Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Planera samhället efter att oljan sinar

Pressmeddelande   •   Aug 02, 2015 20:34 CEST

Vi fortsätter att planera samhället, som om oljan aldrig kommer att sina. Vi fortsätter med ett fossilberoende jordbruk. Vi fortsätter att bygga vägar. Vi har bara några år kvar innan vi kommer att se allvarlig brist på fossila bränslen. Det gäller inte bara oljan, utan också kolet är ändligt. Det innebär inte att fossilbränslena skulle ta slut, utan att det kostar mer i energi att ta fram, det som är kvar, än vad som finns i dem.

Att oljan är billig nu innebär inte att det finns rikligt kvar av den. Det är en marknadseffekt av lågkonjunktur, politiska förhållanden, otraditionella oljekällor som oljesand och oljeskiffer. Andra energiformer och större energisnålhet och har betytt mindre. Det har uppvägts av ökad energiförbrukning på grund av ökad konsumtion.

Den traditionella oljan hade sin pik, den högsta produktionen, redan 2005. Utvinningen av otraditionell olja är mycket miljöförstörande och energikrävande. För att de skall vara lönsamma krävs ett råoljepris som är femtio procent högre än i dag. Därför läggs mängder av nya projekt ner. När nästa oljekris slår till är de inte så lätt återupptagna igen. Om inte den ekonomiska kraschen inte kommit tidigare, av alla luftpengar som skapats, kommer den då.

Boomen för utvinningen av skifferolja har möjliggjorts av ny teknik med horisontell borrning. Men sådana oljekällor är mycket kortvariga, bara några år. De kräver ständigt ny borrning. Det har varit en spekulationsmarknad som snarare levt på att förbruka kapital än på att vara lönsam.

Idag förbrukas tre till fyra gånger mer olja än vad som upptäcks. Vi lever på olja som upptäcktes för mer än ett halvt århundrade sedan. Men även dessa gigantfält tar slut. Den som vill ha siffror kan läsa seniorprofessor Kjell Alekletts bok, Peaking at Peaking Oil, eller rapporter från forskarna vid Globala energisystem på Uppsala universitet.

Det tar samhället ingen som helst hänsyn till. Dagens långtidsplan för infrastruktur ökar på växthusgasutsläppen och bygger på trendframskrivning av den trafikökning som varit. En historisk trend som inte ens är sann idag, eftersom dagens bilism har nått sin pik och är på väg att minska. I stället borde trafikplaneringen styras av mål av vad man vill uppnå och ta hänsyn till vad vetenskapen säger om framtiden.

Vi bygger stadsmotorvägar och förbifarter för många tiotals miljarder som kommer att vara trafiktomma, när de en gång är färdiga, i stället för en mer hållbar kollektiv trafiklösning. Det går inte att producera alternativa bränslen i en mängd, så att de kan ersätta de fossila, och mängden elbilar är inte framme då. Vätgas- och batteribilar är beroende av sällsynta jordartsmineral, som också ligger vid sin topp för vad som är möjligt att få fram.

Det som återstår är el via tråd. Men inte i form av elvägar. Det är ett stickspår, som orsakar högre kostnader än den järnväg som finns, i form av luftmotstånd, olyckor, vägslitage, mångfalt större markbehov, låg möjlig hastighet jämfört med tåg och dyrare frakter, där en förare kan köra 40 vagnar.

Vi bör planera för mångdubblad eldriven spårtrafik. Sol, vind och vågor kan ge all energi vi behöver, och förbrukningen för transporter blir mycket mindre. En elmotor har 95 procents energieffektivitet mot 35 procent som bäst för en förbränningsmotor. Av elanvändningen idag går bara två procent till transporter.

Hans Sternlycke