Den okända hästen

Politik är ingen tävling

Pressmeddelande   •   Okt 08, 2010 07:55 CEST

POLITIK ÄR INGEN TÄVLING

I slutet av 70-talet bjöd professor Robert Axelrod in programmerare från hela världen för att delta i en turnering mellan olika dataprogram. Axelrod ville undersöka vilken spelstrategi som var bäst lämpad för att lösa moraliska konflikter. Han lät olika strategier tävla i en moralisk dilemma-turnering. Alla strategier möttes två och två och de spelade 200 omgångar i varje match. Strategierna kunde välja mellan att försöka vinna över motståndaren eller att samarbeta. Resultatet i varje omgång berodde på vilken strategi motståndaren använde.

Vann gjorde den strategi som samlade på sig mest poäng totalt under hela turneringen. Det var den enklaste strategin Lika-för-lika, som hade gjorts av Anatol Rapoport. Lika-för-lika samarbetar i första omgången, och därefter gör den samma sak som motståndaren gjorde i föregående omgång. Om motståndaren samarbetade, så samarbetar Lika-för-lika i nästa drag. Om motståndaren försökte vinna, så försöker Lika-för-lika vinna i nästa drag. Axelrod menar att vi människor har mycket att lära oss av spelstrategin Lika-för-lika.

Lika-för-lika strävar inte efter att vinna över sina motståndare. Faktum är att Lika-för-lika aldrig besegrade någon motståndare i turneringen, i bästa fall fick den lika mycket poäng. Ändå vann Lika-för-lika totalt genom att konsekvent ordna en stark andra plats med olika partners. Axelrod summerar detta med att Lika-för-lika inte är avundsjuk, strategin vann genom att gynna det gemensamma intresset snarare än genom att konkurrera. Avundsjuka är självdestruktivt och hindrar oss från att vara rationella.

Lika-för-lika måste bli provocerad för att inte samarbeta. Samarbete är att föredra, men en individ får inte försöka vinna ostraffat. Man kan komma långt genom att vara snäll, men det kan också leda till att man blir lurad. För att vinna i längden är det nödvändigt att vara konsekvent. När den andra spelaren inte samarbetar så hämnas Lika-för-lika. Strategin är lika snabb till förlåtelse - den återgår till att samarbeta så fort motspelaren gör det.

Överdriven hämnd leder till en maktkamp som får negativa konsekvenser för båda spelarna. Maktkamp är svagheten med Lika-för-lika. Om två Lika-för-lika-strategier börjar motarbeta varandra kommer maktkampen att pågå i evighet och leda till sämsta möjliga resultat. En av de viktigaste lärdomarna från Axelrods turnering är att ömsesidig vedergällning är helvetet på jorden. Hämndspiraler måste till varje pris undvikas.

Efter succén för programmet Lika-för-lika lät professor Axelrod sina studenter tävla med varandra i att spela samma spel upprepade gånger. Han gav studenterna tydliga instruktioner och sade att målet är att var och en ska få så bra resultat som möjligt. ”Det spelar ingen roll om någon får mer poäng, så länge var och en samlar ihop så mycket poäng som möjligt”, sade professorn. Men instruktionerna fungerade inte. Förr eller senare hoppade någon av för att rycka ifrån eller bara för att se vad som händer. Då blev de andra studenterna arga och gav igen, varpå motståndaren hämnades och spelet urartade i en maktkamp som missgynnade alla parter.


Axelrod hyllar programmet Lika-för-lika för dess goda egenskaper. Programmet bygger på en urgammal moral. Innan människan började med jordbruk levde vi som jägare och samlare i mindre grupper. Inom gruppen hjälptes man åt att samla mat, jaga och försvara sig mot fiender. Därmed utvecklades den gruppsammanhållning som säger åt oss att hålla ihop inom gruppen och slåss mot gemensamma yttre fiender. Moralprincipen för sammanhållningen är behandla andra som de behandlar dig” - samma princip som styr Lika-för-lika.

I mitten av 1900-talet lanserade Herbert Tingsten och andra sociologer idén att ideologierna är döda. Det är viktigare med välfärd än med ideologi, menade de. Välfärd blev därmed den nya ledstjärnan inom politiken. När ideologierna försvann blev gruppsammanhållning den ledande moraliska principen. Under namnet reciprocitet lärs denna princip numera ut på Handelshögskolan i Stockholm. Problemet är att reciprocitet är anpassad för grupper om 20-100 individer och inte för moderna samhällen med större städer. Reciprocitet bygger på att man känner igen de personer som man har mött tidigare, annars vet man inte vem man ska vara vänlig emot eller vem man ska hämnas på.

När reciprocitet sprider sig i politiken så blir partierna alltmer lika varandra. De förtroendevalda uppfattar det som sitt ansvar att ge sina väljare så stort inflytande som möjligt och handlar därefter. Likt näringslivet som gör fusioner för att ta marknadsandelar skapar partierna allianser i syfte att vinna en majoritet av rösterna. En allians inte kan växa utan att en annan minskar, därför motarbetar de varandra. Vid ett maktskifte tenderar vinnarna att förstöra vad den tidigare alliansen har byggt upp.

Framgången för Lika-för-lika i Axelrods studie visar hur viktigt samarbetet är för att lösa moraliska dilemman, men den viktigaste lärdomen handlar om hur reglerna bör utformas. Reglerna avgör vilket beteende som kommer att gynnas. I Axelrods turnering mellan olika dataprogram var reglerna utformade för att simulera moraliska dilemman, och det visade sig att samarbete var lönsamt. Om reglerna hade sett annorlunda ut så skulle resultatet ha blivit annorlunda. Om den strategi som förlorade en match åkte ur, så skulle Lika-för-lika ha kommit sist. Eftersom politik går ut på att lösa moraliska dilemman så borde Axelrods resultat vara av stort politiskt intresse. Tyvärr lönar sig inte samarbete inom den representativa demokratin. Tvärtom skapar reglerna en skadlig konkurrens mellan de båda blocken.

Reciprocitet förekommer inom näringsliv, idrott och vetenskap, och inom dessa områden skördar samarbetet framgångar. Dessa tävlingsinriktade verksamheter är hårt regelstyrda, och det är reglerna som bestämmer vilket beteende som ska belönas. Alla tävlingar har regler som måste följas, annars blir det kaos. Att bestämma regler och lagar är politikens viktigaste uppgift. Om reglerna ska vara rättvisa, så måste vi använda en annan moral än reciprocitet när vi stiftar reglerna. Axelrod menar att reciprociteten gör systemet självreglerande. ”Det behövs därför ingen central myndighet”, skriver han i nyliberal anda. Jag håller inte med honom. Reciprocitet är en utmärkt moral för företag, lag eller partier som tävlar med varandra, men politik är ingen tävling. Om vi vill att våra lagar ska vara rättvisa, ta hänsyn till miljön, till de mänskliga rättigheterna och till framtida generationer så behöver vi samverkande ideologier i politiken snarare än konkurrerande partier.


Reciprociteten är blind för moraliska hänsyn. Principen ”öga för öga, tand för tand” används av terrornätverk och kriminella grupper. Man tjallar inte i den undre världen, då dör man. Adam Smith konstaterade redan för 200 år sedan att man aldrig kan placera två köpmän i samma rum utan att de genast börjar smida planer på att skörta upp kunderna. För att förhindra hemliga affärsöverenskommelser krävs det lagar och regler om öppenhet och insyn. Reciprocitet leder till korruption och maktmissbruk vid lagstiftning. Ett företag som styrs av denna princip drar sig inte för att gynna sina politiska vänner. För att undvika oheliga allianser mellan politik och näringsliv bör vi ändra det politiska systemet i riktning mot större öppenhet och mer demokrati. Vi bör se till att debatten är offentlig och att beslutsfattarna är så många att ingen har råd att muta dem alla.