Svensk Israel-Information

Omvärldens hyckleri och dubbelmoral när det gäller Israel - David Harris, Oxford University

Pressmeddelande   •   Feb 19, 2010 10:58 CET

Hyckleri och dubbelmoral

 

Av David Harris

 

Jag vet att jag inte borde förvånas längre, men jag kan ändå inte hjälpa det.

Efter att ha sett en artikel nyligen i New York Times på 25 spalter på sida 4 som lyder ”Israel kritiserar två i attack på FN-byggnad” läser jag en kort notis två sidor senare. Den är mindre än åtta rader, den fjärde av fem notiser under rubriken Världen i korthet.

 

Här är de första två (av tre) meningarna: ”En människorättsorganisation kritiserade i måndags Jordanien för att staten fråntagit medborgarskapet från nästan 3000 jordanier av palestinskt ursprung de senaste åren. Med anledning av oron över den växande gruppen palestinier, som utgör nästan hälften av befolkningen, började Jordanien 2004 frånta medborgarskapet från de palestinier som inte har israeliskt uppehållstillstånd på Västbanken.”

Förutom den bristfälliga nyhetsbevakningen av något som faktiskt är en viktig nyhet – att tusentals människor förlorar sitt medborgarskap för att ett land försöker ändra sin känsliga demografiska situation – finns det naturligtvis en annan fråga.

Förutom hos den människorättsgrupp som väckte uppmärksamhet kring den här mångåriga policyn, var finns indignationen?

 

När Israel anklagas, oavsett hur rättvist, för illa behandling av palestinier är upprördheten omedelbar och öronbedövande. Men när andra araber visar sig behandla palestinier illa hörs knappt ett pip.

 

Sedan nyheten dök upp för en vecka sedan har jag förgäves letat efter debattartiklar, krönikor och insändare om medborgarskapsfrågan. Har inte kunnat hitta någonting.

Jag kollade de vanliga grupperna som säger sig ömma för palestinierna och deras öde – FN:s generalförsamling, FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s speciella sändebud till de palestinska territorierna, Arabförbundet, Islamic Conference Organization och Non-Aligned Movement (NAM) bland annat - och hittade ingenting.[1]

Tystnad från Malmös kommunalråd.

Tystnad från London School of Economics’ studentförening.

Tystnad från de brittiska fackföreningar som vill bojkotta Israel. Tystnad från de norska universitetslärare som vill undvika sina israeliska kollegor.

Tystnad från dem som vill få bort israeliska produkter från Trader Joe’s och Carrefours livsmedelsbutiker. Tystnad från de medier som alltid fördömer Israel för alla möjliga kränkningar av palestinska rättigheter. Ja, ni förstår vad jag menar.

Med andra ord, när Israel agerar för att försvara sig själv, är pro-palestinska krafter över hela världen redo att mobilisera på ett ögonblick med krismöten, självrättfärdig indignation, skarpt formulerade resolutioner, ilskna protester, bojkotter, brevskrivarkampanjer och dramatiska annonser.

Men dessa krafter går inte att få tag på när Israel inte är involverat. De bryr sig helt enkelt inte. Plötsligt är deras vånda över palestiniernas lidanden som bortblåst.

Och det här är inte första gången det sker.

Här är två exempel.

1990 beordrade Saddam Hussein irakiska trupper att ockupera Kuwait med motiveringen att det var en irakisk provins. Efter att den irakiska armén slängdes ut, beordrade den kuwaitiska administrationen att de 300-400 000 palestinier som bodde i landet, vissa i decennier, skulle kastas ut. Palestinierna anklagades för att ha varit en femte kolonn för Irak.

Tänk. En hel folkgrupp stämplades som statsfiender och slängdes ut. Det är en ganska så hårdhänt åtgärd från en regering som inte erbjöd någon möjlighet att vända sig till en domstol, ingen rätt att överklaga och inte visade någon medkänsla för dessa människor vars liv var i spillror.

Var fanns de pro-palestinska krafterna den gången? Återigen som bortblåsta. De kunde inte skylla situationen direkt på Israel – fast de indirekt skyller allting som händer palestinierna på Israels existens – så ödet för hundratusentals palestinier som flydde Kuwait vållade dem inte några sömnlösa nätter.

Eller varför inte ta situationen för palestinier som lever i Libanon. Enligt UNRWA finns det 400 000 palestinier som är registrerade med FN-organisationen. De flesta har bott där i decennier. Enligt UNWRA:s policy, finns inget mandat för att dessa palestinier eller framtida generationer permanent ska få stanna i Libanon. Istället ser man till att deras status som ”flyktingar” bibehålls, till skillnad från andra grupper i liknande situationer runtomkring i världen.[2]

Samtidigt har den libanesiska regeringen godtagit resolutioner och lagar de senaste åren som specifikt riktats mot palestinierna i landet. ”Utlänningar”, vilket betyder palestinier, är förhindrade från att arbeta inom fler än 70 olika yrkesområden i Libanon. Dessa inkluderar medicin, tandvård, juridik och redovisning.

Förutom detta får palestinska flyktingar i Libanon inte köpa egendomar, och de som köpt land före 2001 får inte lämna den vidare till sina barn. Bara libanesiska medborgare har rätt att grunda ideella organisationer. Palestinska flyktingar måste alltså agera genom andra eftersom de inte har möjligheten att få libanesiskt medborgarskap.

Tämligen drakoniska regler alltså. Men, igen, var finns den moraliska indignationen hos dem som påstår sig bry sig om det palestinska folket? Varför denna talande tystnad?

Jo, det har jag ju glömt. Det är ju inte Israel som utsätter palestinierna för sådana restriktioner när det gäller att utöva ett yrke, köpa land eller grunda ideella föreningar, så det räknas inte som en sak värd att anstränga sig för.

Om detta inte är ett fall av hyckleri och dubbelmoral, så vet jag inte vad som är det.

Av David Harris. Författaren är Executive Director vid American Jewish Committee (AJC) och Senior Associate vid St. Antony's College, Oxfords Universitet.

Översatt av Susanna Abramowicz.

Tidigare publicerad i Huffington Post:
http://www.huffingtonpost.com/david-harris/rank-hypocrisy-and-transp_b_452444.html

 

 

[1] Non-Aligned Movement (NAM), de alliansfria staternas organisation. Två tredjedelar av FN:s medlemsländer är med i NAM, främst de länder som betecknas som utvecklingsländer eller länder i tredje världen.

[2] Palestinsk flyktingstatus går i arv, till skillnad från statusen hos andra grupper. Till exempel barnbarn till palestinier som lämnade Israel räknas också som flyktingar, även om de aldrig har satt sin fot i Israel. Övers.anm.

Svensk Israel-Information behövs för att bredda perspektiven i Mellanöstern