Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Så in i Norden långt bort

Pressmeddelande   •   Nov 24, 2010 22:06 CET

Så in i Norden långt bort

I Norden är vi långt bort från varandra fast vi är så nära. Vi bor granngårds. Vår kultur är likartad. Vi förstår varandras språk med lite ansträngning. Ändå tar vi inte till vara närheten. Vi kan inte se varandras TV-program. Nordiska språk försummas i skolorna. Förr hade vi ett gemensamt porto i Norden. Nu gäller samma porto som för till Europa. Ett brev till Norge eller Danmark kostar dubbelt mot vad ett brev inom Sverige gör. På samma sätt är det med telefon. Också resemöjligheterna ställer oss längre bort från varandra än vad som behövs.

Det finns gott om buss- och flygförbindelser. När klimatet är hotat, och oljan på väg att sina och inte kan ersättas mer än till en del med alternativa bränslen, då är bil eller flyg inget att bygga framtida kommunikationer mellan de nordiska huvudstäderna på.

Till Oslo från Sverige är det dålig banstandard. Restiden blir lång från Stockholm och från Göteborg. Från Göteborg går det en halvtimme snabbare med buss. För godset klarar järnvägen inte fulla tågvikter. Hade det inte varit för regionerna hade det inte funnits kvar persontåg alls. Det borde varit ländernas ansvar.

Med snabbaste tåg från Oslo tar det minst åtta timmar, men normalt tio, till Köpenhamn. Till Stockholm tar det över sex timmar. På den tiden Linx körde sträckan gick det på fyra och en halv timme. Mellan Stockholm och Köpenhamn är restiden fem timmar och en kvart. Ändå är vägavstånden små. Respektive 59, 53 och 66 mil.

Alla avstånd är längre med järnväg än med väg. Rimligare vore tvärtom. Från Oslo är det hela tio mil längre till Köpenhamn. Till Stockholm är det är fem mil längre. Till och med mellan Stockholm och Köpenhamn är det fyra mil längre, beroende på att tåg måste ner till Malmö, medan bilen kan ta ta sig över sundet vid Hälsingborg.

Både Norge och Sverige har dåligt banunderhåll. Bara Portugal ligger sämre till än Sverige i EU. Följden blir urspårningar, nedrivna ledningar, och fel på signaler och växlar. Till det kommer att bankapaciteten inte räcker till. Minsta störning fortplantar sig över landet. Järnvägsmaterielen räcker inte till och hålls inte i skick. Man klarar inte vintertrafiken. Allt innebär att tågen blir försenade, eller att de inte alls kommer fram.

Ändå minskas underhåll och investeringar i finansministerns senaste budget, tvärtemot vad den borgerliga alliansen gick till val på. 2014 kommer järnvägsinvesteringarna att bara vara en tredjedel av vad de är i år. Det innebär att inga nya satsningar sker utöver vad som beslutats. Däremot kommer väginvesteringarna att ligga oförändrade över åren. Tankar på höghastighetsjärnväg begravs i ännu en utredning.

Under förutsättning av rimligt underhåll kunde dock tågresetiderna minskas redan nu. Hade samma tåg körts hela vägen Oslo-Göteborg-Köpenhamn hade man kunnat spara 35 minuter. Lika mycket till kan sparas med Citytunnelns öppnande i Malmö, och när dubbelspåret Göteborg-Trollhättan blir klart om två år. Mellan Stockholm-Oslo gick det alltså att köra fortare förr. Ytterligare tid kan vinnas med förlängda mötesspår, bortagna plankorsningar och om tågen kunde få köra genom Romeriksporten, tunneln på Gardermobanan. Tåget kan då få en en femtedel till en tredjedel av resandet jämfört med flyg. Nu är tågresandet utom mellan Stockholm och Köpenhamn försumbart.

Med höghastighetsjärnväg skulle tåget kunna ta nästan hela flygets andel och en god del av biltrafiken. Trafikunderlaget räcker troligen redan till för att motivera det, åtminstone från Köpenhamn till Oslo och till Stockholm. Med snabba tåg kommer resandet att öka.

European Round Table med Pehr G Gyllenhammar i spetsen föreslog 1985 inte bara motorvägar utan också snabba spår mellan Nordens huvudstäder. Av det sista blev intet. Nu planeras för höghastighetsjärnväg överallt i Europa. Norden hade kunnat vara i framkant. Nu drabbas vi av transportinfarkt när oljan sinar.

Hans Sternlycke