uppgift för en person, ensam går det inte att klara uppdraget. Ett parti är ett lag. Ett lag där alla behövs i det gemensamma arbetet.

I dagarna avslutas fotbolls-EM. Tänk om det i mitt tycke ändå framgångrika svenska laget enbart skulle bestått av vänster mittfältare. Eller ett tiotal högerbackar! Det laget skulle inte ha blivit framgångsrikt. Det fordras olika spelartyper för att skapa ett komplett lag. I vår laguppställning behövs målinriktade personer som Nanda Holm i Sigtuna lika väl som Per-Staffan Johansson från Mölle (by the Sea) och Marianne Tobiasson från Umeå. Men jag skall inte dra analogien med fotbollen för långt. Vi nöjer oss inte med elva spelare på plan. Jag kastar gärna in 11 000 och fler - för vi är också en folkrörelse.

Den 13 juni hölls val till Europaparlamentet. Flera av opinionsinstituten räknade ut Kristdemokraterna. Dagen före valet stod det i topp på DN:s första sida: ”Kd på väg att kastas ur parlamentet”. Förtjusningen var helt på DN:s (första) sida, men man fick tji. Vi red ut stormen och är åter representerade av Anders Wijkman, en av EU-parlamentets kunnigaste miljöpolitiker.

Tack alla ni som – olycksprofetiorna till trots – likt gårdagens knallar knackade dörr och spred vårt budskap. Som delade ut material, ordnade torgmöten, samtalade med väljare, bemannade valstugor etc.

Det var ni som gjorde det! Tack för det.

Det var en insats värd allt beröm även om det inte räckte till för att nå vårt mål – att återta de två mandat vi haft i EU-parlamentet den senaste mandatperioden. Notera att där vi har en stark organisation har vi gjort bäst resultat. Det är en lärdom att ta med till kommande val.

Valet handlade inte om huruvida Sverige ska vara med eller stå utanför EU-samarbetet. Inte om höger eller vänster. Det handlade ytterst om vilka värderingar som ska vägleda de personer som representerar oss i EU-parlamentet.

Det är måhända tjatigt att höra det igen, men nog är det varje partiledares plikt att beklaga det dåliga – och i vårt land faktiskt sjunkande – valdeltagandet. Det är en skandal att vi politiker inte förmår göra det trovärdigt att min röst och din,och din,betyder något också i ett val där det finns 350 miljoner andra röstberättigade. Det ironiska är ju att varje röst väger ännu tyngre när valdeltagandet är lågt. Vi kristdemokrater kan inte nöja oss med att peka finger åt andra – exempelvis åt pressen – och säga att det är deras fel att intresset är så lågt. Vi måste göra allt vad vi kan för att nå ut. Och gärna sticka ut så det märks. Vi måste göra allt vad vi kan för att nå ut. Och gärna sticka ut så det märks.

Många som jag mötte under valkampanjen klagade över att de visste för litet. Komprimerade valkampanjer kan aldrig kompensera för långvarig underlåtenhet att samtala om Sveriges roll i Europa. Kunskaperna om EU-samarbetet behöver öka. Här har hederligt folkbildningsarbete en viktig roll att spela. Inte nödvändigtvis för att den ene ska övertyga den andre. Men för att öka kunskaperna och stimulera intresset. Allt för att EU-parlamentet kan få den demokratiska legitimitet som det bör ha.

Det finns olika uppfattningar om EU-medlemskapet i vårt land. Också inom vårt parti. Kanske kan det till dels förklaras av det sätt på vilket Sverige kom med i EU. När andra länder och folk startade gemenskapen eller anslöt sig till den var det utifrån uppenbara behov; av fred, av demokrati och ekonomisk utveckling, så röstade många svenskar ja för att alternativet – att stå utanför – upplevdes som sämre. Det var efter 1980-talets sus-och-dus-ekonomi och Sverige var i ett uselt skick. Ekonomisk kris, nedskärningar och försämringar kom att förknippas med medlemskapet. Till det kan läggas att många upplever att makten flyttas allt längre bort. Att överheten förlorat den folkliga förankringen. EU har i mycket fått bli symbolen för ett delat Sverige…Ett Sverige där många inte känner sig delaktiga.

Samtidigt kan vi notera att stödet för det svenska medlemskapet ökar. Allt fler anser att det fordras ett nära samarbete länder emellan för att lösa vår tids stora frågor. Ibland brukar det sägas att om inte EU fanns så skulle vi behöva uppfinna denna samhörighet. Så är det. Många EU-skeptiker upplever det som att de mer EU-positiva okritiskt applåderar varje EU-idé, oavsett innehåll. På samma sätta upplever de mer EU-positiva att kritikerna gör tummen ner för varje förslag, hur motiverat det än är. Så sitter vi i våra hörn och pekar finger.

Men detta duger förstås inte. Sverige är efter en folkomröstning medlem i EU. Vi deltar inte i valutaunionen. Sådan är spelplanen. Vi måste utifrån dessa förutsättningar ge utrymme för ett ordentligt samtal inom vårt parti för att utifrån våra värderingar formulera vår syn på europasamarbetet som förenar, inte splittrar. EU ska användas för att lösa de problem som är för stora för enskilda länder att hantera. Men alla de frågor som kan hanteras av de enskilda länderna ska hanteras på nationell nivå.

Utifrån vår politiska värdegrund kan vi formulera en gemensam praktisk politik på kommunal nivå. På landstings- och regionnivå. På riksnivå också. Självfallet duger vår värdegrund också för att formulera en slagkraftig och stark politik, en gemensam sådan, också på europeisk nivå. Finns här några som surar och pekar finger? Sluta i så fall med det och tag istället plats vid samtalsborden! Bidra till ett spännande samtal om hur den kristdemokratiska visionen för vårt Europa ska se ut!

Fredagen den 18 juni kom representanter för EU:s 25 medlemsländer överens om ett förslag till nytt fördrag. Förslaget innehåller ett nytt regelverk för samarbetet mellan länderna. Där klargörs var ansvar och befogenheter ska ligga. Där inryms ett avsnitt om medborgarnas grundläggande rättigheter. Och där återfinns spelregler för samarbetet inom unionen. Förslaget ska nu prövas av samtliga medlemsländer.

Från vår utgångspunkt är förslaget till nytt fördrag ett stort framsteg. Men allt är inte perfekt. Frågorna om så kallad EU-president, om varje lands rätt till en kommissionär och den allt för svaga anknytning till den kristna idétraditionen - som är den europeiska värdegrunden - är sådant som vi inte är nöjda med. Men samarbete betyder och förutsätter också kompromisser. På det hela taget innebär det nya fördraget ett stort kliv framåt för ett EU med 25 medlemsländer.

Det har höjts röster i den svenska debatten för en folkomröstning om fördraget. Också inom vårt parti. Förslaget till fördrag innehåller inga omvälvande principiella förändringar av EU-samarbetet. Tusentals sidor av gamla fördrag ersätts med ett enklare och mer överblickbart regelverk som klargör var ansvar och befogenheter ska ligga. Om det här hade varit fråga om att i grunden förändra EU:s roll och maktbefogenheter skulle läget vara ett annat. Men det som det nu är fråga om kan enligt min bestämda mening inte motivera en folkomröstning.

En folkomröstning fordrar ställningstaganden som kan formuleras som tydliga ja- respektive nej-alternativ. Annars riskerar vi långvariga tolkningstvister och låsningar. Svenska folket har i fria och allmänna val utsett en riksdag som fattar beslut utifrån ett helhetstänkande. Väljarna kan ge nytt förtroende eller välja nya företrädare om de anser att de gamla inte svarar upp mot förtroendet. Folkomröstningar kan – fel använda – rycka undan grunden för helhetstänkandet och försvåra möjligheten för väljarna att utkräva ansvar. Och hur skulle alternativen se ut? Ett ja skulle förstås innebära ett godkännande av det nya fördraget. Men ett nej?

Innebär ett nej ett ja till de gamla fördragen - till Mastricht-fördraget, Nice-fördraget och Romfördraget - som de som förordar folkomröstning inte sällan dömt ut som undermåliga? Eller ska man tolka ett nej som ett ja till ett nytt fördrag men att det bör förhandlas om? I så fall vilken av de hundratals artiklarna är det som underkänns?

Vi har nu på kort tid haft ett val till kommun-, landsting och riksdag. Vi har haft en folkomröstning om Sverige skulle införa euron och nyligen ett val till Europaparlamentet. Man kan fråga sig om partierna – också vårt – skulle orka med ännu en folkomröstning kort före nästa stora utmaning som är valet 2006. Det val vi inte bara skall utan måste vinna. Istället för att argumentera för eller emot folkomröstning vill jag delta i en intensiv diskussion om hur EU-medlemskapet ska förankras och användas. Det behövs verkligen en sådan debatt inte enbart i vårt parti utan i hela det svenska samhället. Regeringen har hitintills inte förmått skapa ett engagemang om detta i vårt land.

Nu är det bara är drygt två år kvar till riksdagsvalet. Vi behöver utrymme också för debatt och opinionsbildning inför den dag då vi skall återinta Rosenbad. Är vi makthungriga? Ja, det är vi. Vi vill ha makt för att kunna driva på. För en ny familjepolitik. För rättssäkerhet och trygghet. För ett långsiktigt hållbart värdesystem. För en ny era av företagsamhet. För en värdig vård. För en mänsklig äldreomsorg.

Ännu för 15 år sedan var Europa delat av järnridån. På den ena sidan välstånd, utveckling och frihet. På den andra sidan armod och stagnation. Glasnost och Perestrojka hade inneburit att tyranniets stenhårda tryck lättat. Men förtryck var det lika väl ännu på 1980-talet. Så hände det. Det som många av oss hoppats på, men få vågat tro att vi skulle få vara med om: Järnridån kunde inte längre stå rycken för kraften i den frihetslängtan som växt sig allt starkare där borta på andra sidan. Muren rämnade.

Folken jublade när kommunismen fick ge vika för demokrati och marknadsekonomi. Och nu kan vi välkomna länge förslavade brödrafolk i ett förenat Europa - ett EU i fred och med fantastiska möjligheter. Många har bidragit och bland dem inte minst kristdemokraterna. EU:s grundlagsfäder var kristdemokrater och fredsaktivister. De såg nödvändigheten av samverkan för att förebygga krig och för att utveckla säkerhet och välfärd i ett enat Europa.

Dessa framgångar innebär inte att vi saknar problem och utmaningar. Ett stort och växande problem är den kraftigt ökande alkoholkonsumtionen. Alkoholen är en del av vårt samhälle. Något som de flesta tycker bidrar till fest och stämning. Men för mycket av det goda skapar problem för den enskilda människan och hennes omgivning, ja, för hela vårt samhälle.

Vi vill att Sverige – ensidigt om så krävs - återinför införselregler som meningsfullt begränsar privatimporten av sprit och andra alkoholdrycker. Regeringens utredare, Systembolagets VD, moderaterna och folkpartiet har alla ivrat för kraftigt sänkta alkoholskatter. Detta för att skydda Systembolaget från konkurrens från en snabbt växande privatimport. Den är ju nu i det närmaste helt fri.

Vi Kristdemokrater har bland annat pekat på vad som händer i Finland där man sänkt skatten med 40 procent. Redan efter tre månader kunde man notera en ökad starkspritförsäljning med 40 procent. Antalet grova rattfyllerifall ökade med likaledes 20 procent. Grova spritrelaterade våldsbrott har också ökat med lika mycket. Antalet intagna på tillnyktringsstationer i Helsingfors har ökat med 46 procent. Antalet alkoholrelaterade dödsfall befaras öka med 500-600 per år i detta vårt broderland.

Vi står inför ett vägval. Finlands väg eller Kristdemokraternas. Att antingen okritiskt köpa resonemanget om att alkohol enbart är en handelsvara bland andra. Eller att hålla fast vid den svenska folkhälsolinjen. Finlands sak är vår, kunde det med fog heta en gång. Men denna gång bör vi undvika att göra Finlands sak till vår.

Jag var nyligen på besök hos Maria ungdom i Stockholm. Där tar man hand om narkotika- och alkoholmissbrukande ungdomar på ett föredömligt sätt. Självklart behöver Maria ungdom – liksom Beroendekliniken på Karolinska, liknande inrättningar och alla ideellt grundade alternativ – ökat stöd och mer resurser, för problemen växer dem över huvudet. Men det räcker inte med väl fungerande vård och rehabilitering! Vi måste, som jag redan sagt, ta barnens och ungdomarnas parti och förebygga att de hamnar i narkotika- och alkoholberoende.

I det sammanhanget spelar förstås uppväxten och särskilt föräldrarna en viktig roll. Att förebygga är alltid mer effektivt än att rycka ut när beroendet redan är etablerat. Och det tycks tyvärr ske i allt yngre åldrar. En del hamnar i ett beroende redan i nedre tonåren. Vi kan alltså inte sitta med armarna i kors och titta på. Och det är inte – ledarskribenterna få säga vad de vill – något naivt lagtrots som ligger bakom när vi åberopar artikel 30 i EU-fördraget.

Folkhälsan i vårt land undergrävs allvarligt om vi inte får återinföra meningsfulla införselregler. Kortsiktigt är det kanske ingen röstvinnande politik att begränsa införseln och bevara höga alkoholskatter. Men det är något vi menar måste göras. Och när något måste göras gör vi det. Eller hur?

Låt mig – medan jag ändå är inne på folkhälsan – ta upp en annan problematik som individen kan behöva hjälp och stöd för att förebygga och behandla. Jag talar om övervikt och fetma – ett snabbt växande folkhälsoproblem. Fetman har klassats som epidemi av Världshälsoorganisationen (WHO). Den är starkt kopplat till sjukdomar som diabetes, högt blodtryck, hjärtinfarkt, stroke, sjukdomar i rörelseorganen, vissa cancerformer och depressioner. Dessutom bemöts feta och överviktiga människor ofta inte med den hänsyn och med respekt som vi visar normalt viktiga personer.

Många av oss kämpar med en våg som alltid tycks lite feljusterad. Den visar för mycket.

Vikten är också orättvis. Vissa kan vräka i sig hur mycket som helst av vad som helst utan att det påverkar vikten. Vi andra tycks går upp i vikt bara vi kastar ett öga på ett godsak. Problemet handlar alltså inte enbart om vår personliga livsföring. Men de senaste åren har andelen svenskar med fetma fördubblats. Sammanlagt 500 000 svenskar räknas som överviktiga eller feta. Var fjärde svensk under 18 år är överviktig. Ungefär en av 25 lider av fetma.

Här i Västra Götaland är fetma hos barn idag 4-5 gånger vanligare idag än 1985.

”Sjukvården har inte en chans att ensam hantera det här problemet, vi måste förebygga det” säger professor Claude Marcus som hjälper överviktiga barn på Huddinge universitetssjukhus. Professor Stephan Rössner vid överviktsenheten på Huddinge är också värd att lyssna till. Han menar att om fetmabehandling blev ett aktivt alternativ inom primärvården så skulle vi kunna spara 15 procent av läkemedelskostnaderna för högt blodtryck, diabetes etc. Det handlar om miljarder i besparingar och omätbara vinster för många vars livsföring idag är en plåga både för dem själva och för deras omgivning.

Allt fler barn grundlägger dessa problem genom brist på motion och felaktig kost. Borde då inte vi kristdemokrater utarbeta ett program för bättre hälsa? Medlet – det förstår ni – heter morot… snarare än chips. Förlåt: piska. Varje person har naturligtvis ett huvudansvar för sitt eget liv och sin egen hälsa. Men vår livsstil tenderar att bli ett problem inte bara för oss som individer, utan också för hela samhället.

Vår livsstil bidrar inte till att lätta på trycket för en redan ansträngd sjukvård. Den ökar istället kostnaderna och tränger undan många med andra angelägna behov. Vad kan då göras på politisk väg utan att tränga sig in i människans privata sfär? Var går gränsen mellan det privata och politikens roll? Allt är inte politik. Men ett folkhälsoproblem måste – med respekt för den enskilde – också påverka politiken.

Det kan vara värt att diskutera varför vi skall ha samma moms på den nyttigaste maten, på frukt och grönsaker som på korv och pommes frites? Varför har vi inte schemalagd gymnastik- och idrott i skolorna i rimlig omfattning? Skall vi bara ha elitidrottare och sådana som dricker öl och tittar på? Nej, återuppliva rörelsen – och jag talar då inte om den s-märkta utan den fysiska – återuppliva rörelsen i skolorna. Mer av - och ökad status för - hemkunskap i skolan för att för att påverka kostvanor kan också vara ett verksamt medel. Det visar sig att försök att göra skolmåltiderna mer lustfyllda leder till förbättrade matvanor. Säkert är det något att ta efter.

Kan ni hitta fler sätt att stimulera till ökad fysisk aktivitet och minskat kaloriintag? Kom med idéerna till oss så skall vi försöka omsätta tankarna i praktisk politik. Inte för att vi vill lägga oss i hur människor lever, men för att vi vill bry oss om.

Av menyn eller programmet här i Borås framgår att vi bjuder på mer än hälsokost. Vi har kommit för att diskutera sakfrågor. Och framför allt hur vi skall vinna nästa val. Vi ska tvinga bort socialdemokraterna från taburetterna innan hela landet går i stå därför att sossarna sitter kvar, utan att ligga i. Maktskifte är medlet för att nå vårt huvudmål: En ny och bättre politik.

Men hör nu Göran Persson: vi Kristdemokrater låter inte det målet blockera möjligheter till uppgörelser som kan gynna medborgarna och företagen. Vi har exempelvis visat samarbets- och kompromissvilja i Egendomsskattekommittén. Där har vi nu fått med utredningen på att slopa arvsskatten på onoterade företag. Vi vill också se breda uppgörelser om försvaret och häpnar över att regeringen – mot tidigare utfästelser - tyr sig till de före detta kommunisterna i denna för vår gemensamma säkerhet centrala fråga.

Naturligtvis skulle vi välkomna om det inom familjepolitikens område gick att nå en uppgörelse som skapar valfrihet och rättvisa mellan olika omsorgsformer. Och skulle regeringen nappa på ett åtgärdsprogram kring de folkhälsoproblem som jag just berört så är vi genast beredda att bidra konstruktivt. Vi överger inte våra ståndpunkter även om socialdemokraterna skulle vilja anknyta till dem. Innehållet är det avgörande.

Däremot ser vi aldrig politiska uppgörelser som ett självändamål. Vi är ett oppositionsparti tills vi efter valet 2006 är med och bildar regering. Till dess driver vi kompromisslöst frågor där vi anser att regeringen är fel ute. Så är fallet när det gäller de rapporter som skall behandlas här på rikstinget.

Den första gäller integrationspolitik och skall avhandlas senare i eftermiddag. Rapportörer är Luis Abascal och vår gruppledare i riksdagen Stefan Attefall. Abascal, som ursprungligen kommer från Uruguay är en initiativrik egen företagare som också varit stadsdelsdirektör i Kista och utvecklingsdirektör i Stockholms stad. Dom har haft hjälp av en referensgrupp inom partiet där bland andra Ismo Salmi och Juan Fonseca har lämnat viktiga bidrag. Det skall bli mycket spännande att följa debatten kring den rapport som bland annat föreslår att begreppet integrationspolitik skall utmönstras.

Den andra rapporten handlar om tillväxt. Finns det något ord i den politiska debatten som varit mer missbrukat? Ordet tillväxt väckte hopp när Göran Persson i regeringsförklaringen förra hösten inte mindre än 16 gånger tog det i sin mun! Sen blev det samtal med arbetsmarknadens parter och med Svenskt Näringsliv. Samtal och mazariner. Tomma ord – och tommast av dem alla: Tillväxt. Vi vill fylla det ordet med mening och ge företagen de villkor som krävs för att växa och utvecklas. Det är förutsättningen för både ökad sysselsättning och ökad välfärd.

Om tillväxten i Sverige ökar med en procentenhet innebär det att BNP blir ca 24 miljarder kronor högre. Det blir då ca 12 miljarder kronor ytterligare till hushållen och 12 miljarder kronor ytterligare till offentlig sektor: därav 5 miljarder till staten, lika mycket till kommunerna och 2 miljarder ytterligare till landstingen. Sänkt skattetryck – helt visst – men inte sänkta skatteintäkter. Vi behöver ökade skatteintäkter – genom högre tillväxt - för att klara de uppgifter som det offentliga måste klara.

Till de offentliga uppgifterna hör det område som är föremål för den tredje rapporten jag vill nämna. Den handlar om äldreomsorgens långsiktiga finansiering och utformning. Det här är ett lika angeläget som spännande område där svårigheterna ibland kan tyckas oöverstigliga, bland annat till följd av den demografiska utvecklingen. Jag är övertygad om att vår människosyn behövs också i det här sammanhanget. Vi ska sätta blåslampa i ändan på dem som sitter som fastklistrade på taburetterna. Dom har maktmedlen och måste förmås att agera, men det går att göra saker även utan bifall från herrar Persson och Ringholm.

Vi kommer att få flera goda exempel på vad som kan göras. Ett som jag har fastnat för handlar om rörlig äldrevård. Att gå från rörig till rörlig äldrevård har länge föresvävat mig som både klokt och progressivt. Och så får jag till min glädje höra att det finns sådana exempel i vårt land. I Uppsala finns en mobil läkarverksamhet som riktar sig till äldre akut sjuka i ordinärt boende inom kommunen. De patienter som det här handlar om är sådana som distriktssköterskan är osäker på om de skall skickas till sjukhuset. I första hand ska ordinarie husläkare tillfrågas om han/hon kan göra ett hembesök. När det inte går kan ”mobila doktorn” rycka ut.Det ger snabbare hjälp för många och minskar trycket på ambulanspersonal och akutsjukhus.

Jag såg till min glädje att Kristdemokraterna i Blekinge lämnat en motion till landstinget i detta ämne. Det är bara ett exempel på innovationer som vi måste ta till oss och våga pröva för att vi effektivt – också kostnadseffektivt – skall kunna ge gamla snabb och säker vård. Jag ser fram emot det här passet och plenumdebatten i ämnet på lördag klockan 13 30. Åk inte ifrån den!

Vid förra årets riksting utropades Familjens år. Ett år då vill åtog oss att göra en kraftsamling omkring detta viktiga område. Det året är nu över. Det innebär inte att vi slutar att ägna oss åt familjepolitiken. Tvärtom – familjepolitiken kommer att vara en av våra främsta frågor också inför 2006 års val.

Det här rikstinget är början på en stor satsning som vi kristdemokrater gör för att uppmärksamma de äldres situation. Flertalet pensionärer är vid god vigör och skulle kunna fortsätta arbeta om de bara fick. Vi vill skapa opinion för en flexibel pensionsålder upp till 72 år. Åldersdiskrimineringen måste uppmärksammas och motarbetas. Kristdemokraterna går i täten med de grå pantrarna på detta område. Vi vill också på annat sätt skapa möjligheter för meningsfull aktivitet på ålderns höst.

Men framför allt vill vi under det kommande året – vi kallar det Äldreåret – uppmärksamma och driva på makthavarna inom stat, kommun och landsting som i stor utsträckning bär ansvar för att geriatrisk vård är eftersatt, och gravt eftersatt, på många håll i landet. Ämnet kommer, som sagt, att ventileras offentligt och ordentligt under dessa dagar. Får jag be om en applåd under minsta möjliga tystnad när jag nu högtidligen ropar in kristdemokraternas äldreår!

Nu åter till matchen. Första halvlek är till ända och vi har två år kvar i opposition. Opinionsinstituten säger att vi ligger under. Skall dom säga som nyligen gjort sitt sämsta val i mannaminne! Men det är klart – vi kan inte alltid ta för givet att opinionsinstituten underskattar oss. Jag är den förste att medge att vi kristdemokrater måste gå ut hårdare med vår politik så att folk för upp ögonen för den. Gör dom det är jag säker på att många, många fler vill ställa upp och liksom vi ta barnens parti samtidigt som vi sträcker ut en hand till de äldre som behöver hjälpen. En trött socialdemokrati behöver avlösning vid makten.

Under den nyligen avslutade valrörelsen kunde vi se statsministerns fryntliga nuna le mot oss från annonspelare i hela landet. Valaffischerna var försedda med en text som såg ut som ett löfte. ”Trygga jobb åt alla” stod det. Det är vad socialdemokratin utlovat i decennier vid makten. Samtidigt vet vi att – lyssna nu! - 1,1 miljoner personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Det är lika många som under krisåren i början av 1990-talet. Regeringen når inte sina uppsatta mål när det gäller den öppna arbetslösheten. Den beräknas i år bli 5,5 procent. Och den är minst dubbelt så hög när alla verkligt arbetslösa räknas in. Regeringens mål är 4 procent.

Man når heller inte målet när det gäller halveringen av de rekordhöga sjukskrivningarna. Målet att halvera antalet socialbidragstagare uppnås inte. Antalet vårdplatser inom slutenvården har minskat med svårslagna 40 procent det senaste decenniet. Vi har 10 procent färre poliser idag än för tio år sedan.Vi får höra att upp till ofattbara 200 000 människor inom äldrevården lider av undernäring.

Är alla dessa tillkortakommanden socialdemokraternas fel? Självklart inte. Men dom har makten att göra något åt sakernas tillstånd. Och ändå gör de så illa lite. Det är deras fel. Slutsats: En trött socialdemokrati behöver avlösning vid makten. Låt det här rikstinget bli avspark inför den andra halvlek som skall leda oss till målet i september 2006.

Jag har nämnt några av de passningar som vi skall servera under andra halvlek. En tuff alkoholpolitik. Morötter för bättre hälsa. Morötter också för ett bättre företagsklimat – dvs lägre skattesatser för högre skatteintäkter. En miljöpolitik som i första hand tar sikte på lägre utsläpp av växthusgaser. Vi satsar inte på avveckling av funktionsduglig kärnkraft. Vi satsar istället på utveckling av alternativa bränslen och andra icke fossila energikällor. Anders Wijkman, vår man i Bryssel, kommer att driva miljöfrågorna med än större kraft i EU-parlamentet.

Jag har påmint om att Kristdemokratin är värdedominerad och har de judisk-kristna etiska grundvärdena i centrum. Låt mig ta ett exempel. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition om stamcellsforskning. Det finns en hel del i det förslaget som vi motsätter oss. Regeringen vill reservera sig mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, som Sverige undertecknat, och tillåta tillverkning av embryon – dvs början till mänskligt liv – för forskningsändamål.

Vi kristdemokrater i Sverige har gått med på att man under en övergångstid kan använda embryon som blir över vid IVF-behandlingar för forskning. Men vi kan inte godkänna den föreslagna utvidgningen. Regeringen föreslår visserligen att det skall vara förbjudet med reproduktiv kloning – d v s att klona en människa. Men straffet är bara böter eller fängelse i högst ett år. I vårt straffsystem betyder det i praktiken villkorlig dom eller böter. Sverige blir då det i-land som har den minst avskräckande lagstiftningen mot reproduktiv kloning.

Det är skrämmande. Kristdemokraterna behövs som en vakthund för människovärdet.

Det här är en aspekt av mänskliga rättigheter. Det är ett område som ligger oss Kristdemokrater – och många andra också för den delen - varmt om hjärtat. Kampen för de mänskliga rättigheterna är en grundsten i Kristdemokratin. Det är också ett skäl till att vi - vid sidan av ett starkt program för valfrihet och bättre levnadsvillkor för oss som bor i Sverige – alltid velat satsa på ett generöst och effektivt biståndsarbete.

Under Alf Svenssons år som bistånds- och människorättsminister 1991-94 nådde Sverige som högst när det gäller biståndet som andel av BNI. Dit skall vi nå ännu en gång. När vi tillsammans vunnit valet 2006.

Kära vänner, när vi nu inleder årets riksting inleder vi också återtåget till Rosenbad.

Vi ska bygga ett Sverige där vi tar tillvara kraften hos individer och familjer. Där vi bryr oss om varandra – inte bara via skattsedeln. Låt oss under de här dagarna lägga grunden för ett samhälle där ingen hålls tillbaka – och ingen heller lämnas efter.

Tack för ordet!

För mer information:

Ulrica Nilsson
Tillf. pressekreterare för Göran Hägglund
070-206 82 48