Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Politikerna ansvariga för järnvägens tillstånd

Pressmeddelande   •   Aug 03, 2015 21:34 CEST

Politikerna tar inte det ägaransvar för den offentliga verksamheten de fått av folket. Den företagsägare som inte skaffar egen kunskap om vad som händer i företaget och dess omvärld, utan litar helt till vad VD presenterar och låter honom styra fritt utan insyn förlorar stora summor och till slut företaget. Vattenfall är ett exempel. Järnvägen är ett annat. Den har utsatts för mångårig misskötsel, utan att inkompetent ledning avsatts och ersatts av mer sakkunniga. Flagrant är att det i Trafikverkets ledning finns en enda med järnvägskunskap. Politikerna har inte heller skaffat sig den och har trott sig spara genom att snåla på underhåll och investeringar. Man har inte lyssnat till visselblåsare om dålig anda på myndigheten och censur, att bara få tala om positiva saker.

Trafikverkets ineffektivitet, och tidigare Banverkets innan det slogs ihop med Vägverket tillsammans med strypta anslag har skapat ett enormt underhållsberg som orsakar samhället stora kostnader. Skandalerna har avlöst varandra. Det har varit avskaffad vinterberedskap, räls som sitter löst, kontaktledningar som rivs ner, växlar som inte fungerar, urspårningar, och nu senast 120 mil järnväg som har fått räls av felaktig materialkvalitet, som kan spricka och orsaka allvarliga olyckor, och som borde bytts för 20 år sen. Men inget händer för att verkligen ta tag i problemet och återställa standarden.

Det började med den politiskt tillsatte Bo Bylund (s), jurist utan järnvägskunskaper, som GD för Banverket, och som införde att underhåll bara skulle göras när det blev fel. Han fick pris på EU-nivå för sin kostnadssänkning. Idag är det förebyggande underhållet bara tio procent, och man kommer aldrig ikapp, och man måste göra akuta åtgärder mitt i trafiken, så den effektiva arbetstiden bara är en femtedel, och så att kostnaden för järnvägsunderhåll är mer än dubbelt så stor som det behövde vara. Vad det bristande underhållet orsakar i försening, minskad handel och ståtid för tågen är större än vad underhållet kostar. De borgerliga tillsatte Gunnar Malm och översåg med hans misskötsel.

Revisionsverket har kommit med svidande kritik mot upphandlingens strategi att ha totalentreprenader, som byggt mer på tro än vetande, och som gjort att entreprenörerna kunnat komma med stora tilläggsarbeten i efterhand. Kontrollen mot oegentligheter har varit minimal och resultatutvärderingen har mestadels entreprenörerna stått för. De fördelar med stora kontrakt verket trott på har inte visat sig. Små och utländska företag har utestängts genom byråkratiska krav och genom att internpraxis och koder varit okända för dem. Man har använt sig av selektiva inbjudningar och avgiftsbelagda kvalificeringssystem. Den kritiken ledde inte till något och media tog inte upp den. Inte underligt att Sverige har ett högre kostnadsläge än andra länder.

Upphandlingen kostar mycket för entreprenörerna och för Trafikverket. Lika många som tidigare arbetade på banan är nu istället sysselsatta med det enligt SEKO. Järnvägsutredaren Gunnar Alexandersson pekade på att Trafikverket saknar kunskap om sina anläggningar och deras skick. Det finns inte med i it-systemet.

Trots att politiker och Trafikverk säger att det saknas pengar för underhållet vill man satsa en miljard om året på att införa det europeiska signalsystemet ERTMS, med signaler i loket i stället för Vårt ATC, med signaler efter banan, som fungerar väl, medan ERTMS inte är stabilt, inte har en enhetlig version, kapaciteten sjunker med det, och länderna ute i Europa dröjer med att införa det. Det rimliga vore att den miljarden läggs på att först beta av underhållsberget istället.

Hans Sternlycke